Att sova som en bebis

Uttrycket att sova som en bebis syftar på att bebisar sover djupt och igenom höga ljud. Att de sover gott och länge. Att de gör så för att de behöver sömnen.

2018-08-16 06.29.19

Men inte Alva. Nästan direkt när hon kom upp på mitt bröst efter att ha kommit ut i den svala förlossningsrumsluften letade hon upp mat och låg och snuttade i ca 3 timmar. Redan samma natt – fyra timmar efter hennes födsel – hade hon ont i magen och spenderade den natten väldigt vaken. Kvinnan jag delade BB-rum med, som var inne på sitt andra dygn med sin bebis, hade en jämförelsevis lugn natt med en bebis som bara grymtade till lite när den ville ha mat och sen (efter levererad mat) återgick till att sova.

Alvas oförmåga att sova fortsatte. Hade man tur somnade hon vid bröstet, mätt och belåten, men man kunde inte avlägsna sig från henne därefter. Man kunde på sin höjd försiktigt försiktigt dra undan bröstet och lägga sig i mer bekväm ställning för att själv försöka sova lite, men lämnade man sängen så sov hon max 3 minuter själv.

Somnade hon inte vid bröstet så gällde det att aktivt få henne att sova. Vilket i hennes fall – då hon avskydde vagnen – innebar bärsjal. Och inte bara bärsjal, utan bärsjal i rörelse. Konstant rörelse. Stannade man så vaknade hon efter max 1 minut. Bärsjal var mysigt men under samtida värmebölja blev det extremt varmt och hennes sömn var antagligen inte den mest kvalitativa. All denna rörelse och att kämpa för att ge henne sömn innebar att jag gick ca 6 timmar varje dag.

Till och med barnmorskan och BVC-sköterskan konstaterade vid hembesöket på Alvas fjärde levnadsdag att Alva var otroligt vaken. Då satt hon och tittade på allt som hon har gjort sen början. Inte ett trött ögonlock i sikte.

Redan efter första levnadsveckan var hon övertrött och gick knappt att få att sova. Detta för att vi hade fortsatt som vanligt hemma och försökt vänja henne vid husliga ljud så att man inte skulle behöva tassa runt. Man har ju hört att bebisar är vana vid höga ljudnivåer från livmoderstiden och att det ger dom trygghet, så vi tvekade inte. Men antagligen stördes Alva av detta.

2018-08-18 17.36.12

Detta resulterade i ett evigt tassande. Det började för att jag ville att hon skulle ta igen den sömn hon uppenbarligen hade förlorat, men det fortsatte för det gick inte att göra ljud igen. Hon hoppade högt av bestickljud, om någon harklade sig, om kranen rann. Och det gick inte att vänja henne. Samtidigt som jag tyckte att jag inte hade tid att vänja henne. Hon skulle bli övertrött under processen.

På nätterna låg hon i samma säng som oss och jag behövde bara öppna BH:n för att mata. Hon somnade om vid bröstet och låg sedan sidan om. Då jag sover lätt (kanske är ärftligt det där) så vaknade jag tidigt när hon ville ha mat så hon behövde aldrig bli riktigt ledsen. Så nätterna var hyfsat lugna medan dagarna fylldes av vakenhet och gång. Jag gick och gick och gick. Med en varm bebis tätt intill kroppen i en bärsjal i genomsnittlig 30-graders värmebölja (vilket var temperaturen vi hade inomhus hela tiden). Jag kunde inte lära henne sova i vagn för det gick inte att vistas ute. Jag mådde dåligt av att amma uppe i sovrummet för att jag svettades så och var tvungen att ligga stilla medan jag bara ville röra mig så att jag kunde svalkas.

Sen tipsade min kompis Mia om att skapa sovrutiner för Alva. Att hon skulle sova specifika tider under dagen med viss vakentid mellan tupplurerna. Det var en lättnad att börja använda ett schema för jag tyckte det var jättesvårt att bedöma på Alva när hon var trött. Oftast var hennes tecken så subtila att jag missade att hon var trött och blev inte informerad förrän hon var övertrött (en övergång som tog några få minuter).

Jag hade vid detta laget lyckats få henne att sova i vagnen. Först gick jag med henne under hela hennes tupplurer för det gick inte att stanna vagnen utan att hon vaknade. Sedan fick jag tips om att stanna vagnen så fort hon hade somnat, vilket funkade, men hon fortsatte dock att vakna exakt 30 minuter efter att hon hade somnat och fortsatte att vakna mellan 30 min fram till ca 1 timme och 10 minuter. Så jag stod i princip ovanför vagnen (vilken jag hade inomhus för det var för varmt att vara utomhus) och var beredd att rulla den direkt om hon vaknade till.

