Att sova som en bebis

Uttrycket att sova som en bebis syftar på att bebisar sover djupt och igenom höga ljud. Att de sover gott och länge. Att de gör så för att de behöver sömnen.

2018-08-16 06.29.19

Men inte Alva. Nästan direkt när hon kom upp på mitt bröst efter att ha kommit ut i den svala förlossningsrumsluften letade hon upp mat och låg och snuttade i ca 3 timmar. Redan samma natt – fyra timmar efter hennes födsel – hade hon ont i magen och spenderade den natten väldigt vaken. Kvinnan jag delade BB-rum med, som var inne på sitt andra dygn med sin bebis, hade en jämförelsevis lugn natt med en bebis som bara grymtade till lite när den ville ha mat och sen (efter levererad mat) återgick till att sova.

Alvas oförmåga att sova fortsatte. Hade man tur somnade hon vid bröstet, mätt och belåten, men man kunde inte avlägsna sig från henne därefter. Man kunde på sin höjd försiktigt försiktigt dra undan bröstet och lägga sig i mer bekväm ställning för att själv försöka sova lite, men lämnade man sängen så sov hon max 3 minuter själv.

Somnade hon inte vid bröstet så gällde det att aktivt få henne att sova. Vilket i hennes fall – då hon avskydde vagnen – innebar bärsjal. Och inte bara bärsjal, utan bärsjal i rörelse. Konstant rörelse. Stannade man så vaknade hon efter max 1 minut. Bärsjal var mysigt men under samtida värmebölja blev det extremt varmt och hennes sömn var antagligen inte den mest kvalitativa. All denna rörelse och att kämpa för att ge henne sömn innebar att jag gick ca 6 timmar varje dag.

Till och med barnmorskan och BVC-sköterskan konstaterade vid hembesöket på Alvas fjärde levnadsdag att Alva var otroligt vaken. Då satt hon och tittade på allt som hon har gjort sen början. Inte ett trött ögonlock i sikte.

Redan efter första levnadsveckan var hon övertrött och gick knappt att få att sova. Detta för att vi hade fortsatt som vanligt hemma och försökt vänja henne vid husliga ljud så att man inte skulle behöva tassa runt. Man har ju hört att bebisar är vana vid höga ljudnivåer från livmoderstiden och att det ger dom trygghet, så vi tvekade inte. Men antagligen stördes Alva av detta.

2018-08-18 17.36.12

Detta resulterade i ett evigt tassande. Det började för att jag ville att hon skulle ta igen den sömn hon uppenbarligen hade förlorat, men det fortsatte för det gick inte att göra ljud igen. Hon hoppade högt av bestickljud, om någon harklade sig, om kranen rann. Och det gick inte att vänja henne. Samtidigt som jag tyckte att jag inte hade tid att vänja henne. Hon skulle bli övertrött under processen.

På nätterna låg hon i samma säng som oss och jag behövde bara öppna BH:n för att mata. Hon somnade om vid bröstet och låg sedan sidan om. Då jag sover lätt (kanske är ärftligt det där) så vaknade jag tidigt när hon ville ha mat så hon behövde aldrig bli riktigt ledsen. Så nätterna var hyfsat lugna medan dagarna fylldes av vakenhet och gång. Jag gick och gick och gick. Med en varm bebis tätt intill kroppen i en bärsjal i genomsnittlig 30-graders värmebölja (vilket var temperaturen vi hade inomhus hela tiden). Jag kunde inte lära henne sova i vagn för det gick inte att vistas ute. Jag mådde dåligt av att amma uppe i sovrummet för att jag svettades så och var tvungen att ligga stilla medan jag bara ville röra mig så att jag kunde svalkas.

Sen tipsade min kompis Mia om att skapa sovrutiner för Alva. Att hon skulle sova specifika tider under dagen med viss vakentid mellan tupplurerna. Det var en lättnad att börja använda ett schema för jag tyckte det var jättesvårt att bedöma på Alva när hon var trött. Oftast var hennes tecken så subtila att jag missade att hon var trött och blev inte informerad förrän hon var övertrött (en övergång som tog några få minuter).

