2017 på 4½ minuter

Nu när man sitter här och väntar på att bebis ska göra entré så får man ”underhålla” sig själv med att avsluta lite projekt.

Som en årsfilm för 2017.

Årsfilm 2017

Gravidfotografering

Den 1a maj för 3 år sedan fotograferade jag Madde och familj när hon väntade deras andra barn – Amadeo.

Nästan exakt tre år senare (den 28/4) stod jag själv med ett litet barn i magen och skulle bli fotograferad. Något jag egentligen inte hade trott någonsin skulle hända när jag stod där och fotograferade min bror och hans växande familj den där första maj 2015.

Jag har alltid önskat att jag skulle hitta min själsfrände; att han fanns därute någonstans. Men ju mer tiden gick desto mer började även min oslagbara optimism att flagna. Till sist – även om jag fortfarande trodde att min tilltänkta man måste finnas därute någonstans – började jag tappa hoppet om att kunna skaffa familj med denna man. Att när han väl trillade in i mitt liv skulle jag vara för gammal.

Men när han väl kom in i mitt liv var det helt plötsligt inte försent. Fler och fler kvinnor skaffar sitt första barn i trettioårsåldern så jag var inte ensam. Besvikelsen var dock överhängande när vi hade problem att bli gravida, främst (vad jag tror) pga en underliggande borrelia-infektion och ett tidigare utmattningssyndrom vars båda tillstånd hade tryckt ner mitt allmäntillstånd och mina hormonnivåer. Jag började undra om jag ändå inte skulle kunna få barn, trots att jag nu faktiskt hade hittat den perfekta mannen att skaffa familj med.

Borreliainfektionen fick jag bukt med och snart därefter blev jag gravid. Men det höll inte. Missfallet var fruktansvärt. Man hade precis börjat förstå att man faktiskt var gravid och då började man blöda. Två dramatiska dygn som slutade på gynakuten under semestern förra året. Men mitt i allt elände intalade jag mig själv att jag faktiskt hade blivit gravid och att det var ett steg närmare vår dröm.

Efter missfallet attackerade jag eventuellt obalanserade/låga hormonnivåer med kosttillskott (maca) och redan nästa cykel efter missfallet var jag gravid igen. Och denna gången fungerade det. Denna gången höll sig bebis kvar. Denna gång såg allt bra ut på ultraljudsbesöken, mina blodvärden var bra, fostret och livmodern mätte som det skulle under samtliga barnmorskebesök, bebis hjärta lät bra och fosterrörelserna var normala.

Och där stod vi sen. En solig, men aningen kylig, vårdag i slutet på april. Under ca 1 timme blev vi – och vårt barn – fotograferade av Marcus pappa.

Idag är det beräknat förlossningsdatum. Bebis verkar inte ha bråttom och hänger nog kvar i livmodern ett tag till, känns det som.

Det finns en överhängande risk att detta lilla barn kommer att bli superälskat. Ett barn som jag har längtat efter hela mitt vuxna liv. Ett barn som är skapat av kärleken mellan den efterlängtade mannen i mitt liv och mig.

Nu är man bra nyfiken på vem som gömmer sig därinne. Vem som sparkar och sträcker på sig. Vem som har hicka minst två gånger per dag. Till sist kommer den lille ut, på ett eller annat sätt, men det är svårt att vänta.

Efter flera års längtan handlar det nu bara om ett par dagar…

Kräftskivan på torpet

Jag har inte varit på många kräftskivor i mitt liv. Jag tror att jag endast har varit på en. På jobbet i Skövde. Det är nog mest för att vi inte har haft för vana i min familj att ha kräftskiva.

Men i år kände storebror med familj lite för att prova på att ha kräftskiva på torpet.

Innan maten blev det badminton, ta-fatt, gungande och några turer i rutschkanan. Loke håller på att lära sig att spela badminton och han har ett koncentrationsansiktsuttryck som heter duga. Det ser – för det mesta – ut som att han är extremt arg på badmintonbollen. Här följer några (underhållande) bilder för att representera det.

Det verkar som om Loke misstror att hans storasyster kan spela bollen till honom…

Efter alla dessa galenskaper dukades det upp till mat. Med de där kräftorna. Som knappt någon visste hur man åt. Marcus hade ätit kräftor tidigare och började så smått instruera herrskapet. Loke som satt bredvid Marcus följde noggrant instruktionerna.

Och annars fick man bara försöka kika på sin granne för att se hur det går till. Som Sven-Arne gör här nedan.

Till kräftorna blev det Västerbotten- och kantarellpaj, som Linda så snällt hade gjort glutenfria så att även Hans och jag kunde äta dom. Jag höll mig till pajerna och salladen. Även ett gott fröknäcke mumsade jag på. Kräftorna höll jag mig däremot ifrån. Jag godkänner inte hur man tar livet av de där djuren och tycker det hela ser väldigt makabert ut. Men det är en annan diskussion.

Huvudrätten följdes av melon, vindruvor och ost. När mörkret sedan föll över det fridfulla torpet tändes de kulörta lamporna ovanför våra huvud och det serverades te och kaffe till en blåbärskaka med grädde. Då hade Loke somnat i soffan, armarna hårt omslingrade runt sin faster Fannys arm.

Mätta och belåtna lämnade vi torpet vid halv elva. Det var en väldigt mysig och lugn (förutom barnstoj) kräftskiva. Det duggade lite då och då, men annars var det uppehåll så att vi kunde stanna ute hela kvällen. Underbart. Särskilt efter den regniga sommaren vi har haft…

Nedan, film:

Happy Birthday, Amadeo!

Amadeo befann sig fortfarande i Sverige på sin 2-årsfödelsedag. När han fyller tre är han antagligen i Kanada.