Sen försökte jag få henne att sova i egen säng för hon hade börjat veva runt med armarna på morgonen och jag upplevde att hon var för varm i vår säng. Vi lyfte upp vagnen till övervåningen och hon sov i den i början för att jag skulle kunna natta om henne utan att amma henne. För nu skulle hon vänja sig vid att inte ammas till sömns och inte använda mig som en stor napp (hon vägrar även napp). Det gick över förväntan. Hon verkade väldigt nöjd med att sova själv i vagnen. Men det var många uppvak under natten som jag fick köra vagnen igenom för att få henne att somna om. Det gick både bra och dåligt. Framgång och bakslag. Sen flyttade jag över henne till spjälsängen och nattade henne genom att buffa henne i rumpan. Jag hade nu hållit på att försöka få henne att sova ordentligt (både dag och natt) i ca 1 månad. Jag var trött och halvt uppgiven.

Till sist fick jag leta upp litteratur om hur man kan få bebisar att lära sig somna om själva för det var helt hopplöst att hon fortsatte vakna så ofta. Människor runt mig sa ”Hon är nog bara en sån bebis som inte behöver så mycket sömn”, vilket gjorde mig frustrerad för jag kunde se skillnaden på Alva när hon fick all sömn som är rekommenderad för hennes ålder och när hon inte fick den.

Vi tog oss igenom 4-månadersregressionen (då bebisar får fler sömncyklar och börjar vakna oftare) och hon började äntligen sova bättre på natten, med endast 1 nattmål. Men varenda gång en utvecklingsfas inleds så är det kört. Då tar vi några steg tillbaka. Det är helt otroligt mystiskt hur hon kan sova så bra och sammanhängande under natten men inte klara att sova en daglur på 2 timmar. Jag förstår det inte och håller på att avlida på grund av det.

Vi kämpar fortfarande. Nu är hon inne i en utvecklingsfas som ger henne mardrömmar, gör henne mer hungrig (så hon vaknar oftare på natten igen) och verkar göra att hon sover extremt ytligt (igen). Jag försöker acceptera att hon är en lättväckt bebis, att hon inte är duktig på att sova, att hon kanske alltid kommer att vara så, men det är svårt. Jag känner väldigt ofta att folk bedömer mig för att jag ”krånglar till det”. För att jag har ett schema för när Alva ska äta och sova. För att jag är nitisk med att hålla tider (på minuten) för detta schema. Att jag är en sämre mamma för att jag inte kan få mitt barn att sova. Och det gör mig ledsen och nedslagen. Jag hade jättegärna bara velat lämna det till Alva och låtit henne sova när hon är trött. Men barnet somnar inte själv. Så är det bara. Inte ens om hon är jättetrött. Hade jag inte hjälpt henne och haft total kontroll över hennes dag (och natt) så hade hon varit en skrikig övertrött bebis på kvällen (och antagligen även natten).

Jag klarar sömnbrist rätt så bra, så det i sig stör mig inte. Det som stör mig är att lilla Alva inte får lugn och ro. Att hon inte kan sova. Att hon inte får komma ner i djupsömn under dagen för att kunna återhämta sig. Att hon måste vakna hela tiden och kämpa för att somna om.

Kanske blir hon en bra sovare en dag eller inte. Jag hoppas på att hon vid 6-månadersåldern – när hon börjar äta fast föda – börjar sova lite hårdare. Jag hoppas. För hennes skull. Tills dess kommer jag antagligen att gråta många tårar till och kommer att förbanna grannarna för att de väsnas när Alva ska sova under dagen. Tills dess kommer jag fortsätta vara stressad när vägarbetet i närheten skär gatustenar när hon ska sova och bli frustrerad när Riksbyggen ska ut och klippa gräset mitt i hennes lunchlur.

Med andra ord är jag vid det här laget expert på bebisar sömn och sömncyklar, men det hjälper tyvärr föga…

I värsta fall blir jag utbränd igen. I bästa fall börjar Alva sova djupt. Tills dess fortsätter jag ”tvinga” på henne sömn för att hålla henne så glad och nöjd som möjligt så att hon utvecklas på bästa sätt någonsin.