Jag hade vid detta laget lyckats få henne att sova i vagnen. Först gick jag med henne under hela hennes tupplurer för det gick inte att stanna vagnen utan att hon vaknade. Sedan fick jag tips om att stanna vagnen så fort hon hade somnat, vilket funkade, men hon fortsatte dock att vakna exakt 30 minuter efter att hon hade somnat och fortsatte att vakna mellan 30 min fram till ca 1 timme och 10 minuter. Så jag stod i princip ovanför vagnen (vilken jag hade inomhus för det var för varmt att vara utomhus) och var beredd att rulla den direkt om hon vaknade till.

Sen försökte jag få henne att sova i egen säng för hon hade börjat veva runt med armarna på morgonen och jag upplevde att hon var för varm i vår säng. Vi lyfte upp vagnen till övervåningen och hon sov i den i början för att jag skulle kunna natta om henne utan att amma henne. För nu skulle hon vänja sig vid att inte ammas till sömns och inte använda mig som en stor napp (hon vägrar även napp). Det gick över förväntan. Hon verkade väldigt nöjd med att sova själv i vagnen. Men det var många uppvak under natten som jag fick köra vagnen igenom för att få henne att somna om. Det gick både bra och dåligt. Framgång och bakslag. Sen flyttade jag över henne till spjälsängen och nattade henne genom att buffa henne i rumpan. Jag hade nu hållit på att försöka få henne att sova ordentligt (både dag och natt) i ca 1 månad. Jag var trött och halvt uppgiven.

Till sist fick jag leta upp litteratur om hur man kan få bebisar att lära sig somna om själva för det var helt hopplöst att hon fortsatte vakna så ofta. Människor runt mig sa ”Hon är nog bara en sån bebis som inte behöver så mycket sömn”, vilket gjorde mig frustrerad för jag kunde se skillnaden på Alva när hon fick all sömn som är rekommenderad för hennes ålder och när hon inte fick den.

Vi tog oss igenom 4-månadersregressionen (då bebisar får fler sömncyklar och börjar vakna oftare) och hon började äntligen sova bättre på natten, med endast 1 nattmål. Men varenda gång en utvecklingsfas inleds så är det kört. Då tar vi några steg tillbaka. Det är helt otroligt mystiskt hur hon kan sova så bra och sammanhängande under natten men inte klara att sova en daglur på 2 timmar. Jag förstår det inte och håller på att avlida på grund av det.

Vi kämpar fortfarande. Nu är hon inne i en utvecklingsfas som ger henne mardrömmar, gör henne mer hungrig (så hon vaknar oftare på natten igen) och verkar göra att hon sover extremt ytligt (igen). Jag försöker acceptera att hon är en lättväckt bebis, att hon inte är duktig på att sova, att hon kanske alltid kommer att vara så, men det är svårt. Jag känner väldigt ofta att folk bedömer mig för att jag ”krånglar till det”. För att jag har ett schema för när Alva ska äta och sova. För att jag är nitisk med att hålla tider (på minuten) för detta schema. Att jag är en sämre mamma för att jag inte kan få mitt barn att sova. Och det gör mig ledsen och nedslagen. Jag hade jättegärna bara velat lämna det till Alva och låtit henne sova när hon är trött. Men barnet somnar inte själv. Så är det bara. Inte ens om hon är jättetrött. Hade jag inte hjälpt henne och haft total kontroll över hennes dag (och natt) så hade hon varit en skrikig övertrött bebis på kvällen (och antagligen även natten).

Jag klarar sömnbrist rätt så bra, så det i sig stör mig inte. Det som stör mig är att lilla Alva inte får lugn och ro. Att hon inte kan sova. Att hon inte får komma ner i djupsömn under dagen för att kunna återhämta sig. Att hon måste vakna hela tiden och kämpa för att somna om.

Kanske blir hon en bra sovare en dag eller inte. Jag hoppas på att hon vid 6-månadersåldern – när hon börjar äta fast föda – börjar sova lite hårdare. Jag hoppas. För hennes skull. Tills dess kommer jag antagligen att gråta många tårar till och kommer att förbanna grannarna för att de väsnas när Alva ska sova under dagen. Tills dess kommer jag fortsätta vara stressad när vägarbetet i närheten skär gatustenar när hon ska sova och bli frustrerad när Riksbyggen ska ut och klippa gräset mitt i hennes lunchlur.

