Älvan Alva

2018-06-11 06.33.17

Den 7e juni, mitt i en historisk värmebölja, kom du, vår lilla dotter. På morgonen den sjunde, kl 3.10, hade du bestämt dig. Din mor hade fått en tid för igångsättning den nionde eftersom du enligt böckerna var ”försenad”, men antagligen körde du igång showen precis när du själv var redo. Fosterhinnan brast när din mor klev över tröskeln till badrummet efter ett nattligt toalettbesök och tröskeln dränktes i fostervatten. Det tog ett tag innan mor din kunde flytta sig från tröskeln med risk att annars bevattna hela övervåningen. Men så snart det gick att gå vidare blev din sovande pappa snart varse om vad som pågick och samtal till förlossningen gjordes. Det blev ett inbokat besök för undersökning klockan 9.30 på morgonen, men du ville uppenbarligen till sjukhuset tidigare då sammandragningar satte igång redan 10 minuter efter att vattnet hade gått.

Lite efter sex satt dina föräldrar i bilen, din mor med oregelbundna – men täta – värkar. Du verkade ha bråttom. Vid inläggning på sjukhuset i Halmstad vid sjutiden på torsdagsmorgonen var din mor 3 cm öppen. Enligt bokens alla regler hade förlossningen – din resa – börjat. Du lät inte heller din mor vila då värkarna avlöste varandra med max två minuters vila de följande timmarna.

Och trångt var det. Särskilt mot slutet. Då du inte fick riktigt plats i bäckenet, där du satt stilla i ca två timmar trots att vi var så redo att träffa dig. Till sist blev väntan för lång och efter totalt 14 timmar (räknat från vattenavgång) manade din mor ut dig på ren vilja. Utan krystvärkar och på enbart lustgas. Förloppet i sig uppskattade du nog inte, trångt som det var. Och så kom du ju lite på sniskan också, med bara ena ögat utanför (en syn som skulle komma att förfölja din pappa i tiden efter) och satt fast ett tag där också.

Du grät knappt när du väl kom ut, utan utstötte mer snyftliknande ljud i några sekunder innan du – aningen omtumlad och chockad – landade på mors bröst och andades ut. Vilken märklig resa ändå.

Även dina föräldrar var omtumlade, så till den grad att det tog någon minut innan vi kom på att fråga om du var en flicka eller pojke.

Du, vår lilla mörkhåriga flicka (och så mycket hår du hade!), visste nog inte då hur mycket vi hade kämpat för det ögonblicket. Ögonblicket när vi kunde se dig. Hålla dig. Höra dig andas. Känna din tyngd vilandes mot våra bröst. Dina små fingrar som hårt omslöt ett av våra. Du skimrade i regnbågens alla färger, vårt regnbågsbarn. Du som kom efter sorgens regn. Efter alldeles för många grå månader av uteblivna graviditeter och slutligen ett missfall.

Som säkert de flesta nyblivna föräldrar känner, så var du perfekt. Alla tio fingrar och tio tår var på plats och du blev godkänd på din första läkarundersökning.

Ditt namn hade valts ut med noga precision, efter flera månader av funderande. Namnet var ett av få som vi kom överens om. Mellannamnen hade vi redan; de där lånade namnen från släktingar som vi har tyckt om men som inte längre finns med oss. Men namnet som skulle bli bara ditt var svårare att hitta.

Du blev vår Alva. En liten bestämd och vaken tjej på 3685 gram, med utomordentligt god aptit. Med dina 52 cm var du rätt lång för att ha fått plats i din mors korta kropp.

Väldigt snart skulle vi förstå att du tyckte bäst om att vara nära. Att du inte tyckte om att åka bil. Att du hatade att ligga i vagnen. Att du inte tänkte använda någon napp (detta ville inte din mor heller att du skulle använda, men det testades i ren desperation då du blev så ledsen vid bilfärder). Att du inte tyckte om att sova på dagen. Att du var – och är – mycket nyfiken.

Vi såg redan från början tecken på vem du kommer att bli och kommer att följa dig och din utveckling med samma nyfikenhet som du tar in världen just nu.

IMG_4947edit2

Vår lilla dotter. Ny i världen. Efterlängtad och älskad.

 

Annonser

2017 på 4½ minuter

Nu när man sitter här och väntar på att bebis ska göra entré så får man ”underhålla” sig själv med att avsluta lite projekt.

