Älvan Alva

Den 7e juni, mitt i en historisk värmebölja, kom du, vår lilla dotter. På morgonen den sjunde, kl 3.10, hade du bestämt dig. Din mor hade fått en tid för igångsättning den nionde eftersom du enligt böckerna var ”försenad”, men antagligen körde du igång showen precis när du själv var redo. Fosterhinnan brast när din mor klev över tröskeln till badrummet efter ett nattligt toalettbesök och tröskeln dränktes i fostervatten. Det tog ett tag innan mor din kunde flytta sig från tröskeln med risk att annars bevattna hela övervåningen. Men så snart det gick att gå vidare blev din sovande pappa snart varse om vad som pågick och samtal till förlossningen gjordes. Det blev ett inbokat besök för undersökning klockan 9.30 på morgonen, men du ville uppenbarligen till sjukhuset tidigare då sammandragningar satte igång redan 10 minuter efter att vattnet hade gått.

Lite efter sex satt dina föräldrar i bilen, din mor med oregelbundna – men täta – värkar. Du verkade ha bråttom. Vid inläggning på sjukhuset i Halmstad vid sjutiden på torsdagsmorgonen var din mor 3 cm öppen. Enligt bokens alla regler hade förlossningen – din resa – börjat. Du lät inte heller din mor vila då värkarna avlöste varandra med max två minuters vila de följande timmarna.

Och trångt var det. Särskilt mot slutet. Då du inte fick riktigt plats i bäckenet, där du satt stilla i ca två timmar trots att vi var så redo att träffa dig. Till sist blev väntan för lång och efter totalt 14 timmar (räknat från vattenavgång) manade din mor ut dig på ren vilja. Utan krystvärkar och på enbart lustgas. Förloppet i sig uppskattade du nog inte, trångt som det var. Och så kom du ju lite på sniskan också, med bara ena ögat utanför (en syn som skulle komma att förfölja din pappa i tiden efter) och satt fast ett tag där också.

Du grät knappt när du väl kom ut, utan utstötte mer snyftliknande ljud i några sekunder innan du – aningen omtumlad och chockad – landade på mors bröst och andades ut. Vilken märklig resa ändå.

Även dina föräldrar var omtumlade, så till den grad att det tog någon minut innan vi kom på att fråga om du var en flicka eller pojke.

Du, vår lilla mörkhåriga flicka (och så mycket hår du hade!), visste nog inte då hur mycket vi hade kämpat för det ögonblicket. Ögonblicket när vi kunde se dig. Hålla dig. Höra dig andas. Känna din tyngd vilandes mot våra bröst. Dina små fingrar som hårt omslöt ett av våra. Du skimrade i regnbågens alla färger, vårt regnbågsbarn. Du som kom efter sorgens regn. Efter alldeles för många grå månader av uteblivna graviditeter och slutligen ett missfall.

Som säkert de flesta nyblivna föräldrar känner, så var du perfekt. Alla tio fingrar och tio tår var på plats och du blev godkänd på din första läkarundersökning.

Ditt namn hade valts ut med noga precision, efter flera månader av funderande. Namnet var ett av få som vi kom överens om. Mellannamnen hade vi redan; de där lånade namnen från släktingar som vi har tyckt om men som inte längre finns med oss. Men namnet som skulle bli bara ditt var svårare att hitta.

Du blev vår Alva. En liten bestämd och vaken tjej på 3685 gram, med utomordentligt god aptit. Med dina 52 cm var du rätt lång för att ha fått plats i din mors korta kropp.

Väldigt snart skulle vi förstå att du tyckte bäst om att vara nära. Att du inte tyckte om att åka bil. Att du hatade att ligga i vagnen. Att du inte tänkte använda någon napp (detta ville inte din mor heller att du skulle använda, men det testades i ren desperation då du blev så ledsen vid bilfärder). Att du inte tyckte om att sova på dagen. Att du var – och är – mycket nyfiken.

Vi såg redan från början tecken på vem du kommer att bli och kommer att följa dig och din utveckling med samma nyfikenhet som du tar in världen just nu.

Vår lilla dotter. Ny i världen. Efterlängtad och älskad.