Smögen – en turistfälla

IMG_2214edit

Vi stannade mest hemma under vår semester, Marcus och jag. Mestadels av ekonomiska skäl, men även för att kunna återhämta oss fullt ut (ibland blir man ju så trött av att resa en massa under en semester att man behöver ytterligare en semester för att ta igen sig…).

Nu blev det inte riktigt som vi hade tänkt oss. Riksbyggen (som vår bostadsrätt tillhör) skulle måla fasaden på vårt hus – och omkringliggande hus – under sommaren, vilket innebar att vi väcktes klockan 7 varje vardagsmorgon av en brummande och pipande skylift. Då de jobbade hela dagarna fram till klockan 16 blev det inte att man kunde sova ikapp lite under dagen heller, trots att man hade semester. Så vi tog inte direkt in på sömnbristen. Detta till trots kände man sig ändå mindre stressad och mer avslappnad efter semestern – huvudsakligen för att man hade sluppit åka till ett jobb – så semestern var ändå välbehövd.

Förutom enstaka dagstripper till bland annat Arild och Höganäs, bokade vi in oss på ett hotell i Mariestad. Anledningen var egentligen att jag skulle hälsa på en djurägare (en stammis) som jag hade haft när jag jobbade i Skövde och som jag fortfarande har kontakt med, och Marcus och jag tyckte det blev lite häftigt att åka dit och hem under samma dygn.

Så vi hamnade på ett hotell som var beläget i Mariestads hamn. Då vi anlände på kvällen gick vi en runda i den gamla delen av staden för att hitta något att äta. Lite besvikna blev vi när vi möttes av en övervägande mängd pizzerior. Inte direkt det vi var sugna på. Till sist hamnade vi på en typ av utomhus”foodcourt” där vi fick tag på varsin bakad potatis.

IMG_2199edit

Nästa dag skulle vi åka till Smögen innan vi åkte hem. Jag har alltid varit lite nyfiken på Smögen, då jag har hört att det är väldigt fint där.

Visst var det fint. Med alla de små gamla husen vid hamnen som numera fungerade som butiker och restauranger. Och de färgglada badhusen/fiskebodarna som man nog mest förknippar Smögen med.

IMG_2217_1edit

Men jag måste erkänna att jag blev lite snopen att det var allt. En hamn, butiker och badhusen. Jag hade nog byggt upp alldeles för höga förväntningar.

IMG_2204edit
Finaste finaste Marcus ❤️

Frånsett mina förutfattade förhoppningar hade Smögen säkert varit väldigt mysigt om det hade varit lugnare. Om man hade kunnat strosa omkring i lugn och ro och njuta av alla de små butikerna. Men tyvärr var det alldeles för mycket folk där. Väldigt synd att det är en sådan turistfälla. Det förtar från en underbar miljö och möjligheten till en mysig stämning. Men jag, som turist själv, kanske inte ska uttala mig om detta…

IMG_2211edit
Fräckt att huset ”försvann” in i berget

Det känns som att jag mest klagade mig igenom detta inlägget, men jag tror att problemet var att detta var vår enda riktiga utflyktssemester denna sommaren och då var det nästan väntat att jag skulle bli besviken vid minsta lilla krossade förhoppning.

Vi får spara till en mer ”storslagen” semester nästa år…

Annonser

And there he was. My knight on his broken horse.

file-2016-10-04-09-05-39

För er som känner mig, och för er som har läst min blogg till och från (när den var aktiv), vet att jag alltid har haft många bollar i luften.

Om jag inte har pluggat så har jag jobbat, och ibland båda sakerna samtidigt. Kanske är det det som har satt bromsklossar i mina möjligheter att träffa en kille. Att träffa den stora kärleken. Men samtidigt så känns det inte som att det fanns så mycket mer jag hade velat/kunnat göra för att snabba på processen.

Jag tycker inte om att gå ut på barer eller klubbar. Jag tycker inte om att dejta på internet (försökte detta en gång, vilket resulterade i många falska ”kram” i slutet på meddelande och alltid frågorna ”Är du villig att flytta?” och ”Tränar du?”). Jag jobbar inom yrken med övervägande kvinnliga anställda. Till och från har jag jobbat så mycket att jag knappt har hunnit med mig själv, därför är möjligheten för mig att träffa någon på gymmet, genom hobby, på resor, osv. hyfsat orimlig.