2018-07-20 05.31.44-1

Älvan Alva

2018-06-11 06.33.17

Den 7e juni, mitt i en historisk värmebölja, kom du, vår lilla dotter. På morgonen den sjunde, kl 3.10, hade du bestämt dig. Din mor hade fått en tid för igångsättning den nionde eftersom du enligt böckerna var ”försenad”, men antagligen körde du igång showen precis när du själv var redo. Fosterhinnan brast när din mor klev över tröskeln till badrummet efter ett nattligt toalettbesök och tröskeln dränktes i fostervatten. Det tog ett tag innan mor din kunde flytta sig från tröskeln med risk att annars bevattna hela övervåningen. Men så snart det gick att gå vidare blev din sovande pappa snart varse om vad som pågick och samtal till förlossningen gjordes. Det blev ett inbokat besök för undersökning klockan 9.30 på morgonen, men du ville uppenbarligen till sjukhuset tidigare då sammandragningar satte igång redan 10 minuter efter att vattnet hade gått.

Lite efter sex satt dina föräldrar i bilen, din mor med oregelbundna – men täta – värkar. Du verkade ha bråttom. Vid inläggning på sjukhuset i Halmstad vid sjutiden på torsdagsmorgonen var din mor 3 cm öppen. Enligt bokens alla regler hade förlossningen – din resa – börjat. Du lät inte heller din mor vila då värkarna avlöste varandra med max två minuters vila de följande timmarna.

Och trångt var det. Särskilt mot slutet. Då du inte fick riktigt plats i bäckenet, där du satt stilla i ca två timmar trots att vi var så redo att träffa dig. Till sist blev väntan för lång och efter totalt 14 timmar (räknat från vattenavgång) manade din mor ut dig på ren vilja. Utan krystvärkar och på enbart lustgas. Förloppet i sig uppskattade du nog inte, trångt som det var. Och så kom du ju lite på sniskan också, med bara ena ögat utanför (en syn som skulle komma att förfölja din pappa i tiden efter) och satt fast ett tag där också.

Du grät knappt när du väl kom ut, utan utstötte mer snyftliknande ljud i några sekunder innan du – aningen omtumlad och chockad – landade på mors bröst och andades ut. Vilken märklig resa ändå.

Även dina föräldrar var omtumlade, så till den grad att det tog någon minut innan vi kom på att fråga om du var en flicka eller pojke.

Du, vår lilla mörkhåriga flicka (och så mycket hår du hade!), visste nog inte då hur mycket vi hade kämpat för det ögonblicket. Ögonblicket när vi kunde se dig. Hålla dig. Höra dig andas. Känna din tyngd vilandes mot våra bröst. Dina små fingrar som hårt omslöt ett av våra. Du skimrade i regnbågens alla färger, vårt regnbågsbarn. Du som kom efter sorgens regn. Efter alldeles för många grå månader av uteblivna graviditeter och slutligen ett missfall.

Som säkert de flesta nyblivna föräldrar känner, så var du perfekt. Alla tio fingrar och tio tår var på plats och du blev godkänd på din första läkarundersökning.

Ditt namn hade valts ut med noga precision, efter flera månader av funderande. Namnet var ett av få som vi kom överens om. Mellannamnen hade vi redan; de där lånade namnen från släktingar som vi har tyckt om men som inte längre finns med oss. Men namnet som skulle bli bara ditt var svårare att hitta.

Du blev vår Alva. En liten bestämd och vaken tjej på 3685 gram, med utomordentligt god aptit. Med dina 52 cm var du rätt lång för att ha fått plats i din mors korta kropp.

Väldigt snart skulle vi förstå att du tyckte bäst om att vara nära. Att du inte tyckte om att åka bil. Att du hatade att ligga i vagnen. Att du inte tänkte använda någon napp (detta ville inte din mor heller att du skulle använda, men det testades i ren desperation då du blev så ledsen vid bilfärder). Att du inte tyckte om att sova på dagen. Att du var – och är – mycket nyfiken.

Vi såg redan från början tecken på vem du kommer att bli och kommer att följa dig och din utveckling med samma nyfikenhet som du tar in världen just nu.

IMG_4947edit2

Vår lilla dotter. Ny i världen. Efterlängtad och älskad.

 

2017 på 4½ minuter

Nu när man sitter här och väntar på att bebis ska göra entré så får man ”underhålla” sig själv med att avsluta lite projekt.

Som en årsfilm för 2017.

Årsfilm 2017

Gravidfotografering

Den 1a maj för 3 år sedan fotograferade jag Madde och familj när hon väntade deras andra barn – Amadeo.

IMG_4920sepia

IMG_4801bw2

Nästan exakt tre år senare (den 28/4) stod jag själv med ett litet barn i magen och skulle bli fotograferad. Något jag egentligen inte hade trott någonsin skulle hända när jag stod där och fotograferade min bror och hans växande familj den där första maj 2015.

