Bebis.

Bebis. Av alla möjliga smeknamn som finns där ute är Bebis rätt och slätt vad du har fått heta. Du, vår lilla efterlängtade bebis, som har hyrt in dig i min livmoder. För bara några månader sedan var du endast en längtan, en önskan, en förhoppning, en tanke som gick varm i bakhuvudet. Då var du endast ett av huvudämnena mellan din pappa och mig under kvällsmaten eller under sena samtal i ett mörkt sovrum. Trots att du inte ens fanns var du på något konstigt sätt redan älskad. Bara själva möjligheten om att du skulle kunna finnas var hoppfull och inbjudande.

Sen förvandlades du från en önskan till en linje på en sticka. För att vara ärlig blev det flera stickor som alla dokumenterades med mobilkamera. För kunde du verkligen vara här? Äntligen?

Sådär i början, trots att du bara var en samling av celler – en kärleksfull kombination av din pappa och mig – började du snabbt göra dig närvarande i både min kropp och mitt medvetande. Din närvaro körde igång illamående, trötthet och ömma bröst. Men jag var så glad för varje symtom, varje liten detalj som bekräftade att du var kvar, att du växte, att du fanns.

Du, vårt lilla mirakel, blev vår mest välbevarade hemlighet. Illamåendet doldes så gott det gick och tröttheten skylldes för allmänheten på orolig sömn, sena kvällar och ett aktivt schema. Om jag hade vetat med säkerhet att du skulle stanna kvar hade vi berättat för alla våra nära och kära direkt. Vi ville så gärna dela nyheten om dig med alla. Men rädslan över att du inte skulle hålla dig kvar gjorde att vi väntade med att berätta.

Du blev Bebis när vi såg dig på ultraljudet den där tisdagsmorgonen i november. Du var bara lite mer än 12 veckor gammal och studsade omkring så ihärdigt i din lilla boning att barnmorskan till sist fick hämta en kollega för att få de mått hon behövde. Vi förälskade oss direkt i din energi och din ovilja att göra vad barnmorskan önskade. Det tydde på liv och egensinnighet, trots att du knappt nyligen hade lämnat embryostadiet och blivit foster. Ditt hjärta slog som det skulle och allt såg bra ut. En orolig och tung sten föll från våra hjärtan. Du var tydligare i våra liv nu än någonsin.

Navelsträngen låg precis bredvid ditt huvud, vilket fick många att skämta om eventuellt tidiga rökvanor…

Trots att jag inte riktigt kunde dra in magen längre redan i vecka 7 började din närvaro inte bli synlig på utsidan förrän runt vecka 17. Och även i skrivandets stund (vecka 19+6) är du fortfarande mest av en hemlighet för omvärlden.

Jag ska ta en bild för månad 5 imorgon. Jag misstänker att det kommer synas en skillnad i alla fall då, för ovan ser man mest en antydan till en inneboende först i början av fjärde månaden. Fortfarande ser jag rätt så ut ”som vanligt” där i vecka 16.

Två dagar innan jul tog du kontakt (v. 17+5). Antagligen helt utan att själv vara medveten om det. Du gjorde antagligen bara kvällsgymnastik eller hade lite spring i benen. Dina rörelser mot din temporära ”husvägg” kändes som kraftiga och plötsliga bubblor för mig. Det kom fyra fem stycken på en gång för att sedan vara lugnt i flera timmar. Men nu, när du har vuxit till dig lite, har dina aktiviteter fått mer kraft. I början av vecka 19 såg vi vad du gjorde även på utsidan. Både pappa och jag kan nu tydligt även känna dina rörelser.

Igår (2018-01-06) har du varit en del av vårt liv i 139 dagar. 50% av graviditeten har nu gått.

Lilla Bebis, idag är du lika lång som en banan (24 cm mellan huvud och fot) och väger ca 290 gram.

