Gravidfotografering

Den 1a maj för 3 år sedan fotograferade jag Madde och familj när hon väntade deras andra barn – Amadeo.

IMG_4920sepia

IMG_4801bw2

Nästan exakt tre år senare (den 28/4) stod jag själv med ett litet barn i magen och skulle bli fotograferad. Något jag egentligen inte hade trott någonsin skulle hända när jag stod där och fotograferade min bror och hans växande familj den där första maj 2015.

Jag har alltid önskat att jag skulle hitta min själsfrände; att han fanns därute någonstans. Men ju mer tiden gick desto mer började även min oslagbara optimism att flagna. Till sist – även om jag fortfarande trodde att min tilltänkta man måste finnas därute någonstans – började jag tappa hoppet om att kunna skaffa familj med denna man. Att när han väl trillade in i mitt liv skulle jag vara för gammal.

IMGP4474

Men när han väl kom in i mitt liv var det helt plötsligt inte försent. Fler och fler kvinnor skaffar sitt första barn i trettioårsåldern så jag var inte ensam. Besvikelsen var dock överhängande när vi hade problem att bli gravida, främst (vad jag tror) pga en underliggande borrelia-infektion och ett tidigare utmattningssyndrom vars båda tillstånd hade tryckt ner mitt allmäntillstånd och mina hormonnivåer. Jag började undra om jag ändå inte skulle kunna få barn, trots att jag nu faktiskt hade hittat den perfekta mannen att skaffa familj med.

Borreliainfektionen fick jag bukt med och snart därefter blev jag gravid. Men det höll inte. Missfallet var fruktansvärt. Man hade precis börjat förstå att man faktiskt var gravid och då började man blöda. Två dramatiska dygn som slutade på gynakuten under semestern förra året. Men mitt i allt elände intalade jag mig själv att jag faktiskt hade blivit gravid och att det var ett steg närmare vår dröm.

Efter missfallet attackerade jag eventuellt obalanserade/låga hormonnivåer med kosttillskott (maca) och redan nästa cykel efter missfallet var jag gravid igen. Och denna gången fungerade det. Denna gången höll sig bebis kvar. Denna gång såg allt bra ut på ultraljudsbesöken, mina blodvärden var bra, fostret och livmodern mätte som det skulle under samtliga barnmorskebesök, bebis hjärta lät bra och fosterrörelserna var normala.

IMGP4387bw

Och där stod vi sen. En solig, men aningen kylig, vårdag i slutet på april. Under ca 1 timme blev vi – och vårt barn – fotograferade av Marcus pappa.

Idag är det beräknat förlossningsdatum. Bebis verkar inte ha bråttom och hänger nog kvar i livmodern ett tag till, känns det som.

IMGP4425_1edit

Det finns en överhängande risk att detta lilla barn kommer att bli superälskat. Ett barn som jag har längtat efter hela mitt vuxna liv. Ett barn som är skapat av kärleken mellan den efterlängtade mannen i mitt liv och mig.

IMGP4430edit

Nu är man bra nyfiken på vem som gömmer sig därinne. Vem som sparkar och sträcker på sig. Vem som har hicka minst två gånger per dag. Till sist kommer den lille ut, på ett eller annat sätt, men det är svårt att vänta.

IMGP4391edit

Efter flera års längtan handlar det nu bara om ett par dagar…

Annonser

Maca; Min räddning?

maca

Det är inte ofta jag verkligen rekommenderar något för att jag innerligt känner att fler människor borde veta om det. Men Maca känns som en sån sak som fler borde veta om. Så därför blir det ett inlägg om det.

I kölvattnet av borrelian misstänker jag att mina hormoner har fått stryk. I alla fall måste mina hormoner vara helt ur balans. Detta är mest baserat på mina åtskilliga symtom, men även på ett hormonprov som jag skickade in 2013. Hormonprovet visade att mitt östrogen och mitt progesteron var i botten. Då började jag med naturlig progesteronkräm, då det (enligt mina efterforskningar) återställer hormonbalansen genom att både öka en för låg nivå progesteron, men också återställa östrogenet.

Jag tog aldrig något uppföljningsprov. När min mens hoppade över en månad ansåg jag att jag hade fått tillräckligt med progesteron och att nivåerna var nu så pass höga att kroppen trodde att jag var gravid, vilket ledde till att jag slutade med progesteronet. Detta var som sagt ca 4 år sedan.