Med andra ord är jag vid det här laget expert på bebisar sömn och sömncyklar, men det hjälper tyvärr föga…

I värsta fall blir jag utbränd igen. I bästa fall börjar Alva sova djupt. Tills dess fortsätter jag ”tvinga” på henne sömn för att hålla henne så glad och nöjd som möjligt så att hon utvecklas på bästa sätt någonsin.

2018-07-20 05.31.44-1

Gravidfotografering

Den 1a maj för 3 år sedan fotograferade jag Madde och familj när hon väntade deras andra barn – Amadeo.

IMG_4920sepia

IMG_4801bw2

Nästan exakt tre år senare (den 28/4) stod jag själv med ett litet barn i magen och skulle bli fotograferad. Något jag egentligen inte hade trott någonsin skulle hända när jag stod där och fotograferade min bror och hans växande familj den där första maj 2015.

Jag har alltid önskat att jag skulle hitta min själsfrände; att han fanns därute någonstans. Men ju mer tiden gick desto mer började även min oslagbara optimism att flagna. Till sist – även om jag fortfarande trodde att min tilltänkta man måste finnas därute någonstans – började jag tappa hoppet om att kunna skaffa familj med denna man. Att när han väl trillade in i mitt liv skulle jag vara för gammal.

IMGP4474

Men när han väl kom in i mitt liv var det helt plötsligt inte försent. Fler och fler kvinnor skaffar sitt första barn i trettioårsåldern så jag var inte ensam. Besvikelsen var dock överhängande när vi hade problem att bli gravida, främst (vad jag tror) pga en underliggande borrelia-infektion och ett tidigare utmattningssyndrom vars båda tillstånd hade tryckt ner mitt allmäntillstånd och mina hormonnivåer. Jag började undra om jag ändå inte skulle kunna få barn, trots att jag nu faktiskt hade hittat den perfekta mannen att skaffa familj med.

Borreliainfektionen fick jag bukt med och snart därefter blev jag gravid. Men det höll inte. Missfallet var fruktansvärt. Man hade precis börjat förstå att man faktiskt var gravid och då började man blöda. Två dramatiska dygn som slutade på gynakuten under semestern förra året. Men mitt i allt elände intalade jag mig själv att jag faktiskt hade blivit gravid och att det var ett steg närmare vår dröm.

Efter missfallet attackerade jag eventuellt obalanserade/låga hormonnivåer med kosttillskott (maca) och redan nästa cykel efter missfallet var jag gravid igen. Och denna gången fungerade det. Denna gången höll sig bebis kvar. Denna gång såg allt bra ut på ultraljudsbesöken, mina blodvärden var bra, fostret och livmodern mätte som det skulle under samtliga barnmorskebesök, bebis hjärta lät bra och fosterrörelserna var normala.

IMGP4387bw

Och där stod vi sen. En solig, men aningen kylig, vårdag i slutet på april. Under ca 1 timme blev vi – och vårt barn – fotograferade av Marcus pappa.

Idag är det beräknat förlossningsdatum. Bebis verkar inte ha bråttom och hänger nog kvar i livmodern ett tag till, känns det som.

IMGP4425_1edit

Det finns en överhängande risk att detta lilla barn kommer att bli superälskat. Ett barn som jag har längtat efter hela mitt vuxna liv. Ett barn som är skapat av kärleken mellan den efterlängtade mannen i mitt liv och mig.

IMGP4430edit

Nu är man bra nyfiken på vem som gömmer sig därinne. Vem som sparkar och sträcker på sig. Vem som har hicka minst två gånger per dag. Till sist kommer den lille ut, på ett eller annat sätt, men det är svårt att vänta.

IMGP4391edit

Efter flera års längtan handlar det nu bara om ett par dagar…

Maca; Min räddning?

maca

Det är inte ofta jag verkligen rekommenderar något för att jag innerligt känner att fler människor borde veta om det. Men Maca känns som en sån sak som fler borde veta om. Så därför blir det ett inlägg om det.

