Happy Birthday, Amadeo!

Amadeo befann sig fortfarande i Sverige på sin 2-årsfödelsedag. När han fyller tre är han antagligen i Kanada.

Nästan en månad efter hans födelsedag (idag, för att vara exakt) flyger Amadeo och familj till Vancouver. Amadeo kommer att bli en riktig kanadensare, tror jag.

Men dessförinnan, i en hyreslägenhet på Raus (Hbg), firades Amadeo med korv med bröd och glasstårta, medan syster Olivia och kusinerna Juni och Loke klädde ut sig till älvor och hade skrämseldisko på toaletten.

IMG_1798edit

Sedan önskade mor ett foto på samtliga fyra barnbarn. Det var lättare sagt än gjort att koordinera barnen…

IMG_1793edit

Och sen sjöng vi för Amadeo, både på svenska och engelska. Även brandvarnaren hängde på.

En väldigt fin dag, med vädret på vår sida.

Hoppas du får ett spännande andra år, Amadeo! ❤

Årsfilm 2016

Endast en vecka har gått på det nya året, men jag har redan lyckats sätta ihop årsfilmen för 2016 (hurra för mig!).

Merely a week into the new year and I’ve already managed to complete the 2016 year compilation video (yay for me!).

Årsfilm 2015

Det tog mig alldeles för lång tid. 2016 är nästan slut. Men äntligen har jag haft tid att sätta ihop en kort representation av vad jag gjorde år 2015 (året jag flyttade tillbaka till Skåne).

My 2014

Efter att ett år har avslutats och ett annat har inletts, brukar jag göra en årsvideo av det föregående året. I det här fallet; 2014. 

Om ni har umgåtts med mig under året, kommer ni antagligen att figurera i denna film.

in the name of sickness and love

Ligger hemma med feber, yrsel och illamående och tittar på familjefilm. Det slår mig (än en gång) efter att ha tittat på mina två bröders bröllop, med tårar i ögonen, hur fantastiskt underbar familj och släkt jag har. Hur mycket jag älskar dom allihopa och hur mycket jag saknar dom.

Resan till Sälen 2009 tillsammans med 25 släktingar förblir en av mina favoritresor och jag tycker det är helt underbart att vi alla trivs så bra ihop. Och de glädjetårar, kramar och glad buggdans i filmen från Eric och Maddes bröllop får mig alltid att gråta (in a good way).

about writing and norway

I slutet på oktober 2012 skrev jag det sista kapitlet på min 300+ A4-sidor roman ”Snapshot”. Det hade då gått några år sedan jag ”tappat” storyn och det var min sjukskrivning för hundbettet som gav mig ”tid” att skriva de där sista meningarna och äntligen avsluta en berättelse som jag hade påbörjat 2008. 

Sedan dess har jag inte skrivit något. Har inte haft någon inspiration. Men jag lovade mig själv att jag någon gång skulle avsluta samtliga av mina påbörjade berättelser, något jag även lovade mina läsare online. Alla mina berättelser är avslutade, förutom en. ”Lethal Whispers”. Jag skrev den samtidigt som två andra berättelser, med sin början i februari 2003. Det blev för mycket och jag tappade inspirationen. Storyn har för det mesta stått still sedan november 2004. 

Att läsa igenom ”Lethal Whispers” för att starta upp minnet av berättelsen var på min To-Do-List för sommaren. Igår satte jag mig ner och läste. Och faktiskt fick jag lite inspiration. Vilket innebär att jag kommer att skriva om de 48 kapitel jag redan har. Detta blir lättare än att försöka knyta an till en berättelse som har färgats av min bortvaro och där trådarna hänger lite löst (många av dom kommer jag inte längre ihåg vart de skulle knyta an).

Så idag har jag skrivit. Och skrivit. Har skrivit ca 3 kapitel och det hade varit underbart om inspirationen finns kvar så att jag kan skriva klart denna berättelse på min semester…

Jag planerar även att beställa hem canvasduk och akrylfärger och börja måla med färg igen. 

Men det får vänta några dagar nu. För tidigt tiiidigt på tisdag morgon sätter jag mig på en buss för att åka-till-Skövde-för-att-ta-tåget-därifrån-som-tar-mig-till-Oslo-för-att-byta-till-flyg-som-ska-ta-mig-till-Alta. Jag kommer att vara på resande fot mellan ca 6 på morgonen till 19 på kvällen. Och jag som ääälskar att resa *lägg in sarkastisk ton här*

Det är målet som räknas. Målet som innebär en återträff med min chef i Norge och min djursjukvårdare Aina. De var del av min första arbetsupplevelse som veterinär 2010. Det har hänt mycket sedan dess.

lycka är att vara brun…?

Jag har faktiskt inget emot min bleka hudton under vinterhalvåret. Jag tycker det går bra ihop med den röda nyansen i mitt hår och i kall temperatur utomhus blossas mina kinder hälsosamt röda. Men på sommaren vill jag ha en brunare nyans. I Sverige, med dess få soltimmar och mycket moln, är det nästan omöjligt för mig att få mer än en mycket ljus brun nyans.

Den bästa solbrännan hade jag i Australien, i början på 2009. Den solbrännan lyckades jag få efter att ha spenderat varje dag utomhus i australienskt solväder i ca 30 dagar, vilket inkluderade mycket strandtid och bad. Bilden ovan är tagen sista veckan i Australien och jag har t.o.m. lyckats bli brunare än killen i mitten – som bodde i Melbourne men helt klart jobbade och därför inte hade tid att vara i solen (precis som jag alla de åren jag bodde i Australien men inte var mycket brunare för det eftersom jag var i skolan och det var för varmt för att plugga utomhus).

Så ja, detta blev ett inlägg om inget alls egentligen. Bara att det finns tillräckligt mycket pigment i mig att bli riktigt brun. Bara inte i Sverige.