I november 2015 blev jag bjuden på en resa till Tyskland med far, Manuela och lillasyster Nicole. Det blev en själslig resa. Ett sätt för mig att komma ifrån vardagen i Sverige där jag fortfarande försökte att återhämta mig från utbrändhet. Kvällen innan vi skulle köra söderut inträffade terrordådet i Paris, där män gick in och sköt på ett konserthus, på närliggande restauranger och gator. Detta färgade vår resa. Det förde den där kvävande ångesten och bultande rädslan upp till den stormiga ytan. Det markerade även hur rädd jag hade blivit för allt. Hur rädslan stängde in mig. Hur den fick mig att sluta leva.

I Tyskland genomgick jag en undersökning som avslöjade min innersta natur. Hur stark jag egentligen är. Hur harmonisk och välbalanserad jag egentligen är. Något som jag har hållit tillbaka och tryckt ner med hjälp av rädsla. Att prata med kvinnan som utförde proceduren öppnade min värld. Jag insåg att för att kunna bli glad igen var jag tvungen att börja släppa på mina rädslor och låta mig själv komma fram.

Kanske var detta början till den stora vändningen i mitt liv. Kanske gjorde detta mig öppen för att gå vidare.

I början av 2015 fick vi en ny medarbetare på ett av mina jobb. Jag tyckte om honom direkt. Men satte honom omedelbart i ”kollega”-kategorin, när jag fick reda på att han hade son och sambo. Vi pratade mycket dock. Jag var inte där varje dag, men vi verkade ty oss till varandra under luncher och lunchpromenader.

När jag började klippa gräs för min far i april så försvann jag i princip från den arbetsplatsen. Jag jobbade där på söndagar och kom ibland förbi på någon vardag för att ”ordna upp” något. Han var alltid lika glad att se mig. Jag förundrades över detta. Tänkte att; ”Han måste ha det väldigt tråkigt på jobbet och jag är det enda som gör hans vardag på jobbet lite mer intressant.”

Men redan då var det antagligen något mer där, som ingen av oss hade än reflekterat över.

Han var orolig för min arbetsbelastning. Orolig för att jag såg trött ut. Orolig för att jag jäktade från en arbetsplats till en annan. Trots att han knappt kände mig. Jag vet att jag blev väldigt rörd av detta och delade med mig om dessa omtänksamma incidenter till nära och kära.

I början av februari (2016) add:ade jag honom på Facebook. Då började vi prata. På riktigt. Genom Messenger. Det var under långa samtal om allt mellan himmel och jord som jag började misstänka att det fanns kanske något mer än bara vänskap från hans sida. Jag, å andra sidan, hade ju fortfarande honom i ”kollega”-facket.

Genom våra privata samtal kom det fram att jag visste väldigt lite om hans privatliv. Han var i en relation han inte mådde bra av. Han hade länge planerat att separera, men hade stannat för sin sons skull.

Det hela gick mycket snabbt. Vi pratade på Messenger i några dagar. Jag började fråga hur han egentligen kände. Det hela lutade mot att vi hade känslor för varandra. Jag sa att jag inte var ”Den andra kvinnan” utan att han var tvungen att separera innan vi kunde inleda något, om han var säker på att detta var något han ville satsa på. Några dagar senare var han separerad.

Jag var rädd att han sökte en utväg. Att jag bara var en ursäkt, en anledning, att komma ur en svår livssituation. Jag t.o.m. sa till honom att jag var beredd på att han kanske skulle inse att hans känslor för mig inte stämde när han väl kom ur sin relation, men att jag var beredd att ta den smällen bara han gjorde allt för att må bra.

Han separerade.

Och efter att ha följt den gröna exit-skylten, ville han fortfarande vara med mig.

Det finns många anledningar till att jag ville göra detta inlägget. Den senaste tiden har varit omtumlande för mig. Känslor har gått högt och lågt. Jag har varit överlycklig men samtidigt trillat ner i ångest och ånger.

img_0103Efter att ha levt så många år ensam, efter att endast ha varit kär i en person tidigare, så visste jag när det kändes rätt. Jag är med andra ord inte lättflirtad. Vår relation må ha gott fort, men vi hade redan känt varandra ett år innan vår relation blev icke-platonisk.