Som en årsfilm för 2017.

Årsfilm 2017

Gravidfotografering

Den 1a maj för 3 år sedan fotograferade jag Madde och familj när hon väntade deras andra barn – Amadeo.

IMG_4920sepia

IMG_4801bw2

Nästan exakt tre år senare (den 28/4) stod jag själv med ett litet barn i magen och skulle bli fotograferad. Något jag egentligen inte hade trott någonsin skulle hända när jag stod där och fotograferade min bror och hans växande familj den där första maj 2015.

Jag har alltid önskat att jag skulle hitta min själsfrände; att han fanns därute någonstans. Men ju mer tiden gick desto mer började även min oslagbara optimism att flagna. Till sist – även om jag fortfarande trodde att min tilltänkta man måste finnas därute någonstans – började jag tappa hoppet om att kunna skaffa familj med denna man. Att när han väl trillade in i mitt liv skulle jag vara för gammal.

IMGP4474

Men när han väl kom in i mitt liv var det helt plötsligt inte försent. Fler och fler kvinnor skaffar sitt första barn i trettioårsåldern så jag var inte ensam. Besvikelsen var dock överhängande när vi hade problem att bli gravida, främst (vad jag tror) pga en underliggande borrelia-infektion och ett tidigare utmattningssyndrom vars båda tillstånd hade tryckt ner mitt allmäntillstånd och mina hormonnivåer. Jag började undra om jag ändå inte skulle kunna få barn, trots att jag nu faktiskt hade hittat den perfekta mannen att skaffa familj med.

Borreliainfektionen fick jag bukt med och snart därefter blev jag gravid. Men det höll inte. Missfallet var fruktansvärt. Man hade precis börjat förstå att man faktiskt var gravid och då började man blöda. Två dramatiska dygn som slutade på gynakuten under semestern förra året. Men mitt i allt elände intalade jag mig själv att jag faktiskt hade blivit gravid och att det var ett steg närmare vår dröm.

Efter missfallet attackerade jag eventuellt obalanserade/låga hormonnivåer med kosttillskott (maca) och redan nästa cykel efter missfallet var jag gravid igen. Och denna gången fungerade det. Denna gången höll sig bebis kvar. Denna gång såg allt bra ut på ultraljudsbesöken, mina blodvärden var bra, fostret och livmodern mätte som det skulle under samtliga barnmorskebesök, bebis hjärta lät bra och fosterrörelserna var normala.

IMGP4387bw

Och där stod vi sen. En solig, men aningen kylig, vårdag i slutet på april. Under ca 1 timme blev vi – och vårt barn – fotograferade av Marcus pappa.

Idag är det beräknat förlossningsdatum. Bebis verkar inte ha bråttom och hänger nog kvar i livmodern ett tag till, känns det som.

IMGP4425_1edit

Det finns en överhängande risk att detta lilla barn kommer att bli superälskat. Ett barn som jag har längtat efter hela mitt vuxna liv. Ett barn som är skapat av kärleken mellan den efterlängtade mannen i mitt liv och mig.

IMGP4430edit

Nu är man bra nyfiken på vem som gömmer sig därinne. Vem som sparkar och sträcker på sig. Vem som har hicka minst två gånger per dag. Till sist kommer den lille ut, på ett eller annat sätt, men det är svårt att vänta.

IMGP4391edit

Efter flera års längtan handlar det nu bara om ett par dagar…

Att bygga bo

Som veterinär kommer man tämligen ofta i kontakt med dräktiga (och skendräktiga) tikar som bäddar inför sina kommande valpar. Man hör om hur de hämtar gosedjur och filtar och bygger bo. Hur de gör det så mysigt, skyddande och tryggt som möjligt för sina framtida bebisar.

08694192b1b8b7cefe63b489c7ed75d3

Människor gör också detta. Det är faktiskt väldigt vanligt hos kvinnor i den senare delen av graviditeten.

You might wake up one morning feeling energetic and wanting to clean and organize your entire house. This urge to clean and organize is known as nesting.

Nesting during pregnancy is the overwhelming desire to get your home ready for your new baby.

Jag har nog haft detta den större delen av graviditeten, får jag erkänna, men det blir mer och mer påtagligt för varje vecka som går.

If your baby is arriving late spring or into summer, you desire for nesting may be intensified.

