My 2014

Efter att ett år har avslutats och ett annat har inletts, brukar jag göra en årsvideo av det föregående året. I det här fallet; 2014. 

Om ni har umgåtts med mig under året, kommer ni antagligen att figurera i denna film.

all I want for Christmas

Julafton 2014 firades tre gånger. Enligt tradition var det först julbord med farmor (hemma hos min far detta år) runt lunch på julafton, följt av Kalle Anka klockan 15.

img_4230edit2

img_4236edit2

img_4243edit2

Bilden blev tyvärr suddig då min blixt inte riktigt var med på noterna. Men jag tyckte det var en så härlig bild av värdarna att jag inte kunde låta bli att lägga upp den.

Kusin Jonas och Elins lilla Alice.

img_4273web

Julaftonskvällen spenderades hos mor. Det var den lugnaste julen jag någonsin har haft. Vi var bara 5 personer och åt allt annat än julmat.

Annandag jul var det dags för julfirande hos Emil och Linda, plus deras barn. Det var mor, Sven-Arne, Fanny, Linda, Emil, Juni, Loke och jag som åt gott och öppnade julklappar.

img_4274editweb

img_4292editweb

img_4285editweb

img_4324editweb

Kvällen avslutades med ett varmt bad i deras utomhusjacuzzi.

Den 30/12 åkte sällskapet som hade varit hos Emil och Linda på annandagen till min moster, hennes man Ingvar och deras två hundar.

img_4347editweb

img_4350editweb

Där fick vi god mat innan det blev ett besök ute i stallet hos mosters hästar, för att avsluta kvällen med julklappsspelet.

img_4367editweb

img_4355editweb

Dagen därpå, på nyårsafton (den första nyårsafton jag har haft hemma på 5 år) var det firande hemma hos mor. Det blev grön ärtsoppa till förrätt, renkött till huvudrätt och glassbomber (MUMS!) till efterrätt.

Och här kommer en liten film om julfirandet i familjen Ripa.

ingen mer ”Dr.”

Jag tänkte länge på om jag verkligen skulle vara veterinär. De senaste två åren gav jag den funderingen en ångestfylld tanke minst en gång var femte minut. Det kändes tungt att jag hade pluggat så länge, stått ut med så mycket stress och prestationsångest under utbildningen och åkt därifrån med nästan 1 miljon i studieskulder, bara för att lämna allt och ”ge upp”.

Så medan jag envist fortsatte att gå till det där jobbet varje dag, medan illamåendet steg i halsen, ångesten sköt adrenalinet i taket och övertiden tog över mitt privatliv, kunde jag bara tomt och apatiskt se på medan mitt liv trillade i sönder. Hur jag blev räddare och räddare för att sticka, undersöka och behandla. Hur jag slutade sova på nätterna och när jag väl lyckades somna drömde jag mardrömmar om att mina beslut avslutade liv.

Det var först när jag började somna på jobbet och kände för att gråta ca var tredje minut, som jag gav upp – av ren utmattning. Jag orkade inte kämpa för något jag inte ville längre. Jag fixade inte att tvinga mig själv varje dag. Det blev medicin, terapi och sjukskrivning innan jag började inse att jag inte skulle känna skuld för att jag kanske inte ville vara veterinär. Att jag inte var en dålig människa för att jag inte kunde jobba med det som jag hade utbildat mig till. Bara för att ”duktiga Josephin” inte ”pallade trycket” var hon inte en värdelös och inkompetent människa.

Beslutet kom till mig i maj. När jag satt i bilen på väg hem från halvårsavstämningsmötet med Försäkringskassan, min läkare och min arbetsgivare. Jag skulle sluta. Jag skulle försöka arbeta mig ur min sjukskrivning, men processen fick max ta ett år. Därefter skulle jag säga upp mig, flytta tillbaka till Skåne och min saknade familj, och börja om ”på nytt”. 