När vi kikade in i din lilla boning för 4 dagar sedan sov du, med en hand upp till huvudet. Vi vet inte än om du är en flicka eller pojke, eller vem du kommer att bli, men det kommer vi att veta i sinom tid. Fram tills dess vänjer jag mig vid att vara din mor, prata till dig både i tankar och röst, lägga handen på magen och känna dina sparkar, och veta att du växer för fullt därinne. Vi längtar tills du kommer ut, men var inte för snabb: stanna så länge du behöver. Att vara gravid har hitintills varit en väldigt spännande och fantastisk upplevelse, en upplevelse jag gärna tar del av ett tag till. Samtidigt är jag spänd på att se hur moderskapet kommer att bli, men riktigt redo är jag inte än, så det är tur att du har några månader till att växa till dig där i din lilla boning.

Kram,
Mor

Smögen – en turistfälla

Vi stannade mest hemma under vår semester, Marcus och jag. Mestadels av ekonomiska skäl, men även för att kunna återhämta oss fullt ut (ibland blir man ju så trött av att resa en massa under en semester att man behöver ytterligare en semester för att ta igen sig…).

Nu blev det inte riktigt som vi hade tänkt oss. Riksbyggen (som vår bostadsrätt tillhör) skulle måla fasaden på vårt hus – och omkringliggande hus – under sommaren, vilket innebar att vi väcktes klockan 7 varje vardagsmorgon av en brummande och pipande skylift. Då de jobbade hela dagarna fram till klockan 16 blev det inte att man kunde sova ikapp lite under dagen heller, trots att man hade semester. Så vi tog inte direkt in på sömnbristen. Detta till trots kände man sig ändå mindre stressad och mer avslappnad efter semestern – huvudsakligen för att man hade sluppit åka till ett jobb – så semestern var ändå välbehövd.

Förutom enstaka dagstripper till bland annat Arild och Höganäs, bokade vi in oss på ett hotell i Mariestad. Anledningen var egentligen att jag skulle hälsa på en djurägare (en stammis) som jag hade haft när jag jobbade i Skövde och som jag fortfarande har kontakt med, och Marcus och jag tyckte det blev lite häftigt att åka dit och hem under samma dygn.

Så vi hamnade på ett hotell som var beläget i Mariestads hamn. Då vi anlände på kvällen gick vi en runda i den gamla delen av staden för att hitta något att äta. Lite besvikna blev vi när vi möttes av en övervägande mängd pizzerior. Inte direkt det vi var sugna på. Till sist hamnade vi på en typ av utomhus”foodcourt” där vi fick tag på varsin bakad potatis.

Nästa dag skulle vi åka till Smögen innan vi åkte hem. Jag har alltid varit lite nyfiken på Smögen, då jag har hört att det är väldigt fint där.

Visst var det fint. Med alla de små gamla husen vid hamnen som numera fungerade som butiker och restauranger. Och de färgglada badhusen/fiskebodarna som man nog mest förknippar Smögen med.

Men jag måste erkänna att jag blev lite snopen att det var allt. En hamn, butiker och badhusen. Jag hade nog byggt upp alldeles för höga förväntningar.

Finaste finaste Marcus ❤️

Frånsett mina förutfattade förhoppningar hade Smögen säkert varit väldigt mysigt om det hade varit lugnare. Om man hade kunnat strosa omkring i lugn och ro och njuta av alla de små butikerna. Men tyvärr var det alldeles för mycket folk där. Väldigt synd att det är en sådan turistfälla. Det förtar från en underbar miljö och möjligheten till en mysig stämning. Men jag, som turist själv, kanske inte ska uttala mig om detta…

Fräckt att huset ”försvann” in i berget

Det känns som att jag mest klagade mig igenom detta inlägget, men jag tror att problemet var att detta var vår enda riktiga utflyktssemester denna sommaren och då var det nästan väntat att jag skulle bli besviken vid minsta lilla krossade förhoppning.

Vi får spara till en mer ”storslagen” semester nästa år…

Kräftskivan på torpet

Jag har inte varit på många kräftskivor i mitt liv. Jag tror att jag endast har varit på en. På jobbet i Skövde. Det är nog mest för att vi inte har haft för vana i min familj att ha kräftskiva.

Men i år kände storebror med familj lite för att prova på att ha kräftskiva på torpet.

Innan maten blev det badminton, ta-fatt, gungande och några turer i rutschkanan. Loke håller på att lära sig att spela badminton och han har ett koncentrationsansiktsuttryck som heter duga. Det ser – för det mesta – ut som att han är extremt arg på badmintonbollen. Här följer några (underhållande) bilder för att representera det.