I mobilen har jag långa listor på allt som behöver göras, från allmänna projekt (som jag har haft på vänt i flera år men nu helt plötsligt känner mig manad att avsluta) till vad jag ska packa i förlossningsväskan, till allt som behöver fixas innan bebis kommer som har direkt anknytning till bebis, till en ren och skär budget för allt bebisrelaterat.

Och som resultat: jag är helt slut. Alla listor ligger och bollar i mitt huvud och det spritter i mig med allt som ska organiseras och planeras och ordnas. Jag har en väldigt stark känsla av att jag bara vill att allt ska vara klart, SEN kan jag bara sätta mig ner i soffan och slappna av.

Om jag ändå bara kunde göra allt på en gång. Men många av sakerna handlar om att invänta rätt tidpunkt (som att ansöka om föräldrapenning och packa det sista till förlossningsväskan), att invänta nästa lön (så att man har råd att köpa ytterligare en vara på sin lista) och att vissa saker tar så lång tid att göra/avsluta (fotoböcker och filmer).

Hade jag bara varit hemma så hade bo-byggandet antagligen varit mycket smidigare. Men istället ska man jobba och gå igenom allt extra runt omkring. Som att försöka hitta tid till att göra yoga och gå på en promenad. Som att renovera hallen hemma. Som att behöva typ flyttstäda hela bostadsrätten för att Riksbyggen har bestämt sig för att göra en statuskontroll av boendet när jag är i 8e månaden. Som att försöka få ihop lite mer pengar genom att jobba extra. Som att gå på alla barnmorskebesöken. Som att boka in föräldrakurser och visning på sjukhuset. Som att planera för ett bröllop samtidigt.

Det är som jag sa till min lillasyster; det känns som att jag måste stressa en massa nu för att kunna slappna av sen. 

Jag vill inte behöva känna en stress när bebisen väl har anlänt att jag har missat att göra något så att jag kommer att sitta och störa mig på det när jag sitter och ammar eller nåt. Då vill jag bara kunna – i lugn och ro – sitta och stirra på det där lilla livet i mina armar och inte bry mig om något runtomkring.

Men egentligen är det ett litet märkligt beteende; att allt ska vara klart innan. Precis som att man inte kommer att ha minsta chans att göra det efter man har blivit mamma. Men instinkten är stark och överväldigande…

8c5dbb4bbad3235f8c8891b6f4adea99

Att jobba som gravid…

d653739c5a000fe1422617e1bbf5de0e

Jag börjar bli riktigt trött nu. Jag tror inte direkt att det är de extra kilona jag bär på som tröttar, utan mer att jag kör på i samma tempo som förut. Min hjärna går på högvarv för att hålla allt i minne, för att dubbelkolla och försöka undvika misstag, för jag märker att tankegångarna är långsamma och spridda. Det är knappt så att jag vågar berätta för arbetskollegor att det är svårt att hålla allt i huvudet just nu, för jag vill inte få dem att tro att jag inte går att ”lita på”, att jag inte kan utföra mina arbetsuppgifter som vanligt osv. Men ju mer jag koncentrerar mig på att inte missa något och att inte göra några stora fel, desto tröttare blir min hjärna och desto mindre kommer jag ihåg vad jag har gjort och inte har gjort. Jag kan tänka tillbaka fem minuter i tiden och inte ha en aning om jag har gjort ett steg i en process eller inte.

Det är skrämmande för mig då det påminner mig lite om när jag började bli utbränd. Den där känslan av att hjärnan inte fungerade samtidigt som den gick på högvarv. Känslan av att tappa kontrollen.

average-night1-1024x356

De kallar det graviditetshjärna och kanske är det det som har drabbat även mig. Eller så är det för att jag sover så dåligt. För att jag helt plötsligt vaknar med svett i nacken (jag som alltid fryser), inte kan sova ordentligt (jag har alltid sovit på mage – svårt nu…) och har svårt att andas. Kanske är mitt hjärnkontor så utmattat för att jag känner att jag har smått syrebrist hela tiden. Kanske borde jag bara ta lite pauser då och då. Låta mig själv vila. Inte trycka på. Inte göra allt så snabbt som jag brukar.

När jag informerade barnmorskan idag om min trötthet menade hon på att jag skulle noggrant tänka över att prata med deras läkare om att eventuellt sjukskriva mig innan förlossningen. I alla fall från någon av mina arbetsplatser.