Jag har alltid önskat att jag skulle hitta min själsfrände; att han fanns därute någonstans. Men ju mer tiden gick desto mer började även min oslagbara optimism att flagna. Till sist – även om jag fortfarande trodde att min tilltänkta man måste finnas därute någonstans – började jag tappa hoppet om att kunna skaffa familj med denna man. Att när han väl trillade in i mitt liv skulle jag vara för gammal.

IMGP4474

Men när han väl kom in i mitt liv var det helt plötsligt inte försent. Fler och fler kvinnor skaffar sitt första barn i trettioårsåldern så jag var inte ensam. Besvikelsen var dock överhängande när vi hade problem att bli gravida, främst (vad jag tror) pga en underliggande borrelia-infektion och ett tidigare utmattningssyndrom vars båda tillstånd hade tryckt ner mitt allmäntillstånd och mina hormonnivåer. Jag började undra om jag ändå inte skulle kunna få barn, trots att jag nu faktiskt hade hittat den perfekta mannen att skaffa familj med.

Borreliainfektionen fick jag bukt med och snart därefter blev jag gravid. Men det höll inte. Missfallet var fruktansvärt. Man hade precis börjat förstå att man faktiskt var gravid och då började man blöda. Två dramatiska dygn som slutade på gynakuten under semestern förra året. Men mitt i allt elände intalade jag mig själv att jag faktiskt hade blivit gravid och att det var ett steg närmare vår dröm.

Efter missfallet attackerade jag eventuellt obalanserade/låga hormonnivåer med kosttillskott (maca) och redan nästa cykel efter missfallet var jag gravid igen. Och denna gången fungerade det. Denna gången höll sig bebis kvar. Denna gång såg allt bra ut på ultraljudsbesöken, mina blodvärden var bra, fostret och livmodern mätte som det skulle under samtliga barnmorskebesök, bebis hjärta lät bra och fosterrörelserna var normala.

IMGP4387bw

Och där stod vi sen. En solig, men aningen kylig, vårdag i slutet på april. Under ca 1 timme blev vi – och vårt barn – fotograferade av Marcus pappa.

Idag är det beräknat förlossningsdatum. Bebis verkar inte ha bråttom och hänger nog kvar i livmodern ett tag till, känns det som.

IMGP4425_1edit

Det finns en överhängande risk att detta lilla barn kommer att bli superälskat. Ett barn som jag har längtat efter hela mitt vuxna liv. Ett barn som är skapat av kärleken mellan den efterlängtade mannen i mitt liv och mig.

IMGP4430edit

Nu är man bra nyfiken på vem som gömmer sig därinne. Vem som sparkar och sträcker på sig. Vem som har hicka minst två gånger per dag. Till sist kommer den lille ut, på ett eller annat sätt, men det är svårt att vänta.

IMGP4391edit

Efter flera års längtan handlar det nu bara om ett par dagar…

Att jobba som gravid…

d653739c5a000fe1422617e1bbf5de0e

Jag börjar bli riktigt trött nu. Jag tror inte direkt att det är de extra kilona jag bär på som tröttar, utan mer att jag kör på i samma tempo som förut. Min hjärna går på högvarv för att hålla allt i minne, för att dubbelkolla och försöka undvika misstag, för jag märker att tankegångarna är långsamma och spridda. Det är knappt så att jag vågar berätta för arbetskollegor att det är svårt att hålla allt i huvudet just nu, för jag vill inte få dem att tro att jag inte går att ”lita på”, att jag inte kan utföra mina arbetsuppgifter som vanligt osv. Men ju mer jag koncentrerar mig på att inte missa något och att inte göra några stora fel, desto tröttare blir min hjärna och desto mindre kommer jag ihåg vad jag har gjort och inte har gjort. Jag kan tänka tillbaka fem minuter i tiden och inte ha en aning om jag har gjort ett steg i en process eller inte.

Det är skrämmande för mig då det påminner mig lite om när jag började bli utbränd. Den där känslan av att hjärnan inte fungerade samtidigt som den gick på högvarv. Känslan av att tappa kontrollen.

average-night1-1024x356

De kallar det graviditetshjärna och kanske är det det som har drabbat även mig. Eller så är det för att jag sover så dåligt. För att jag helt plötsligt vaknar med svett i nacken (jag som alltid fryser), inte kan sova ordentligt (jag har alltid sovit på mage – svårt nu…) och har svårt att andas. Kanske är mitt hjärnkontor så utmattat för att jag känner att jag har smått syrebrist hela tiden. Kanske borde jag bara ta lite pauser då och då. Låta mig själv vila. Inte trycka på. Inte göra allt så snabbt som jag brukar.

