101 dagar kvar

Där – inuti livmodern – sparkar min lilla bebis för fullt. Det är en konstig känsla. Som gasbubblor man aldrig någonsin har känt tidigare. Som att bli lätt boxad inifrån. Som att någon knäpper med fingrarna mot insidan av din mage. File 2018-02-14, 08 38 07Ibland (rätt så ofta nuförtiden, faktiskt) så hårt att magen hoppar till och man ser det tydligt på utsidan. Ibland så försiktigt att det snarare bubblar och kittlar till. Igår slog det till i höger och i vänster sida av livmodern – samtidigt, som om bebis låg utsträckt och studsade med huvudet mot ena sidan samtidigt som fötterna slog i andra sidan.

Trots magen som fortsätter växa, trots att det börjar bli jobbigt att hämta saker från golvet, trots att det krävs ett momentum för att komma ur både soffa och säng, så känns graviditeten fortfarande lite abstrakt. Eller inte graviditeten i sig, utan snarare konceptet att det finns en liten människa inuti min livmoder. Det är egentligen väldigt bisarrt. Att någon studsar omkring därinne i en vattenfylld ballong, medan jag fortsätter med mitt liv.

Jag älskar att känna bebis sparka och börjar noja mig om det går för lång tid utan att jag känner något, men ändå kan inte min hjärna fatta att det finns en liten människa därinne. En människa skapt av mig och Marcus. En människa som sen kommer att förenas med utsidan, växa och bli större, börja sitta, krypa, gå. Börja prata. Bli tonåring, bli vuxen, skaffa ett eget liv. Allt det där är så stort att jag kan bara likna det vid att tänka på universums oändlighet eller något annat som för mig är för stort för att greppa.

Jag älskar verkligen att vara gravid. Trots tröttheten, avsaknaden av aptit, sömnlösheten och den minskade smidigheten är denna period i mitt liv det mest spännande jag har varit med om (än så länge). För en gångs skull är det något jag inte själv kan kontrollera. Jag kan bara flyta med och försöka ordna med saker runt omkring så länge. Jag längtar tills att bebis kommer ut och att min hjärna kanske då kan fatta att det faktiskt var en bebis därinne de där nio månaderna, men samtidigt är jag absolut inte klar med graviditeten än. Jag älskar detta äventyr!

P.S. Och om man bara kunde sluta jobba – typ nu – och fokusera på att ta hand om sig själv och bebis 100% istället. Det hade varit pricken över i:et.

Annonser

Bebis.

Bebis. Av alla möjliga smeknamn som finns där ute är Bebis rätt och slätt vad du har fått heta. Du, vår lilla efterlängtade bebis, som har hyrt in dig i min livmoder. För bara några månader sedan var du endast en längtan, en önskan, en förhoppning, en tanke som gick varm i bakhuvudet. Då var du endast ett av huvudämnena mellan din pappa och mig under kvällsmaten eller under sena samtal i ett mörkt sovrum. Trots att du inte ens fanns var du på något konstigt sätt redan älskad. Bara själva möjligheten om att du skulle kunna finnas var hoppfull och inbjudande.

Sen förvandlades du från en önskan till en linje på en sticka. För att vara ärlig blev det flera stickor som alla dokumenterades med mobilkamera. För kunde du verkligen vara här? Äntligen?

IMG_2818edit

Sådär i början, trots att du bara var en samling av celler – en kärleksfull kombination av din pappa och mig – började du snabbt göra dig närvarande i både min kropp och mitt medvetande. Din närvaro körde igång illamående, trötthet och ömma bröst. Men jag var så glad för varje symtom, varje liten detalj som bekräftade att du var kvar, att du växte, att du fanns.

Du, vårt lilla mirakel, blev vår mest välbevarade hemlighet. Illamåendet doldes så gott det gick och tröttheten skylldes för allmänheten på orolig sömn, sena kvällar och ett aktivt schema. Om jag hade vetat med säkerhet att du skulle stanna kvar hade vi berättat för alla våra nära och kära direkt. Vi ville så gärna dela nyheten om dig med alla. Men rädslan över att du inte skulle hålla dig kvar gjorde att vi väntade med att berätta.