Things_men_should_know_about_pregnant_women9

Men jag orkar inte. Jag vill inte börja ”bråka” om sjukskrivning just nu när jag precis har lämnat hela processen om att ansöka om föräldrapenning bakom mig. Och jag har dålig ekonomisk möjlighet att sluta jobba heltid tidigare. Jag behöver varenda öre så länge jag bara kan.

Jag älskar det där lilla knytet i min livmoder så oändligt mycket redan. Jag längtar efter varenda spark, även de sparkar som riktas rakt upp i revbenen och lungorna. Och om jag kunde bestämma helt oberoende av ekonomi och annat klabb så skulle jag bara sitta hemma och njuta av att vara gravid, ta lite tupplurer när jag behövde och börja förbereda mig på att bli mor. Men sån är inte verkligheten.

Missförstå mig inte: jag tycker inte att graviditeten är jobbig. Jag tycker den är väldigt spännande och fantastisk. Förutom lite brist på luft i lungorna, dålig sömnkvalité, spring i benen och ryggont så har jag en väldigt bra graviditet. Och jämfört med andras skräckhistorier så mår jag helt oförskämt bra. Jag kan fortfarande röra mig precis som vanligt (trots att man blir lättare andfådd) och går fortfarande på gymmet 1 gång i veckan. Problemet ligger i att denna sista delen av graviditeten kanske inte borde kombineras med 42 timmars arbetsvecka.

35 arbetsdagar kvar…

Det klarar jag. Måste bara börja fokusera på att återhämta mig på helgerna istället för att flänga runt.

101 dagar kvar

Där – inuti livmodern – sparkar min lilla bebis för fullt. Det är en konstig känsla. Som gasbubblor man aldrig någonsin har känt tidigare. Som att bli lätt boxad inifrån. Som att någon knäpper med fingrarna mot insidan av din mage. File 2018-02-14, 08 38 07Ibland (rätt så ofta nuförtiden, faktiskt) så hårt att magen hoppar till och man ser det tydligt på utsidan. Ibland så försiktigt att det snarare bubblar och kittlar till. Igår slog det till i höger och i vänster sida av livmodern – samtidigt, som om bebis låg utsträckt och studsade med huvudet mot ena sidan samtidigt som fötterna slog i andra sidan.

Trots magen som fortsätter växa, trots att det börjar bli jobbigt att hämta saker från golvet, trots att det krävs ett momentum för att komma ur både soffa och säng, så känns graviditeten fortfarande lite abstrakt. Eller inte graviditeten i sig, utan snarare konceptet att det finns en liten människa inuti min livmoder. Det är egentligen väldigt bisarrt. Att någon studsar omkring därinne i en vattenfylld ballong, medan jag fortsätter med mitt liv.

Jag älskar att känna bebis sparka och börjar noja mig om det går för lång tid utan att jag känner något, men ändå kan inte min hjärna fatta att det finns en liten människa därinne. En människa skapt av mig och Marcus. En människa som sen kommer att förenas med utsidan, växa och bli större, börja sitta, krypa, gå. Börja prata. Bli tonåring, bli vuxen, skaffa ett eget liv. Allt det där är så stort att jag kan bara likna det vid att tänka på universums oändlighet eller något annat som för mig är för stort för att greppa.

Jag älskar verkligen att vara gravid. Trots tröttheten, avsaknaden av aptit, sömnlösheten och den minskade smidigheten är denna period i mitt liv det mest spännande jag har varit med om (än så länge). För en gångs skull är det något jag inte själv kan kontrollera. Jag kan bara flyta med och försöka ordna med saker runt omkring så länge. Jag längtar tills att bebis kommer ut och att min hjärna kanske då kan fatta att det faktiskt var en bebis därinne de där nio månaderna, men samtidigt är jag absolut inte klar med graviditeten än. Jag älskar detta äventyr!

P.S. Och om man bara kunde sluta jobba – typ nu – och fokusera på att ta hand om sig själv och bebis 100% istället. Det hade varit pricken över i:et.

Bebis.

Bebis. Av alla möjliga smeknamn som finns där ute är Bebis rätt och slätt vad du har fått heta. Du, vår lilla efterlängtade bebis, som har hyrt in dig i min livmoder. För bara några månader sedan var du endast en längtan, en önskan, en förhoppning, en tanke som gick varm i bakhuvudet. Då var du endast ett av huvudämnena mellan din pappa och mig under kvällsmaten eller under sena samtal i ett mörkt sovrum. Trots att du inte ens fanns var du på något konstigt sätt redan älskad. Bara själva möjligheten om att du skulle kunna finnas var hoppfull och inbjudande.