I kölvattnet av borrelian misstänker jag att mina hormoner har fått stryk. I alla fall måste mina hormoner vara helt ur balans. Detta är mest baserat på mina åtskilliga symtom, men även på ett hormonprov som jag skickade in 2013. Hormonprovet visade att mitt östrogen och mitt progesteron var i botten. Då började jag med naturlig progesteronkräm, då det (enligt mina efterforskningar) återställer hormonbalansen genom att både öka en för låg nivå progesteron, men också återställa östrogenet.

Jag tog aldrig något uppföljningsprov. När min mens hoppade över en månad ansåg jag att jag hade fått tillräckligt med progesteron och att nivåerna var nu så pass höga att kroppen trodde att jag var gravid, vilket ledde till att jag slutade med progesteronet. Detta var som sagt ca 4 år sedan.

Fortsätt läsa ”Maca; Min räddning?”

Lycka är att INTE ha borrelia

IMG_1634

Tänk så lätt man glömmer bort hur det känns att vara lycklig. Att vara lätt i kroppen och tycka att det är helt okej att gå upp på morgonen. Att det inte känns som någon bedrift att vara social, gå på middagar, gå ut, leka med syskonbarn, jobba, leva.

Jag har inbillat mig länge att jag nog är lycklig ändå. Vi har alla våra dalar och ångestfyllda stunder (men mina varade ibland i veckor och månader), men det hör väl till det där livet? Man kan inte vara lycklig hela tiden.

Eller?

Såklart inte. Men den senaste veckan har jag upptäckt att det finns en grundlycka. Därefter läggs mindre roliga saker ovanpå lite då och då, men de kan man hantera så länge basen är bra och stabil. Man behöver inte trilla ner i den djupaste ångesten med panikattacker och insomnia bara för att man har gjort ett litet misstag.

Med facit i hand vet jag inte hur länge sedan det var jag hade en grundlycka. Jag vet att de senaste två åren har jag haft svårare och svårare att svara på frågor. Vilka frågor som helst. Enkla personliga frågor eller svåra yrkesmässiga frågor. Om man exkluderar det senaste halvåret så har det inte varit själva informationen som har varit särskilt svår att tillgå, snarare mekanismen att öppna munnen och faktiskt bara svara. Ett fenomen som är svårt att förklara och, trots att jag har levt med det länge, förstår jag mig inte riktigt på hur det kunde bli så. Hur kunde det bli ett problem att prata?

Fortsätt läsa ”Lycka är att INTE ha borrelia”

Den brinnande hjärnan

9463fe5de9d466604ee46cdc6a94dc92-e1468268823932

Utbrändhet är framför allt kopplad till stress i arbetslivet, och till arbetsnarkomani. Eftersom kronisk stress är patogent (bl.a. till följd av förhöjda nivåer kortisol), är tecken på utbrändhet ett observandum. Tecken på utbrändhet är cynism, utmattning och ineffektivitet.

Det där med utbrändhet.

Min gärna började brinna långt innan jag fick diagnosen. Utmattningsyndrom hette det då. För att låta lite mer positivt än utbrändhet.

Egentligen är det strunt samma vad man kallar det. Även fastän total utmattning beskriver sjukdomstillståndet hyfsat väl, kändes det ändå mest som att det endast fanns aska kvar i min hjärna. Askan efter en våldsam brand.

Fortsätt läsa ”Den brinnande hjärnan”

”The beauty of a woman is not in the clothes she wears, the figure that she carries or the way she combs her hair.”

I mitten av december avslutade jag min tjänst på Skövde Djurklinik och även min tjänst inom veterinäryrket. Jag står nu på osäker mark och ska börja lita på att jag kan klara mig helt själv, utan fast och trygg anställning, och bara följa mina drömmar.

Som start på mitt ”nya liv” var det dags för ny frisyr. Den skapades av min favorithårfrisörska (som jag kanske måste åka upp till Västra Götaland för att klippas hos igen).