Du blev Bebis när vi såg dig på ultraljudet den där tisdagsmorgonen i november. Du var bara lite mer än 12 veckor gammal och studsade omkring så ihärdigt i din lilla boning att barnmorskan till sist fick hämta en kollega för att få de mått hon behövde. Vi förälskade oss direkt i din energi och din ovilja att göra vad barnmorskan önskade. Det tydde på liv och egensinnighet, trots att du knappt nyligen hade lämnat embryostadiet och blivit foster. Ditt hjärta slog som det skulle och allt såg bra ut. En orolig och tung sten föll från våra hjärtan. Du var tydligare i våra liv nu än någonsin.

us1edit
Navelsträngen låg precis bredvid ditt huvud, vilket fick många att skämta om eventuellt tidiga rökvanor…

Trots att jag inte riktigt kunde dra in magen längre redan i vecka 7 började din närvaro inte bli synlig på utsidan förrän runt vecka 17. Och även i skrivandets stund (vecka 19+6) är du fortfarande mest av en hemlighet för omvärlden.

selfie1-4
Jag ska ta en bild för månad 5 imorgon. Jag misstänker att det kommer synas en skillnad i alla fall då, för ovan ser man mest en antydan till en inneboende först i början av fjärde månaden. Fortfarande ser jag rätt så ut ”som vanligt” där i vecka 16.

Två dagar innan jul tog du kontakt (v. 17+5). Antagligen helt utan att själv vara medveten om det. Du gjorde antagligen bara kvällsgymnastik eller hade lite spring i benen. Dina rörelser mot din temporära ”husvägg” kändes som kraftiga och plötsliga bubblor för mig. Det kom fyra fem stycken på en gång för att sedan vara lugnt i flera timmar. Men nu, när du har vuxit till dig lite, har dina aktiviteter fått mer kraft. I början av vecka 19 såg vi vad du gjorde även på utsidan. Både pappa och jag kan nu tydligt även känna dina rörelser.

File 2018-01-06, 10 49 24
Igår (2018-01-06) har du varit en del av vårt liv i 139 dagar. 50% av graviditeten har nu gått.

Lilla Bebis, idag är du lika lång som en banan (24 cm mellan huvud och fot) och väger ca 290 gram.

ultraljud2

När vi kikade in i din lilla boning för 4 dagar sedan sov du, med en hand upp till huvudet. Vi vet inte än om du är en flicka eller pojke, eller vem du kommer att bli, men det kommer vi att veta i sinom tid. Fram tills dess vänjer jag mig vid att vara din mor, prata till dig både i tankar och röst, lägga handen på magen och känna dina sparkar, och veta att du växer för fullt därinne. Vi längtar tills du kommer ut, men var inte för snabb: stanna så länge du behöver. Att vara gravid har hitintills varit en väldigt spännande och fantastisk upplevelse, en upplevelse jag gärna tar del av ett tag till. Samtidigt är jag spänd på att se hur moderskapet kommer att bli, men riktigt redo är jag inte än, så det är tur att du har några månader till att växa till dig där i din lilla boning.

Kram,
Mor

Årsfilm 2016

Endast en vecka har gått på det nya året, men jag har redan lyckats sätta ihop årsfilmen för 2016 (hurra för mig!).

Merely a week into the new year and I’ve already managed to complete the 2016 year compilation video (yay for me!).

And there he was. My knight on his broken horse.

file-2016-10-04-09-05-39

För er som känner mig, och för er som har läst min blogg till och från (när den var aktiv), vet att jag alltid har haft många bollar i luften.

Om jag inte har pluggat så har jag jobbat, och ibland båda sakerna samtidigt. Kanske är det det som har satt bromsklossar i mina möjligheter att träffa en kille. Att träffa den stora kärleken. Men samtidigt så känns det inte som att det fanns så mycket mer jag hade velat/kunnat göra för att snabba på processen.

Jag tycker inte om att gå ut på barer eller klubbar. Jag tycker inte om att dejta på internet (försökte detta en gång, vilket resulterade i många falska ”kram” i slutet på meddelande och alltid frågorna ”Är du villig att flytta?” och ”Tränar du?”). Jag jobbar inom yrken med övervägande kvinnliga anställda. Till och från har jag jobbat så mycket att jag knappt har hunnit med mig själv, därför är möjligheten för mig att träffa någon på gymmet, genom hobby, på resor, osv. hyfsat orimlig.