Sen förvandlades du från en önskan till en linje på en sticka. För att vara ärlig blev det flera stickor som alla dokumenterades med mobilkamera. För kunde du verkligen vara här? Äntligen?

IMG_2818edit

Sådär i början, trots att du bara var en samling av celler – en kärleksfull kombination av din pappa och mig – började du snabbt göra dig närvarande i både min kropp och mitt medvetande. Din närvaro körde igång illamående, trötthet och ömma bröst. Men jag var så glad för varje symtom, varje liten detalj som bekräftade att du var kvar, att du växte, att du fanns.

Du, vårt lilla mirakel, blev vår mest välbevarade hemlighet. Illamåendet doldes så gott det gick och tröttheten skylldes för allmänheten på orolig sömn, sena kvällar och ett aktivt schema. Om jag hade vetat med säkerhet att du skulle stanna kvar hade vi berättat för alla våra nära och kära direkt. Vi ville så gärna dela nyheten om dig med alla. Men rädslan över att du inte skulle hålla dig kvar gjorde att vi väntade med att berätta.

Du blev Bebis när vi såg dig på ultraljudet den där tisdagsmorgonen i november. Du var bara lite mer än 12 veckor gammal och studsade omkring så ihärdigt i din lilla boning att barnmorskan till sist fick hämta en kollega för att få de mått hon behövde. Vi förälskade oss direkt i din energi och din ovilja att göra vad barnmorskan önskade. Det tydde på liv och egensinnighet, trots att du knappt nyligen hade lämnat embryostadiet och blivit foster. Ditt hjärta slog som det skulle och allt såg bra ut. En orolig och tung sten föll från våra hjärtan. Du var tydligare i våra liv nu än någonsin.

us1edit
Navelsträngen låg precis bredvid ditt huvud, vilket fick många att skämta om eventuellt tidiga rökvanor…

Trots att jag inte riktigt kunde dra in magen längre redan i vecka 7 började din närvaro inte bli synlig på utsidan förrän runt vecka 17. Och även i skrivandets stund (vecka 19+6) är du fortfarande mest av en hemlighet för omvärlden.

selfie1-4
Jag ska ta en bild för månad 5 imorgon. Jag misstänker att det kommer synas en skillnad i alla fall då, för ovan ser man mest en antydan till en inneboende först i början av fjärde månaden. Fortfarande ser jag rätt så ut ”som vanligt” där i vecka 16.

Två dagar innan jul tog du kontakt (v. 17+5). Antagligen helt utan att själv vara medveten om det. Du gjorde antagligen bara kvällsgymnastik eller hade lite spring i benen. Dina rörelser mot din temporära ”husvägg” kändes som kraftiga och plötsliga bubblor för mig. Det kom fyra fem stycken på en gång för att sedan vara lugnt i flera timmar. Men nu, när du har vuxit till dig lite, har dina aktiviteter fått mer kraft. I början av vecka 19 såg vi vad du gjorde även på utsidan. Både pappa och jag kan nu tydligt även känna dina rörelser.

File 2018-01-06, 10 49 24
Igår (2018-01-06) har du varit en del av vårt liv i 139 dagar. 50% av graviditeten har nu gått.

Lilla Bebis, idag är du lika lång som en banan (24 cm mellan huvud och fot) och väger ca 290 gram.

ultraljud2

När vi kikade in i din lilla boning för 4 dagar sedan sov du, med en hand upp till huvudet. Vi vet inte än om du är en flicka eller pojke, eller vem du kommer att bli, men det kommer vi att veta i sinom tid. Fram tills dess vänjer jag mig vid att vara din mor, prata till dig både i tankar och röst, lägga handen på magen och känna dina sparkar, och veta att du växer för fullt därinne. Vi längtar tills du kommer ut, men var inte för snabb: stanna så länge du behöver. Att vara gravid har hitintills varit en väldigt spännande och fantastisk upplevelse, en upplevelse jag gärna tar del av ett tag till. Samtidigt är jag spänd på att se hur moderskapet kommer att bli, men riktigt redo är jag inte än, så det är tur att du har några månader till att växa till dig där i din lilla boning.

Kram,
Mor