Det verkar som om Loke misstror att hans storasyster kan spela bollen till honom…

Efter alla dessa galenskaper dukades det upp till mat. Med de där kräftorna. Som knappt någon visste hur man åt. Marcus hade ätit kräftor tidigare och började så smått instruera herrskapet. Loke som satt bredvid Marcus följde noggrant instruktionerna.

Och annars fick man bara försöka kika på sin granne för att se hur det går till. Som Sven-Arne gör här nedan.

Till kräftorna blev det Västerbotten- och kantarellpaj, som Linda så snällt hade gjort glutenfria så att även Hans och jag kunde äta dom. Jag höll mig till pajerna och salladen. Även ett gott fröknäcke mumsade jag på. Kräftorna höll jag mig däremot ifrån. Jag godkänner inte hur man tar livet av de där djuren och tycker det hela ser väldigt makabert ut. Men det är en annan diskussion.

Huvudrätten följdes av melon, vindruvor och ost. När mörkret sedan föll över det fridfulla torpet tändes de kulörta lamporna ovanför våra huvud och det serverades te och kaffe till en blåbärskaka med grädde. Då hade Loke somnat i soffan, armarna hårt omslingrade runt sin faster Fannys arm.

Mätta och belåtna lämnade vi torpet vid halv elva. Det var en väldigt mysig och lugn (förutom barnstoj) kräftskiva. Det duggade lite då och då, men annars var det uppehåll så att vi kunde stanna ute hela kvällen. Underbart. Särskilt efter den regniga sommaren vi har haft…

Nedan, film:

Maca; Min räddning?

Det är inte ofta jag verkligen rekommenderar något för att jag innerligt känner att fler människor borde veta om det. Men Maca känns som en sån sak som fler borde veta om. Så därför blir det ett inlägg om det.

I kölvattnet av borrelian misstänker jag att mina hormoner har fått stryk. I alla fall måste mina hormoner vara helt ur balans. Detta är mest baserat på mina åtskilliga symtom, men även på ett hormonprov som jag skickade in 2013. Hormonprovet visade att mitt östrogen och mitt progesteron var i botten. Då började jag med naturlig progesteronkräm, då det (enligt mina efterforskningar) återställer hormonbalansen genom att både öka en för låg nivå progesteron, men också återställa östrogenet.

Jag tog aldrig något uppföljningsprov. När min mens hoppade över en månad ansåg jag att jag hade fått tillräckligt med progesteron och att nivåerna var nu så pass höga att kroppen trodde att jag var gravid, vilket ledde till att jag slutade med progesteronet. Detta var som sagt ca 4 år sedan.

den tysta dagboken

Ibland har man ett behov av att dela med sig. Att öppna sitt hjärta och låta det blöda över de vita oskrivna bladen i sin dagbok. Nutidens dagbok är en blogg, men då den digitala versionen, till skillnad från den privata dagboken, kan läsas av alla som kan svenska eller har hyfsade kunskaper om hur man använder Google Translate blir det inte riktigt samma sak för mig att skriva av mig här.

Vissa saker är för privata, för smärtsamma, att skriva om här. I alla fall just nu. Livet blir ibland inte riktigt som man har tänkt sig och ibland blir man smärtsamt påtvingad de där vuxenpoängen. Vuxenpoäng man helst hade klarat sig utan.

Tur att man då har sitt livs kärlek vid sin sida. För tillsammans klarar man så mycket mer.

Men det kan vara så att jag behöver en extra kram när ni träffar mig, även fastän ni inte riktigt vet varför.

Detta inlägget blev kryptiskt, men vi får nöja oss med det också. Snart har i alla fall semestern regnat bort och det är tillbaka till vardagen. Och det är kanske lika bra det.

Happy Birthday, Amadeo!

Amadeo befann sig fortfarande i Sverige på sin 2-årsfödelsedag. När han fyller tre är han antagligen i Kanada.

Nästan en månad efter hans födelsedag (idag, för att vara exakt) flyger Amadeo och familj till Vancouver. Amadeo kommer att bli en riktig kanadensare, tror jag.