När jag informerade barnmorskan idag om min trötthet menade hon på att jag skulle noggrant tänka över att prata med deras läkare om att eventuellt sjukskriva mig innan förlossningen. I alla fall från någon av mina arbetsplatser.

Things_men_should_know_about_pregnant_women9

Men jag orkar inte. Jag vill inte börja ”bråka” om sjukskrivning just nu när jag precis har lämnat hela processen om att ansöka om föräldrapenning bakom mig. Och jag har dålig ekonomisk möjlighet att sluta jobba heltid tidigare. Jag behöver varenda öre så länge jag bara kan.

Jag älskar det där lilla knytet i min livmoder så oändligt mycket redan. Jag längtar efter varenda spark, även de sparkar som riktas rakt upp i revbenen och lungorna. Och om jag kunde bestämma helt oberoende av ekonomi och annat klabb så skulle jag bara sitta hemma och njuta av att vara gravid, ta lite tupplurer när jag behövde och börja förbereda mig på att bli mor. Men sån är inte verkligheten.

Missförstå mig inte: jag tycker inte att graviditeten är jobbig. Jag tycker den är väldigt spännande och fantastisk. Förutom lite brist på luft i lungorna, dålig sömnkvalité, spring i benen och ryggont så har jag en väldigt bra graviditet. Och jämfört med andras skräckhistorier så mår jag helt oförskämt bra. Jag kan fortfarande röra mig precis som vanligt (trots att man blir lättare andfådd) och går fortfarande på gymmet 1 gång i veckan. Problemet ligger i att denna sista delen av graviditeten kanske inte borde kombineras med 42 timmars arbetsvecka.

35 arbetsdagar kvar…

Det klarar jag. Måste bara börja fokusera på att återhämta mig på helgerna istället för att flänga runt.

101 dagar kvar

Där – inuti livmodern – sparkar min lilla bebis för fullt. Det är en konstig känsla. Som gasbubblor man aldrig någonsin har känt tidigare. Som att bli lätt boxad inifrån. Som att någon knäpper med fingrarna mot insidan av din mage. File 2018-02-14, 08 38 07Ibland (rätt så ofta nuförtiden, faktiskt) så hårt att magen hoppar till och man ser det tydligt på utsidan. Ibland så försiktigt att det snarare bubblar och kittlar till. Igår slog det till i höger och i vänster sida av livmodern – samtidigt, som om bebis låg utsträckt och studsade med huvudet mot ena sidan samtidigt som fötterna slog i andra sidan.

Trots magen som fortsätter växa, trots att det börjar bli jobbigt att hämta saker från golvet, trots att det krävs ett momentum för att komma ur både soffa och säng, så känns graviditeten fortfarande lite abstrakt. Eller inte graviditeten i sig, utan snarare konceptet att det finns en liten människa inuti min livmoder. Det är egentligen väldigt bisarrt. Att någon studsar omkring därinne i en vattenfylld ballong, medan jag fortsätter med mitt liv.

Jag älskar att känna bebis sparka och börjar noja mig om det går för lång tid utan att jag känner något, men ändå kan inte min hjärna fatta att det finns en liten människa därinne. En människa skapt av mig och Marcus. En människa som sen kommer att förenas med utsidan, växa och bli större, börja sitta, krypa, gå. Börja prata. Bli tonåring, bli vuxen, skaffa ett eget liv. Allt det där är så stort att jag kan bara likna det vid att tänka på universums oändlighet eller något annat som för mig är för stort för att greppa.

Jag älskar verkligen att vara gravid. Trots tröttheten, avsaknaden av aptit, sömnlösheten och den minskade smidigheten är denna period i mitt liv det mest spännande jag har varit med om (än så länge). För en gångs skull är det något jag inte själv kan kontrollera. Jag kan bara flyta med och försöka ordna med saker runt omkring så länge. Jag längtar tills att bebis kommer ut och att min hjärna kanske då kan fatta att det faktiskt var en bebis därinne de där nio månaderna, men samtidigt är jag absolut inte klar med graviditeten än. Jag älskar detta äventyr!

P.S. Och om man bara kunde sluta jobba – typ nu – och fokusera på att ta hand om sig själv och bebis 100% istället. Det hade varit pricken över i:et.

Bebis.

Bebis. Av alla möjliga smeknamn som finns där ute är Bebis rätt och slätt vad du har fått heta. Du, vår lilla efterlängtade bebis, som har hyrt in dig i min livmoder. För bara några månader sedan var du endast en längtan, en önskan, en förhoppning, en tanke som gick varm i bakhuvudet. Då var du endast ett av huvudämnena mellan din pappa och mig under kvällsmaten eller under sena samtal i ett mörkt sovrum. Trots att du inte ens fanns var du på något konstigt sätt redan älskad. Bara själva möjligheten om att du skulle kunna finnas var hoppfull och inbjudande.