Jag blir ledsen av människor som tycker om att informera att ”detta är bara förälskelsen, verkligheten kommer sen” och att man inte ska ”skynda så snabbt”. För ja, jag förstår att det alltid är en förälskelse när känslorna är lite skarpare, men att säga så är också att dumförklara. Som om jag inte är en tänkande varelse som kan fatta beslut längre i detta ”tillstånd”.

Jag är en väldigt tänkande människa. Jag tänker noggrant igenom mina beslut (särskilt större) innan jag gör dom. Så att säga att jag inte får ta några beslut just nu bara för att jag har drabbats av Förälskelsen, är absurt.

Varför?

För att detta inte har varit din vanliga förälskelse på rosa moln. Samtidigt som vi har startat en relation, har han i princip förlorat kontakten med sin son. Hans plan från början var att stanna kvar i huset han delade med sambo och son, tills han hade fått tillgång till eget boende (vilket normalt handlar om 3 månader) för att vänja sonen vid separationen. Så att de hade haft möjlighet att prata om förändringen.

Istället blir han utkastad. På misstanken att han har varit otrogen.

Och ni som känner mig vet att vara någons älskarinnan finns inte på min moraliska karta. Jag skulle aldrig vilja vara del av något sådant eller såra någon på grund av detta. Så den anklagelsen var helt osann.

Så han står utan boende. Och flyttar in hos mig och min kusin samtidigt som han börjar leta boende. Han hittar boende ett stenkast från där hans son bor, så att det ska vara enkelt för sonen att ta sig till sin pappa när han vill. Bostadsrätten är dyr, men det är det värt, tycker vi.

I början skulle jag inte bo där. I början skulle sonen vänja sig och bo själv med pappa en tid. Men sonen ville inte. Han ville inte träffa pappa.

Så vi stod och stampade. Skulle jag flytta? Bo några dagar hos honom? Hur skulle jag då göra med katterna? När skulle jag kunna flytta dom? Skulle han kunna ta hand om katterna de dagar jag inte var där?

I brist på kontakt med sonen, flyttar jag in i bostadsrätten. Jag har ångest och mår dåligt för att jag ”kanske inte ska vara i huset när sonen kommer på besök”. Så när sonen kanske kommer på besök spenderar jag tid hos mor. Gömmer mig på jobbet fram till tio på kvällen.

Jag känner mig skyldig. Som om jag straffas. För något jag inte ens har gjort. Förvisad från mitt eget hem.

Samtidigt mår han dåligt. För att jag har hamnat i kläm i denna situationen.

I slutändan gjorde det ingen skillnad. Kontakten är bristande mellan son och far. Han gråter. Jag gråter. Han saknar sin son. Jag är ledsen för att han mår dåligt.

Så att säga att vi lever i en drömvärld just nu är skrattretande. Vi har det jättebra tillsammans, men hårda beslut måste tas varenda dag. Och ingen vet vad som är rätt eller fel väg att gå i den här situationen, för ibland känns det som att det blir fel hur vi än gör. Det finns ingen handbok att tillgå. Ingen ”Separation för Dummies”. Inte när människor är inblandade.

file-2016-10-04-09-06-15

Äntligen hittade jag honom. Mitt livs kärlek. Min själsfrände. Huvudpersonen i alla kärleksromaner jag någonsin har läst. Min bästa vän. Den mest omtänksamma och varma människa. Som lider för att han dras mellan mig och hans son.

Och ja. Han friade till mig. På stranden. Och vi ska gifta oss. Vi ska skaffa familj. Men det känns fortfarande som att vi måste be om tillåtelse för att få leva våra liv. För att det har ”gått för fort”, för att det finns ”barn med i bilden”, för att ”förälskelsen lägger sig sen”.

 

Jag avslutar med ett citat från min favoritserie när jag var yngre; ”Roswell”:

Liz: How is it possible I could be the happiest I’ve ever been in my entire life and now the saddest, all at one time?

Max: I think that’s what being in love is.