Continue reading ”Maca; Min räddning?”

Lycka är att INTE ha borrelia

IMG_1634

Tänk så lätt man glömmer bort hur det känns att vara lycklig. Att vara lätt i kroppen och tycka att det är helt okej att gå upp på morgonen. Att det inte känns som någon bedrift att vara social, gå på middagar, gå ut, leka med syskonbarn, jobba, leva.

Jag har inbillat mig länge att jag nog är lycklig ändå. Vi har alla våra dalar och ångestfyllda stunder (men mina varade ibland i veckor och månader), men det hör väl till det där livet? Man kan inte vara lycklig hela tiden.

Eller?

Såklart inte. Men den senaste veckan har jag upptäckt att det finns en grundlycka. Därefter läggs mindre roliga saker ovanpå lite då och då, men de kan man hantera så länge basen är bra och stabil. Man behöver inte trilla ner i den djupaste ångesten med panikattacker och insomnia bara för att man har gjort ett litet misstag.

Med facit i hand vet jag inte hur länge sedan det var jag hade en grundlycka. Jag vet att de senaste två åren har jag haft svårare och svårare att svara på frågor. Vilka frågor som helst. Enkla personliga frågor eller svåra yrkesmässiga frågor. Om man exkluderar det senaste halvåret så har det inte varit själva informationen som har varit särskilt svår att tillgå, snarare mekanismen att öppna munnen och faktiskt bara svara. Ett fenomen som är svårt att förklara och, trots att jag har levt med det länge, förstår jag mig inte riktigt på hur det kunde bli så. Hur kunde det bli ett problem att prata?

Continue reading ”Lycka är att INTE ha borrelia”

Den brinnande hjärnan

9463fe5de9d466604ee46cdc6a94dc92-e1468268823932

Utbrändhet är framför allt kopplad till stress i arbetslivet, och till arbetsnarkomani. Eftersom kronisk stress är patogent (bl.a. till följd av förhöjda nivåer kortisol), är tecken på utbrändhet ett observandum. Tecken på utbrändhet är cynism, utmattning och ineffektivitet.

Det där med utbrändhet.

Min gärna började brinna långt innan jag fick diagnosen. Utmattningsyndrom hette det då. För att låta lite mer positivt än utbrändhet.

Egentligen är det strunt samma vad man kallar det. Även fastän total utmattning beskriver sjukdomstillståndet hyfsat väl, kändes det ändå mest som att det endast fanns aska kvar i min hjärna. Askan efter en våldsam brand.

Continue reading ”Den brinnande hjärnan”

”The beauty of a woman is not in the clothes she wears, the figure that she carries or the way she combs her hair.”

I mitten av december avslutade jag min tjänst på Skövde Djurklinik och även min tjänst inom veterinäryrket. Jag står nu på osäker mark och ska börja lita på att jag kan klara mig helt själv, utan fast och trygg anställning, och bara följa mina drömmar.

Som start på mitt ”nya liv” var det dags för ny frisyr. Den skapades av min favorithårfrisörska (som jag kanske måste åka upp till Västra Götaland för att klippas hos igen).

Såhär ser jag alltså ut nu…

sista inlägget som veterinär

När jag var liten ville jag bli konstnär. Jag ville sitta på en målad pall vars färg hade börjat flagna, i högt gräs på en äng med naturens alla kulörter inte endast på en träpalett men även i brokigt mönster över huden på mina händer, medan jag skulle låta penseln svaja fram och tillbaka över duken av linné. Självklart ville jag också låta blyerts och kol skugga fram dragen hos en kompis eller framhäva rynkorna hos en äldre släkting. Kanske skulle mitt hår, alltid lite för rakt för mitt tycke, bli naturligt lockigt enbart för att jag kreativt avbildade omgivningen och därmed bölja lätt i den varma vinden över en solkysst nacke. Staffli finns. Färger finns i stängda tuber, penslar i förseglade plastförpackningar, canvas intryckta i garderobens mörka innersta. Drömmen var mer än 25 år sedan; än har jag inte blivit konstnär.