Men dessförinnan, i en hyreslägenhet på Raus (Hbg), firades Amadeo med korv med bröd och glasstårta, medan syster Olivia och kusinerna Juni och Loke klädde ut sig till älvor och hade skrämseldisko på toaletten.

Sedan önskade mor ett foto på samtliga fyra barnbarn. Det var lättare sagt än gjort att koordinera barnen…

Och sen sjöng vi för Amadeo, både på svenska och engelska. Även brandvarnaren hängde på.

En väldigt fin dag, med vädret på vår sida.

Hoppas du får ett spännande andra år, Amadeo! ❤

Ett torp med röda väggar och vita knutar

Igår var Marcus och jag på besök hos min bror med familj. De har ett torp utanför Röstånga där de spenderar mycket av sin lediga tid under årets samtliga årstider.

Men nu på försommaren – när allt har slagit ut, äppelträden blomstrar och insekterna än inte har blivit för många – är torpet som mest idylliskt.

Vi hade knappt varit på torpet i några minuter innan min brorsdotter Juni kom med en padda. Hon älskar att plocka upp grodor, paddor, larver… djur av alla dess slag egentligen.

Efter lite rundtur – en titt i det frodiga grönsakslandet, ett besök i trädkojan – lite studs på studsmattan och lite fotboll, blev det fruktsallad i trädgården.

Loke var förkyld och Juni somnade på den hemmagjorda bänken.

Loke är en riktig liten pajas. Men trots deras ålderskillnad, är Marcus lika mycket pajas. I alla fall inför kameran.

Efter fika vandrade vi ner till Rönne å, där det blev försök till fiske med både metspö och håv.

Vädret höll sig soligt och varmt. En väldigt mysig dag.

Sedan var det dags att åka hem och leta fästingar…

Lycka är att INTE ha borrelia

Tänk så lätt man glömmer bort hur det känns att vara lycklig. Att vara lätt i kroppen och tycka att det är helt okej att gå upp på morgonen. Att det inte känns som någon bedrift att vara social, gå på middagar, gå ut, leka med syskonbarn, jobba, leva.

Jag har inbillat mig länge att jag nog är lycklig ändå. Vi har alla våra dalar och ångestfyllda stunder (men mina varade ibland i veckor och månader), men det hör väl till det där livet? Man kan inte vara lycklig hela tiden.

Eller?

Såklart inte. Men den senaste veckan har jag upptäckt att det finns en grundlycka. Därefter läggs mindre roliga saker ovanpå lite då och då, men de kan man hantera så länge basen är bra och stabil. Man behöver inte trilla ner i den djupaste ångesten med panikattacker och insomnia bara för att man har gjort ett litet misstag.

Med facit i hand vet jag inte hur länge sedan det var jag hade en grundlycka. Jag vet att de senaste två åren har jag haft svårare och svårare att svara på frågor. Vilka frågor som helst. Enkla personliga frågor eller svåra yrkesmässiga frågor. Om man exkluderar det senaste halvåret så har det inte varit själva informationen som har varit särskilt svår att tillgå, snarare mekanismen att öppna munnen och faktiskt bara svara. Ett fenomen som är svårt att förklara och, trots att jag har levt med det länge, förstår jag mig inte riktigt på hur det kunde bli så. Hur kunde det bli ett problem att prata?

Årsfilm 2016

Endast en vecka har gått på det nya året, men jag har redan lyckats sätta ihop årsfilmen för 2016 (hurra för mig!).

Merely a week into the new year and I’ve already managed to complete the 2016 year compilation video (yay for me!).

Den brinnande hjärnan

Utbrändhet är framför allt kopplad till stress i arbetslivet, och till arbetsnarkomani. Eftersom kronisk stress är patogent (bl.a. till följd av förhöjda nivåer kortisol), är tecken på utbrändhet ett observandum. Tecken på utbrändhet är cynism, utmattning och ineffektivitet.

Det där med utbrändhet.

Min gärna började brinna långt innan jag fick diagnosen. Utmattningsyndrom hette det då. För att låta lite mer positivt än utbrändhet.

Egentligen är det strunt samma vad man kallar det. Även fastän total utmattning beskriver sjukdomstillståndet hyfsat väl, kändes det ändå mest som att det endast fanns aska kvar i min hjärna. Askan efter en våldsam brand.