Sen förvandlades du från en önskan till en linje på en sticka. För att vara ärlig blev det flera stickor som alla dokumenterades med mobilkamera. För kunde du verkligen vara här? Äntligen?

IMG_2818edit

Sådär i början, trots att du bara var en samling av celler – en kärleksfull kombination av din pappa och mig – började du snabbt göra dig närvarande i både min kropp och mitt medvetande. Din närvaro körde igång illamående, trötthet och ömma bröst. Men jag var så glad för varje symtom, varje liten detalj som bekräftade att du var kvar, att du växte, att du fanns.

Du, vårt lilla mirakel, blev vår mest välbevarade hemlighet. Illamåendet doldes så gott det gick och tröttheten skylldes för allmänheten på orolig sömn, sena kvällar och ett aktivt schema. Om jag hade vetat med säkerhet att du skulle stanna kvar hade vi berättat för alla våra nära och kära direkt. Vi ville så gärna dela nyheten om dig med alla. Men rädslan över att du inte skulle hålla dig kvar gjorde att vi väntade med att berätta.

Du blev Bebis när vi såg dig på ultraljudet den där tisdagsmorgonen i november. Du var bara lite mer än 12 veckor gammal och studsade omkring så ihärdigt i din lilla boning att barnmorskan till sist fick hämta en kollega för att få de mått hon behövde. Vi förälskade oss direkt i din energi och din ovilja att göra vad barnmorskan önskade. Det tydde på liv och egensinnighet, trots att du knappt nyligen hade lämnat embryostadiet och blivit foster. Ditt hjärta slog som det skulle och allt såg bra ut. En orolig och tung sten föll från våra hjärtan. Du var tydligare i våra liv nu än någonsin.

us1edit
Navelsträngen låg precis bredvid ditt huvud, vilket fick många att skämta om eventuellt tidiga rökvanor…

Trots att jag inte riktigt kunde dra in magen längre redan i vecka 7 började din närvaro inte bli synlig på utsidan förrän runt vecka 17. Och även i skrivandets stund (vecka 19+6) är du fortfarande mest av en hemlighet för omvärlden.

selfie1-4
Jag ska ta en bild för månad 5 imorgon. Jag misstänker att det kommer synas en skillnad i alla fall då, för ovan ser man mest en antydan till en inneboende först i början av fjärde månaden. Fortfarande ser jag rätt så ut ”som vanligt” där i vecka 16.

Två dagar innan jul tog du kontakt (v. 17+5). Antagligen helt utan att själv vara medveten om det. Du gjorde antagligen bara kvällsgymnastik eller hade lite spring i benen. Dina rörelser mot din temporära ”husvägg” kändes som kraftiga och plötsliga bubblor för mig. Det kom fyra fem stycken på en gång för att sedan vara lugnt i flera timmar. Men nu, när du har vuxit till dig lite, har dina aktiviteter fått mer kraft. I början av vecka 19 såg vi vad du gjorde även på utsidan. Både pappa och jag kan nu tydligt även känna dina rörelser.

File 2018-01-06, 10 49 24
Igår (2018-01-06) har du varit en del av vårt liv i 139 dagar. 50% av graviditeten har nu gått.

Lilla Bebis, idag är du lika lång som en banan (24 cm mellan huvud och fot) och väger ca 290 gram.

ultraljud2

När vi kikade in i din lilla boning för 4 dagar sedan sov du, med en hand upp till huvudet. Vi vet inte än om du är en flicka eller pojke, eller vem du kommer att bli, men det kommer vi att veta i sinom tid. Fram tills dess vänjer jag mig vid att vara din mor, prata till dig både i tankar och röst, lägga handen på magen och känna dina sparkar, och veta att du växer för fullt därinne. Vi längtar tills du kommer ut, men var inte för snabb: stanna så länge du behöver. Att vara gravid har hitintills varit en väldigt spännande och fantastisk upplevelse, en upplevelse jag gärna tar del av ett tag till. Samtidigt är jag spänd på att se hur moderskapet kommer att bli, men riktigt redo är jag inte än, så det är tur att du har några månader till att växa till dig där i din lilla boning.

Kram,
Mor

Årsfilm 2016

Endast en vecka har gått på det nya året, men jag har redan lyckats sätta ihop årsfilmen för 2016 (hurra för mig!).

Merely a week into the new year and I’ve already managed to complete the 2016 year compilation video (yay for me!).