Ett tag ville jag måla världen i ord snarare än i färg. Fantasivärldar, romantiska gester och övernaturliga krafter viskade sött och förtroligt till mitt inre. Ur gamla gömmor letade min mor fram en bok för skrivning på skrivmaskin, en metod med den engelska benämningen Touch Typing. Höger pekfinger placerades på ‘J’, vänster pekfinger på ‘F’ för att därefter rada upp fingrarna i en startposition som skulle göra det enkelt för mig att, med viss träning, låta fingrarna dansa över tangenterna utan att titta, utan att leta. Min favorit var Kitty Drew, som löste mysterier med sina kompisar; hennes äventyr blev inspiration till mina egna när pekfingerskrivandet förvandlades till dansande Touch och sida efter sida fyllde ordbehandlingsprogrammet i min första Personal Computer, vars skärm var större än min nutida mikrovågsugn. 

Jag drömde aldrig om att bli professionell dansare. Men de mjuka handrörelserna och utbredda gesterna upphöjt på någorlunda smärtsamma tåspetsskor höll mitt intresse i många år, tills skolans böcker blev tjockare och tyngre och fritidens timmar blev kortare och tunnare. Mitt huvud sjönk under vattenytan i ett hav av siffror, ekvationer, världskrig och religioner. Kanske lyckades jag aldrig simma upp för att ta ett andetag, kanske var ansvaren och hungern efter kunskap för tunga och förseglade mig som ett ankar till bottnen. 

De blev nog lite förvånade över beskedet. Den något blyga flickan som älskade sitt hem, sin familj och inte brydde sig särskilt mycket om att resa, skulle lämna allt (om än temporärt) för att bo i Australien. Den enorma öns avslappnade livsstil dämpade ångesten och stressen veterinärskolan medförde och kanske var det då jag lyckades komma lite ovanför vattenytan. Kanske var det enstaka kippande andetag som kläckte skalet runt den reserverade delen av mig. Eller var det dödsångesten förlöst ur ett tillstånd av att ständigt trampa vatten som slog, kvävde och tryckte fram ett vassare jag? Med biljett i hand och visum i ryggsäcken trodde jag att jag kastade mig fri den veckan i februari 2004, veckan innan min veterinärutbildning inleddes, men då snarare en nyare version av mig smärtsamt skulle knådas fram. Som en optimistisk fågel som haverera i vatten, kvävdes den fullständiga upplevelsen. Det blev vänner för livet och oförglömliga stunder, men det är svårt för en fågel att flyga under vatten.

Idag är jag varken konstnär eller balletdansös. Jag är något av en författare, men inte i livnärd anda. I totalt ettusensexhundraåttiofyra dagar var jag klinikveterinär. Igår (fredag) var min 1685:e dag. Idag står jag på kanten till mitt gamla liv med ångesten, ansvaret, plikten, stressen och rädslan mig flåsande i nacken, med armarna utbredda och blicken framåt. 

Och nu. Hoppar jag.

tröstätning

tröstäta
verb 

  1. äta för att trösta sig när man mår psykiskt dåligt

Kanske egentligen inget sånt där koncept som jag vanligtvis ser mig falla för, då jag egentligen inte är mycket för att trycka i mig mat när jag inte mår bra psykiskt. Men däremot godis. Det är min tröst och min belöning när jag mår dåligt respektive när jag har gjort något bra. 

Detta blir en särskild kontrast mot känslor en helg som denna. Då jag är nere i Skåne och mår väldigt bra. Mitt sötsug är då i princip obefintligt. Normalt ligger mitt sötsug på runt 30 på en skala från 1-10 på en ”vanlig” dag. När jag är hemma med familjen och släpper stressen, blir jag nöjd på vanlig mat och känner inte minsta sug efter sånt jag inte borde äta.

Så om jag bara kan må bra hela tiden skulle mitt liv vara så mycket bättre. På så många olika nivåer.

Som tillägg har jag i helgen sett ”Mockingjay Part 1” med kusin Anna, syster Fanny, svägerska Madde, bror Emil och mor. Den var precis så bra som jag förväntade mig. 

En del av filmen hänger särskilt kvar, vilket har resulterat i flera ”omspelningar” på hög volym i bilen på väg upp mot Skara. Musik av James Newton Howard och stämma av Jennifer Lawrence (som spelar huvudrollen i Hungerspel-filmerna).

Imorgon är det jobb igen och kampen mot sötsuget startar (antagligen) upp på nytt.