I november 2015 blev jag bjuden på en resa till Tyskland med far, Manuela och lillasyster Nicole. Det blev en själslig resa. Ett sätt för mig att komma ifrån vardagen i Sverige där jag fortfarande försökte att återhämta mig från utbrändhet. Kvällen innan vi skulle köra söderut inträffade terrordådet i Paris, där män gick in och sköt på ett konserthus, på närliggande restauranger och gator. Detta färgade vår resa. Det förde den där kvävande ångesten och bultande rädslan upp till den stormiga ytan. Det markerade även hur rädd jag hade blivit för allt. Hur rädslan stängde in mig. Hur den fick mig att sluta leva.

I Tyskland genomgick jag en undersökning som avslöjade min innersta natur. Hur stark jag egentligen är. Hur harmonisk och välbalanserad jag egentligen är. Något som jag har hållit tillbaka och tryckt ner med hjälp av rädsla. Att prata med kvinnan som utförde proceduren öppnade min värld. Jag insåg att för att kunna bli glad igen var jag tvungen att börja släppa på mina rädslor och låta mig själv komma fram.

Kanske var detta början till den stora vändningen i mitt liv. Kanske gjorde detta mig öppen för att gå vidare.

I början av 2015 fick vi en ny medarbetare på ett av mina jobb. Jag tyckte om honom direkt. Men satte honom omedelbart i ”kollega”-kategorin, när jag fick reda på att han hade son och sambo. Vi pratade mycket dock. Jag var inte där varje dag, men vi verkade ty oss till varandra under luncher och lunchpromenader.

När jag började klippa gräs för min far i april så försvann jag i princip från den arbetsplatsen. Jag jobbade där på söndagar och kom ibland förbi på någon vardag för att ”ordna upp” något. Han var alltid lika glad att se mig. Jag förundrades över detta. Tänkte att; ”Han måste ha det väldigt tråkigt på jobbet och jag är det enda som gör hans vardag på jobbet lite mer intressant.”

Men redan då var det antagligen något mer där, som ingen av oss hade än reflekterat över.

Han var orolig för min arbetsbelastning. Orolig för att jag såg trött ut. Orolig för att jag jäktade från en arbetsplats till en annan. Trots att han knappt kände mig. Jag vet att jag blev väldigt rörd av detta och delade med mig om dessa omtänksamma incidenter till nära och kära.

I början av februari (2016) add:ade jag honom på Facebook. Då började vi prata. På riktigt. Genom Messenger. Det var under långa samtal om allt mellan himmel och jord som jag började misstänka att det fanns kanske något mer än bara vänskap från hans sida. Jag, å andra sidan, hade ju fortfarande honom i ”kollega”-facket.

Genom våra privata samtal kom det fram att jag visste väldigt lite om hans privatliv. Han var i en relation han inte mådde bra av. Han hade länge planerat att separera, men hade stannat för sin sons skull.

Det hela gick mycket snabbt. Vi pratade på Messenger i några dagar. Jag började fråga hur han egentligen kände. Det hela lutade mot att vi hade känslor för varandra. Jag sa att jag inte var ”Den andra kvinnan” utan att han var tvungen att separera innan vi kunde inleda något, om han var säker på att detta var något han ville satsa på. Några dagar senare var han separerad.

Jag var rädd att han sökte en utväg. Att jag bara var en ursäkt, en anledning, att komma ur en svår livssituation. Jag t.o.m. sa till honom att jag var beredd på att han kanske skulle inse att hans känslor för mig inte stämde när han väl kom ur sin relation, men att jag var beredd att ta den smällen bara han gjorde allt för att må bra.

Han separerade.

Och efter att ha följt den gröna exit-skylten, ville han fortfarande vara med mig.

Det finns många anledningar till att jag ville göra detta inlägget. Den senaste tiden har varit omtumlande för mig. Känslor har gått högt och lågt. Jag har varit överlycklig men samtidigt trillat ner i ångest och ånger.

img_0103Efter att ha levt så många år ensam, efter att endast ha varit kär i en person tidigare, så visste jag när det kändes rätt. Jag är med andra ord inte lättflirtad. Vår relation må ha gott fort, men vi hade redan känt varandra ett år innan vår relation blev icke-platonisk.