Såhär ser jag alltså ut nu…

sista inlägget som veterinär

När jag var liten ville jag bli konstnär. Jag ville sitta på en målad pall vars färg hade börjat flagna, i högt gräs på en äng med naturens alla kulörter inte endast på en träpalett men även i brokigt mönster över huden på mina händer, medan jag skulle låta penseln svaja fram och tillbaka över duken av linné. Självklart ville jag också låta blyerts och kol skugga fram dragen hos en kompis eller framhäva rynkorna hos en äldre släkting. Kanske skulle mitt hår, alltid lite för rakt för mitt tycke, bli naturligt lockigt enbart för att jag kreativt avbildade omgivningen och därmed bölja lätt i den varma vinden över en solkysst nacke. Staffli finns. Färger finns i stängda tuber, penslar i förseglade plastförpackningar, canvas intryckta i garderobens mörka innersta. Drömmen var mer än 25 år sedan; än har jag inte blivit konstnär.

Ett tag ville jag måla världen i ord snarare än i färg. Fantasivärldar, romantiska gester och övernaturliga krafter viskade sött och förtroligt till mitt inre. Ur gamla gömmor letade min mor fram en bok för skrivning på skrivmaskin, en metod med den engelska benämningen Touch Typing. Höger pekfinger placerades på ‘J’, vänster pekfinger på ‘F’ för att därefter rada upp fingrarna i en startposition som skulle göra det enkelt för mig att, med viss träning, låta fingrarna dansa över tangenterna utan att titta, utan att leta. Min favorit var Kitty Drew, som löste mysterier med sina kompisar; hennes äventyr blev inspiration till mina egna när pekfingerskrivandet förvandlades till dansande Touch och sida efter sida fyllde ordbehandlingsprogrammet i min första Personal Computer, vars skärm var större än min nutida mikrovågsugn. 

Jag drömde aldrig om att bli professionell dansare. Men de mjuka handrörelserna och utbredda gesterna upphöjt på någorlunda smärtsamma tåspetsskor höll mitt intresse i många år, tills skolans böcker blev tjockare och tyngre och fritidens timmar blev kortare och tunnare. Mitt huvud sjönk under vattenytan i ett hav av siffror, ekvationer, världskrig och religioner. Kanske lyckades jag aldrig simma upp för att ta ett andetag, kanske var ansvaren och hungern efter kunskap för tunga och förseglade mig som ett ankar till bottnen. 

De blev nog lite förvånade över beskedet. Den något blyga flickan som älskade sitt hem, sin familj och inte brydde sig särskilt mycket om att resa, skulle lämna allt (om än temporärt) för att bo i Australien. Den enorma öns avslappnade livsstil dämpade ångesten och stressen veterinärskolan medförde och kanske var det då jag lyckades komma lite ovanför vattenytan. Kanske var det enstaka kippande andetag som kläckte skalet runt den reserverade delen av mig. Eller var det dödsångesten förlöst ur ett tillstånd av att ständigt trampa vatten som slog, kvävde och tryckte fram ett vassare jag? Med biljett i hand och visum i ryggsäcken trodde jag att jag kastade mig fri den veckan i februari 2004, veckan innan min veterinärutbildning inleddes, men då snarare en nyare version av mig smärtsamt skulle knådas fram. Som en optimistisk fågel som haverera i vatten, kvävdes den fullständiga upplevelsen. Det blev vänner för livet och oförglömliga stunder, men det är svårt för en fågel att flyga under vatten.

Idag är jag varken konstnär eller balletdansös. Jag är något av en författare, men inte i livnärd anda. I totalt ettusensexhundraåttiofyra dagar var jag klinikveterinär. Igår (fredag) var min 1685:e dag. Idag står jag på kanten till mitt gamla liv med ångesten, ansvaret, plikten, stressen och rädslan mig flåsande i nacken, med armarna utbredda och blicken framåt. 

Och nu. Hoppar jag.

tröstätning

tröstäta
verb 

  1. äta för att trösta sig när man mår psykiskt dåligt

Kanske egentligen inget sånt där koncept som jag vanligtvis ser mig falla för, då jag egentligen inte är mycket för att trycka i mig mat när jag inte mår bra psykiskt. Men däremot godis. Det är min tröst och min belöning när jag mår dåligt respektive när jag har gjort något bra. 

Detta blir en särskild kontrast mot känslor en helg som denna. Då jag är nere i Skåne och mår väldigt bra. Mitt sötsug är då i princip obefintligt. Normalt ligger mitt sötsug på runt 30 på en skala från 1-10 på en ”vanlig” dag. När jag är hemma med familjen och släpper stressen, blir jag nöjd på vanlig mat och känner inte minsta sug efter sånt jag inte borde äta.