Nu är det 2015, januari, och jag ligger i min säng i mitt nya rum i ett hyrhus som jag delar med min kusin. Jag har haft ett långt jullov – det längsta någonsin – och kommer att börja jobba den 22/1. Då på ett ”ex-jobb” där jag trivdes fruktansvärt bra, där det inte fanns någon ångest eller omänsklig stress. Samtidigt kommer jag att starta upp mitt eget företag medan jag tar ströjobb här och där (”hoppar in”). Från att ha blivit diagnoserad med svår depression och svår ångest i november 2014, måste mitt liv nu börja handla mer om mig själv. Jag ska återfinna mina hobbies, kanske dejta (är kanske dax…) och börja älska mig själv igen.

I slutskedet av min sista tid som veterinär, satte jag ihop en film med blandade filmsnuttar som man filmar (oftast med mobilen) på jobbet. Jag ville på något sätt visa hela resan från mitt första veterinärjobb till slutet och hoppas att man får samma känsla av filmen som jag känner – bitterljuvt. För trots mitt beslut hade jag väldigt roligt på jobbet och kommer att sakna människorna där, men samtidigt var den totala stressen inte min grej.

Jag hoppas på en gladare Josephin 2015.

Julmys i december

I början av december var jag och tjejerna (d.v.s. Lee, Emelie och Maja) bjudna till vår då nyaste anställd – Caroline – på lite julmys. GPS:en i min bil fick mig att köra in på någons gård i sökan efter Carolines hus ute på landet, men till sist hittade vi rätt. 

Eftersom det var efter jobbet var vi hungriga och hade tagit med oss pizzor. Det var nästan lite synd, för man blev så mätt av pizzorna att man knappt orkade äta alla de små rätterna som Caroline hade grejat med. Miniatyrkorvar och gräddglasshamburgare (gräddglass i mitten och pepparkakor ovan och under) för att nämna några exempel.

Caroline har även ett reptilintresse och då hon hade ett väldigt rymligt hus hade reptilerna fått ett eget rum som vi besökte lite försynt. Det blev en mycket mysig kväll framför tänd brasa och med god mat medan hundarna dödade hundleksaker som kastades ut över golvet.

”The beauty of a woman is not in the clothes she wears, the figure that she carries or the way she combs her hair.”

I mitten av december avslutade jag min tjänst på Skövde Djurklinik och även min tjänst inom veterinäryrket. Jag står nu på osäker mark och ska börja lita på att jag kan klara mig helt själv, utan fast och trygg anställning, och bara följa mina drömmar.

Som start på mitt ”nya liv” var det dags för ny frisyr. Den skapades av min favorithårfrisörska (som jag kanske måste åka upp till Västra Götaland för att klippas hos igen).

Såhär ser jag alltså ut nu…

sista inlägget som veterinär

När jag var liten ville jag bli konstnär. Jag ville sitta på en målad pall vars färg hade börjat flagna, i högt gräs på en äng med naturens alla kulörter inte endast på en träpalett men även i brokigt mönster över huden på mina händer, medan jag skulle låta penseln svaja fram och tillbaka över duken av linné. Självklart ville jag också låta blyerts och kol skugga fram dragen hos en kompis eller framhäva rynkorna hos en äldre släkting. Kanske skulle mitt hår, alltid lite för rakt för mitt tycke, bli naturligt lockigt enbart för att jag kreativt avbildade omgivningen och därmed bölja lätt i den varma vinden över en solkysst nacke. Staffli finns. Färger finns i stängda tuber, penslar i förseglade plastförpackningar, canvas intryckta i garderobens mörka innersta. Drömmen var mer än 25 år sedan; än har jag inte blivit konstnär.

Ett tag ville jag måla världen i ord snarare än i färg. Fantasivärldar, romantiska gester och övernaturliga krafter viskade sött och förtroligt till mitt inre. Ur gamla gömmor letade min mor fram en bok för skrivning på skrivmaskin, en metod med den engelska benämningen Touch Typing. Höger pekfinger placerades på ‘J’, vänster pekfinger på ‘F’ för att därefter rada upp fingrarna i en startposition som skulle göra det enkelt för mig att, med viss träning, låta fingrarna dansa över tangenterna utan att titta, utan att leta. Min favorit var Kitty Drew, som löste mysterier med sina kompisar; hennes äventyr blev inspiration till mina egna när pekfingerskrivandet förvandlades till dansande Touch och sida efter sida fyllde ordbehandlingsprogrammet i min första Personal Computer, vars skärm var större än min nutida mikrovågsugn. 