And there he was. My knight on his broken horse.

file-2016-10-04-09-05-39

För er som känner mig, och för er som har läst min blogg till och från (när den var aktiv), vet att jag alltid har haft många bollar i luften.

Om jag inte har pluggat så har jag jobbat, och ibland båda sakerna samtidigt. Kanske är det det som har satt bromsklossar i mina möjligheter att träffa en kille. Att träffa den stora kärleken. Men samtidigt så känns det inte som att det fanns så mycket mer jag hade velat/kunnat göra för att snabba på processen.

Jag tycker inte om att gå ut på barer eller klubbar. Jag tycker inte om att dejta på internet (försökte detta en gång, vilket resulterade i många falska ”kram” i slutet på meddelande och alltid frågorna ”Är du villig att flytta?” och ”Tränar du?”). Jag jobbar inom yrken med övervägande kvinnliga anställda. Till och från har jag jobbat så mycket att jag knappt har hunnit med mig själv, därför är möjligheten för mig att träffa någon på gymmet, genom hobby, på resor, osv. hyfsat orimlig.

I november 2015 blev jag bjuden på en resa till Tyskland med far, Manuela och lillasyster Nicole. Det blev en själslig resa. Ett sätt för mig att komma ifrån vardagen i Sverige där jag fortfarande försökte att återhämta mig från utbrändhet. Kvällen innan vi skulle köra söderut inträffade terrordådet i Paris, där män gick in och sköt på ett konserthus, på närliggande restauranger och gator. Detta färgade vår resa. Det förde den där kvävande ångesten och bultande rädslan upp till den stormiga ytan. Det markerade även hur rädd jag hade blivit för allt. Hur rädslan stängde in mig. Hur den fick mig att sluta leva.

I Tyskland genomgick jag en undersökning som avslöjade min innersta natur. Hur stark jag egentligen är. Hur harmonisk och välbalanserad jag egentligen är. Något som jag har hållit tillbaka och tryckt ner med hjälp av rädsla. Att prata med kvinnan som utförde proceduren öppnade min värld. Jag insåg att för att kunna bli glad igen var jag tvungen att börja släppa på mina rädslor och låta mig själv komma fram.

Kanske var detta början till den stora vändningen i mitt liv. Kanske gjorde detta mig öppen för att gå vidare.

I början av 2015 fick vi en ny medarbetare på ett av mina jobb. Jag tyckte om honom direkt. Men satte honom omedelbart i ”kollega”-kategorin, när jag fick reda på att han hade son och sambo. Vi pratade mycket dock. Jag var inte där varje dag, men vi verkade ty oss till varandra under luncher och lunchpromenader.

När jag började klippa gräs för min far i april så försvann jag i princip från den arbetsplatsen. Jag jobbade där på söndagar och kom ibland förbi på någon vardag för att ”ordna upp” något. Han var alltid lika glad att se mig. Jag förundrades över detta. Tänkte att; ”Han måste ha det väldigt tråkigt på jobbet och jag är det enda som gör hans vardag på jobbet lite mer intressant.”

Men redan då var det antagligen något mer där, som ingen av oss hade än reflekterat över.

Han var orolig för min arbetsbelastning. Orolig för att jag såg trött ut. Orolig för att jag jäktade från en arbetsplats till en annan. Trots att han knappt kände mig. Jag vet att jag blev väldigt rörd av detta och delade med mig om dessa omtänksamma incidenter till nära och kära.

I början av februari (2016) add:ade jag honom på Facebook. Då började vi prata. På riktigt. Genom Messenger. Det var under långa samtal om allt mellan himmel och jord som jag började misstänka att det fanns kanske något mer än bara vänskap från hans sida. Jag, å andra sidan, hade ju fortfarande honom i ”kollega”-facket.

Genom våra privata samtal kom det fram att jag visste väldigt lite om hans privatliv. Han var i en relation han inte mådde bra av. Han hade länge planerat att separera, men hade stannat för sin sons skull.

Det hela gick mycket snabbt. Vi pratade på Messenger i några dagar. Jag började fråga hur han egentligen kände. Det hela lutade mot att vi hade känslor för varandra. Jag sa att jag inte var ”Den andra kvinnan” utan att han var tvungen att separera innan vi kunde inleda något, om han var säker på att detta var något han ville satsa på. Några dagar senare var han separerad.

Jag var rädd att han sökte en utväg. Att jag bara var en ursäkt, en anledning, att komma ur en svår livssituation. Jag t.o.m. sa till honom att jag var beredd på att han kanske skulle inse att hans känslor för mig inte stämde när han väl kom ur sin relation, men att jag var beredd att ta den smällen bara han gjorde allt för att må bra.