Så om jag bara kan må bra hela tiden skulle mitt liv vara så mycket bättre. På så många olika nivåer.

Som tillägg har jag i helgen sett ”Mockingjay Part 1” med kusin Anna, syster Fanny, svägerska Madde, bror Emil och mor. Den var precis så bra som jag förväntade mig. 

En del av filmen hänger särskilt kvar, vilket har resulterat i flera ”omspelningar” på hög volym i bilen på väg upp mot Skara. Musik av James Newton Howard och stämma av Jennifer Lawrence (som spelar huvudrollen i Hungerspel-filmerna).

Imorgon är det jobb igen och kampen mot sötsuget startar (antagligen) upp på nytt.

100% heltid.

Efter att ha varit deltidssjukskriven i varierande grad under nästan ett års tid, gick jag för 3 veckor sedan upp i heltid. Detta medförde att jag fick öka min medicin för att ens kunna ta mig till jobbet på morgonen och kunna sova på nätterna. Varje morgon vaknar jag med ångest och illamående inför ytterligare en arbetsdag. Varje kväll går jag till sängs utmattad, adrenalintömd och med stress på topp. 

I och med att jag har behövt öka medicinen har biverkningarna ökat. Den mest påtagliga biverkningen är den där ökade aptiten. En aptit som gör att jag vill äta allt jag ser och lurar mig till att blint tro att all tröst ligger i en godispåse. För nästan varenda dag efter jobbet köper jag godis. Trycker de processerade färgämnesstinna gelatinklumparna desperat i munnen, stressat och rastlöst, under bilfärden hem från det där jobbet i hopp om att de ska göra saken bättre. Jag bevittnar hur mitt ansikte bli rundare och rundare i spegeln, blir illamående när magen väller ut ovanför midjan på byxorna och längtar till en tid då jag kan leva utan den kemikaliska hjälp som förvirrar min kropp.

Återigen har jag svårt att släppa jobbet. För att ta ett exempel om hur min hjärna fortsätter att hålla fast i en händelse; i förra veckan hjälpte jag en kund att köpa foder. Det var ett njurfoder som det visade sig att vi inte hade hemma. Djurägaren blev besviken då han hade en stående beställning och maten var helt slut hemma hos husse. Jag grunnade inte medvetet på detta efter att jag har skickat hem kunden med ett alternativt njurfoder, men den natten drömmer jag att jag meddelar blodsvar till kunden med förhöjda njurvärden och hur jag ger dåliga besked om och om igen. Och detta gällde endast ett foderköp. Jag orkar inte ens förklara hur patienter snurrar i mitt huvud varenda natt.

Inte ens på helgen kan jag sakta ner farten. T.ex. har jag idag – söndag – städat, tvättat bilen, dammsugat bilen, handlat, lagat mat till 20 luncher, färgat håret (henna, som vanligt), redigerat Halloweenfoton och jag satte precis in deg till hembakat bröd i ugnen. Jag borde egentligen ha legat kvar i sängen idag då jag har någon infektion i kroppen, som antagligen har tagit fäste på grund av min överdrivna godiskonsumption. Men istället för att spendera dagen med serier nerkrupen under en filt i soffan känns det som om jag precis har sprungit ett maraton. Är helt slut, febrig och den förväntade söndagsångesten börjar komma smygandes.

De två sista timmarna av mitt vakna dygn (vilket innebär sängdags senast kl. 21) ska jag försöka slappna av med en film. Imorgon börjar det om igen. 100% heltid.

dubbeljobb

Majoriteten av denna vecka har jag haft en ”dagpatient” som har behandlats hos oss på dagarna och varit hemma på nätterna. Att ha en sjuk patient på stationärvård tar mycket tid under dagen, särskilt när man har ont om sköterskor. Då det även är mycket förberedelse inför denna patient med att blanda smärtstillande dropp och dra upp diverse mediciner försökte jag idag köra igång 10 minuter innan jag började imorse, så att allt var klart för min stackars patient när hon skulle komma klockan 8. Det var först när jag väl hade börjat spruta in tre olika typer av smärtstillande i koksaltlösningen som jag slängde ett öga på tidsbokningen och kände det där trycket över bröstet.