Jag drömde aldrig om att bli professionell dansare. Men de mjuka handrörelserna och utbredda gesterna upphöjt på någorlunda smärtsamma tåspetsskor höll mitt intresse i många år, tills skolans böcker blev tjockare och tyngre och fritidens timmar blev kortare och tunnare. Mitt huvud sjönk under vattenytan i ett hav av siffror, ekvationer, världskrig och religioner. Kanske lyckades jag aldrig simma upp för att ta ett andetag, kanske var ansvaren och hungern efter kunskap för tunga och förseglade mig som ett ankar till bottnen. 

De blev nog lite förvånade över beskedet. Den något blyga flickan som älskade sitt hem, sin familj och inte brydde sig särskilt mycket om att resa, skulle lämna allt (om än temporärt) för att bo i Australien. Den enorma öns avslappnade livsstil dämpade ångesten och stressen veterinärskolan medförde och kanske var det då jag lyckades komma lite ovanför vattenytan. Kanske var det enstaka kippande andetag som kläckte skalet runt den reserverade delen av mig. Eller var det dödsångesten förlöst ur ett tillstånd av att ständigt trampa vatten som slog, kvävde och tryckte fram ett vassare jag? Med biljett i hand och visum i ryggsäcken trodde jag att jag kastade mig fri den veckan i februari 2004, veckan innan min veterinärutbildning inleddes, men då snarare en nyare version av mig smärtsamt skulle knådas fram. Som en optimistisk fågel som haverera i vatten, kvävdes den fullständiga upplevelsen. Det blev vänner för livet och oförglömliga stunder, men det är svårt för en fågel att flyga under vatten.

Idag är jag varken konstnär eller balletdansös. Jag är något av en författare, men inte i livnärd anda. I totalt ettusensexhundraåttiofyra dagar var jag klinikveterinär. Igår (fredag) var min 1685:e dag. Idag står jag på kanten till mitt gamla liv med ångesten, ansvaret, plikten, stressen och rädslan mig flåsande i nacken, med armarna utbredda och blicken framåt. 

Och nu. Hoppar jag.

tröstätning

tröstäta
verb 

  1. äta för att trösta sig när man mår psykiskt dåligt

Kanske egentligen inget sånt där koncept som jag vanligtvis ser mig falla för, då jag egentligen inte är mycket för att trycka i mig mat när jag inte mår bra psykiskt. Men däremot godis. Det är min tröst och min belöning när jag mår dåligt respektive när jag har gjort något bra. 

Detta blir en särskild kontrast mot känslor en helg som denna. Då jag är nere i Skåne och mår väldigt bra. Mitt sötsug är då i princip obefintligt. Normalt ligger mitt sötsug på runt 30 på en skala från 1-10 på en ”vanlig” dag. När jag är hemma med familjen och släpper stressen, blir jag nöjd på vanlig mat och känner inte minsta sug efter sånt jag inte borde äta.

Så om jag bara kan må bra hela tiden skulle mitt liv vara så mycket bättre. På så många olika nivåer.

Som tillägg har jag i helgen sett ”Mockingjay Part 1” med kusin Anna, syster Fanny, svägerska Madde, bror Emil och mor. Den var precis så bra som jag förväntade mig. 

En del av filmen hänger särskilt kvar, vilket har resulterat i flera ”omspelningar” på hög volym i bilen på väg upp mot Skara. Musik av James Newton Howard och stämma av Jennifer Lawrence (som spelar huvudrollen i Hungerspel-filmerna).

Imorgon är det jobb igen och kampen mot sötsuget startar (antagligen) upp på nytt.