Jag blir ledsen av människor som tycker om att informera att ”detta är bara förälskelsen, verkligheten kommer sen” och att man inte ska ”skynda så snabbt”. För ja, jag förstår att det alltid är en förälskelse när känslorna är lite skarpare, men att säga så är också att dumförklara. Som om jag inte är en tänkande varelse som kan fatta beslut längre i detta ”tillstånd”.

Jag är en väldigt tänkande människa. Jag tänker noggrant igenom mina beslut (särskilt större) innan jag gör dom. Så att säga att jag inte får ta några beslut just nu bara för att jag har drabbats av Förälskelsen, är absurt.

Varför?

För att detta inte har varit din vanliga förälskelse på rosa moln. Samtidigt som vi har startat en relation, har han i princip förlorat kontakten med sin son. Hans plan från början var att stanna kvar i huset han delade med sambo och son, tills han hade fått tillgång till eget boende (vilket normalt handlar om 3 månader) för att vänja sonen vid separationen. Så att de hade haft möjlighet att prata om förändringen.

Istället blir han utkastad. På misstanken att han har varit otrogen.

Och ni som känner mig vet att vara någons älskarinnan finns inte på min moraliska karta. Jag skulle aldrig vilja vara del av något sådant eller såra någon på grund av detta. Så den anklagelsen var helt osann.

Så han står utan boende. Och flyttar in hos mig och min kusin samtidigt som han börjar leta boende. Han hittar boende ett stenkast från där hans son bor, så att det ska vara enkelt för sonen att ta sig till sin pappa när han vill. Bostadsrätten är dyr, men det är det värt, tycker vi.

I början skulle jag inte bo där. I början skulle sonen vänja sig och bo själv med pappa en tid. Men sonen ville inte. Han ville inte träffa pappa.

Så vi stod och stampade. Skulle jag flytta? Bo några dagar hos honom? Hur skulle jag då göra med katterna? När skulle jag kunna flytta dom? Skulle han kunna ta hand om katterna de dagar jag inte var där?

I brist på kontakt med sonen, flyttar jag in i bostadsrätten. Jag har ångest och mår dåligt för att jag ”kanske inte ska vara i huset när sonen kommer på besök”. Så när sonen kanske kommer på besök spenderar jag tid hos mor. Gömmer mig på jobbet fram till tio på kvällen.

Jag känner mig skyldig. Som om jag straffas. För något jag inte ens har gjort. Förvisad från mitt eget hem.

Samtidigt mår han dåligt. För att jag har hamnat i kläm i denna situationen.

I slutändan gjorde det ingen skillnad. Kontakten är bristande mellan son och far. Han gråter. Jag gråter. Han saknar sin son. Jag är ledsen för att han mår dåligt.

Så att säga att vi lever i en drömvärld just nu är skrattretande. Vi har det jättebra tillsammans, men hårda beslut måste tas varenda dag. Och ingen vet vad som är rätt eller fel väg att gå i den här situationen, för ibland känns det som att det blir fel hur vi än gör. Det finns ingen handbok att tillgå. Ingen ”Separation för Dummies”. Inte när människor är inblandade.

file-2016-10-04-09-06-15

Äntligen hittade jag honom. Mitt livs kärlek. Min själsfrände. Huvudpersonen i alla kärleksromaner jag någonsin har läst. Min bästa vän. Den mest omtänksamma och varma människa. Som lider för att han dras mellan mig och hans son.

Och ja. Han friade till mig. På stranden. Och vi ska gifta oss. Vi ska skaffa familj. Men det känns fortfarande som att vi måste be om tillåtelse för att få leva våra liv. För att det har ”gått för fort”, för att det finns ”barn med i bilden”, för att ”förälskelsen lägger sig sen”.

 

Jag avslutar med ett citat från min favoritserie när jag var yngre; ”Roswell”:

Liz: How is it possible I could be the happiest I’ve ever been in my entire life and now the saddest, all at one time?

Max: I think that’s what being in love is.