Under den första halvtimmen av min arbetsdag hade jag 5 patienter. Vilket teoretiskt sätt innebär att en konsultation får ta max 6 minuter. Vilket inte är möjligt för att erbjuda adekvat vård när dessa patienter är; intag, status och uppdatering på en stationärvårdspatient med smärtstillande dropp, en hund med klåda i ett öra där öronprov ska tas, färgas, vifttorkas och tittas på under mikroskopet samt ge instruktioner till behandling till djurägaren, en hund som knappt kan andas på grund av vätska i lungorna, som måste läggas på syre, dra upp vätskedrivande till, konsultera oroliga djurägare, ta jobbiga beslut och samtidigt inte verka stressad inför djurägaren samtidigt som man känner att trycket över bröstet nu är stickningar ut i armarna och man håller på att falla i sönder. Och klockan är inte ens 8.10. Samtidigt återbesök av en påkörd katt från gårdagen. Och mitt i allt – en valpbesiktning. Men den tog min snälla kollega.

Jag klarade det hyfsat bra resten av förmiddagen, någon vaccination här och där, försökte sätta ihop en behandlingsplan för inneliggande, återbesök för medicinkollar och recept, ultraljud av den påkörde katten, körde labbprover, och blev dubbelbokad (igen) precis innan lunch. Kom iväg på min lunch ca 10 minuter för sent. Kröp ihop i hörnet av matbordet för jag ville inte prata med någon, ville inte lyssna. Risken fanns ju att dammen skulle gå isönder. Det gick inte. Jag hade fortfarande 2 timmar och 45 minuter kvar av dagen. 

Patient efter lunch; blodig diarré med infektionsmisstanke. Fanns inga lediga rum, kunde ej sätta hunden med mina inneliggande på grund av infektionsrisk, stod och höll hunden i korridoren medan jag försökte skriva en journal och skriva ett recept och väntade på att ett rum skulle bli ledigt. Fick jobbigt samtal på telefonen. Gick inte längre och började gråta. Kollegan Jennie lika stressad bredvid; fanns ingen tid att diskutera eller trösta. Jag hade inte tid att torka tårarna utan lät de rinna medan sköterskor frågade råd bakom min vridna rygg och jag försökte koncentrera mig på att dra upp rätt dos anti-illamående medicin till inneliggande. Går för att diskutera röntgenbild med diarréhundens djurägare med röda ögon. Undrar om hon märker, om hon ser där i det mörka röntgenrummet. Gör en kostnadsberäkning och skickar hem ägaren. Isolerar hunden, räknar ut droppmängd och antibiotika, skriver recept, plockar in nästa patient, plockar in för vård och dropp (räknar dropp igen), tar blodprov på inneliggande, kör blodprover, skriver specialskrivna hemgångsråd, ringer djurägare vars djur jag inte kommer att lämna hem personligen, skriver plan för mina patienter för morgondagen då jag ej jobbar.

Två timmar efter att jag enligt försäkringskassan ska sluta går jag ifrån jobbet med stressen sittandes som en elefant på bröstet. Jag hade bokat tvättid klockan 16. Trodde dumt nog att jag skulle hinna till det när jag slutade 14.45. Det blev ingen tvättning.

Men det var först när Lee skrev ett omtänksamhet meddelande på facebook som jag bröt ihop. Sådär som vissa djurägare kan bryta ihop när deras lille familjemedlem har somnat in. Högljutt och ihåligt, som om det inte går att kontrollera sorgen. Jag gråter inte på det sättet särskilt ofta och det är väl tur det. För jag tror att grannarna hörde mig och ju mer jag försökte stoppa det desto mer underligt explosionsartat blev det. Så pass att tårarna till sist fick det att kännas som att jag inte fick luft. 

Men nu, med illröda ögon, har jag suttit ihopdragen på golvet i duschkabinen med varmvatten rinnande över mig och det känns lite bättre. Det gäller att inte tänka för mycket på nästa vecka, för då är det meningen att jag ska börja jobba 100% igen. Jag får ångest och ögonen tåras bara jag skriver den raden. Är väldigt skeptisk till om jag kommer att klara det.