Nästan en månad efter hans födelsedag (idag, för att vara exakt) flyger Amadeo och familj till Vancouver. Amadeo kommer att bli en riktig kanadensare, tror jag.

Men dessförinnan, i en hyreslägenhet på Raus (Hbg), firades Amadeo med korv med bröd och glasstårta, medan syster Olivia och kusinerna Juni och Loke klädde ut sig till älvor och hade skrämseldisko på toaletten.

Sedan önskade mor ett foto på samtliga fyra barnbarn. Det var lättare sagt än gjort att koordinera barnen…

Och sen sjöng vi för Amadeo, både på svenska och engelska. Även brandvarnaren hängde på.

En väldigt fin dag, med vädret på vår sida.

Hoppas du får ett spännande andra år, Amadeo! ❤

Årsfilm 2016

Endast en vecka har gått på det nya året, men jag har redan lyckats sätta ihop årsfilmen för 2016 (hurra för mig!).

Merely a week into the new year and I’ve already managed to complete the 2016 year compilation video (yay for me!).

Årsfilm 2015

Det tog mig alldeles för lång tid. 2016 är nästan slut. Men äntligen har jag haft tid att sätta ihop en kort representation av vad jag gjorde år 2015 (året jag flyttade tillbaka till Skåne).

My 2014

Efter att ett år har avslutats och ett annat har inletts, brukar jag göra en årsvideo av det föregående året. I det här fallet; 2014. 

Om ni har umgåtts med mig under året, kommer ni antagligen att figurera i denna film.

in the name of sickness and love

Ligger hemma med feber, yrsel och illamående och tittar på familjefilm. Det slår mig (än en gång) efter att ha tittat på mina två bröders bröllop, med tårar i ögonen, hur fantastiskt underbar familj och släkt jag har. Hur mycket jag älskar dom allihopa och hur mycket jag saknar dom.

Resan till Sälen 2009 tillsammans med 25 släktingar förblir en av mina favoritresor och jag tycker det är helt underbart att vi alla trivs så bra ihop. Och de glädjetårar, kramar och glad buggdans i filmen från Eric och Maddes bröllop får mig alltid att gråta (in a good way).

about writing and norway

I slutet på oktober 2012 skrev jag det sista kapitlet på min 300+ A4-sidor roman ”Snapshot”. Det hade då gått några år sedan jag ”tappat” storyn och det var min sjukskrivning för hundbettet som gav mig ”tid” att skriva de där sista meningarna och äntligen avsluta en berättelse som jag hade påbörjat 2008. 

Sedan dess har jag inte skrivit något. Har inte haft någon inspiration. Men jag lovade mig själv att jag någon gång skulle avsluta samtliga av mina påbörjade berättelser, något jag även lovade mina läsare online. Alla mina berättelser är avslutade, förutom en. ”Lethal Whispers”. Jag skrev den samtidigt som två andra berättelser, med sin början i februari 2003. Det blev för mycket och jag tappade inspirationen. Storyn har för det mesta stått still sedan november 2004. 

Att läsa igenom ”Lethal Whispers” för att starta upp minnet av berättelsen var på min To-Do-List för sommaren. Igår satte jag mig ner och läste. Och faktiskt fick jag lite inspiration. Vilket innebär att jag kommer att skriva om de 48 kapitel jag redan har. Detta blir lättare än att försöka knyta an till en berättelse som har färgats av min bortvaro och där trådarna hänger lite löst (många av dom kommer jag inte längre ihåg vart de skulle knyta an).

Så idag har jag skrivit. Och skrivit. Har skrivit ca 3 kapitel och det hade varit underbart om inspirationen finns kvar så att jag kan skriva klart denna berättelse på min semester…

Jag planerar även att beställa hem canvasduk och akrylfärger och börja måla med färg igen. 

Men det får vänta några dagar nu. För tidigt tiiidigt på tisdag morgon sätter jag mig på en buss för att åka-till-Skövde-för-att-ta-tåget-därifrån-som-tar-mig-till-Oslo-för-att-byta-till-flyg-som-ska-ta-mig-till-Alta. Jag kommer att vara på resande fot mellan ca 6 på morgonen till 19 på kvällen. Och jag som ääälskar att resa *lägg in sarkastisk ton här*

Det är målet som räknas. Målet som innebär en återträff med min chef i Norge och min djursjukvårdare Aina. De var del av min första arbetsupplevelse som veterinär 2010. Det har hänt mycket sedan dess.

lycka är att vara brun…?

Jag har faktiskt inget emot min bleka hudton under vinterhalvåret. Jag tycker det går bra ihop med den röda nyansen i mitt hår och i kall temperatur utomhus blossas mina kinder hälsosamt röda. Men på sommaren vill jag ha en brunare nyans. I Sverige, med dess få soltimmar och mycket moln, är det nästan omöjligt för mig att få mer än en mycket ljus brun nyans.

Den bästa solbrännan hade jag i Australien, i början på 2009. Den solbrännan lyckades jag få efter att ha spenderat varje dag utomhus i australienskt solväder i ca 30 dagar, vilket inkluderade mycket strandtid och bad. Bilden ovan är tagen sista veckan i Australien och jag har t.o.m. lyckats bli brunare än killen i mitten – som bodde i Melbourne men helt klart jobbade och därför inte hade tid att vara i solen (precis som jag alla de åren jag bodde i Australien men inte var mycket brunare för det eftersom jag var i skolan och det var för varmt för att plugga utomhus).

Så ja, detta blev ett inlägg om inget alls egentligen. Bara att det finns tillräckligt mycket pigment i mig att bli riktigt brun. Bara inte i Sverige.