Han separerade.

Och efter att ha följt den gröna exit-skylten, ville han fortfarande vara med mig.

Det finns många anledningar till att jag ville göra detta inlägget. Den senaste tiden har varit omtumlande för mig. Känslor har gått högt och lågt. Jag har varit överlycklig men samtidigt trillat ner i ångest och ånger.

img_0103Efter att ha levt så många år ensam, efter att endast ha varit kär i en person tidigare, så visste jag när det kändes rätt. Jag är med andra ord inte lättflirtad. Vår relation må ha gott fort, men vi hade redan känt varandra ett år innan vår relation blev icke-platonisk.

Jag blir ledsen av människor som tycker om att informera att ”detta är bara förälskelsen, verkligheten kommer sen” och att man inte ska ”skynda så snabbt”. För ja, jag förstår att det alltid är en förälskelse när känslorna är lite skarpare, men att säga så är också att dumförklara. Som om jag inte är en tänkande varelse som kan fatta beslut längre i detta ”tillstånd”.

Jag är en väldigt tänkande människa. Jag tänker noggrant igenom mina beslut (särskilt större) innan jag gör dom. Så att säga att jag inte får ta några beslut just nu bara för att jag har drabbats av Förälskelsen, är absurt.

Varför?

För att detta inte har varit din vanliga förälskelse på rosa moln. Samtidigt som vi har startat en relation, har han i princip förlorat kontakten med sin son. Hans plan från början var att stanna kvar i huset han delade med sambo och son, tills han hade fått tillgång till eget boende (vilket normalt handlar om 3 månader) för att vänja sonen vid separationen. Så att de hade haft möjlighet att prata om förändringen.

Istället blir han utkastad. På misstanken att han har varit otrogen.

Och ni som känner mig vet att vara någons älskarinnan finns inte på min moraliska karta. Jag skulle aldrig vilja vara del av något sådant eller såra någon på grund av detta. Så den anklagelsen var helt osann.

Så han står utan boende. Och flyttar in hos mig och min kusin samtidigt som han börjar leta boende. Han hittar boende ett stenkast från där hans son bor, så att det ska vara enkelt för sonen att ta sig till sin pappa när han vill. Bostadsrätten är dyr, men det är det värt, tycker vi.

I början skulle jag inte bo där. I början skulle sonen vänja sig och bo själv med pappa en tid. Men sonen ville inte. Han ville inte träffa pappa.

Så vi stod och stampade. Skulle jag flytta? Bo några dagar hos honom? Hur skulle jag då göra med katterna? När skulle jag kunna flytta dom? Skulle han kunna ta hand om katterna de dagar jag inte var där?

I brist på kontakt med sonen, flyttar jag in i bostadsrätten. Jag har ångest och mår dåligt för att jag ”kanske inte ska vara i huset när sonen kommer på besök”. Så när sonen kanske kommer på besök spenderar jag tid hos mor. Gömmer mig på jobbet fram till tio på kvällen.

Jag känner mig skyldig. Som om jag straffas. För något jag inte ens har gjort. Förvisad från mitt eget hem.

Samtidigt mår han dåligt. För att jag har hamnat i kläm i denna situationen.

I slutändan gjorde det ingen skillnad. Kontakten är bristande mellan son och far. Han gråter. Jag gråter. Han saknar sin son. Jag är ledsen för att han mår dåligt.

Så att säga att vi lever i en drömvärld just nu är skrattretande. Vi har det jättebra tillsammans, men hårda beslut måste tas varenda dag. Och ingen vet vad som är rätt eller fel väg att gå i den här situationen, för ibland känns det som att det blir fel hur vi än gör. Det finns ingen handbok att tillgå. Ingen ”Separation för Dummies”. Inte när människor är inblandade.

file-2016-10-04-09-06-15

Äntligen hittade jag honom. Mitt livs kärlek. Min själsfrände. Huvudpersonen i alla kärleksromaner jag någonsin har läst. Min bästa vän. Den mest omtänksamma och varma människa. Som lider för att han dras mellan mig och hans son.

Och ja. Han friade till mig. På stranden. Och vi ska gifta oss. Vi ska skaffa familj. Men det känns fortfarande som att vi måste be om tillåtelse för att få leva våra liv. För att det har ”gått för fort”, för att det finns ”barn med i bilden”, för att ”förälskelsen lägger sig sen”.

 

Jag avslutar med ett citat från min favoritserie när jag var yngre; ”Roswell”:

Liz: How is it possible I could be the happiest I’ve ever been in my entire life and now the saddest, all at one time?

Max: I think that’s what being in love is.