Gravidfotografering

Den 1a maj för 3 år sedan fotograferade jag Madde och familj när hon väntade deras andra barn – Amadeo.

IMG_4920sepia

IMG_4801bw2

Nästan exakt tre år senare (den 28/4) stod jag själv med ett litet barn i magen och skulle bli fotograferad. Något jag egentligen inte hade trott någonsin skulle hända när jag stod där och fotograferade min bror och hans växande familj den där första maj 2015.

Jag har alltid önskat att jag skulle hitta min själsfrände; att han fanns därute någonstans. Men ju mer tiden gick desto mer började även min oslagbara optimism att flagna. Till sist – även om jag fortfarande trodde att min tilltänkta man måste finnas därute någonstans – började jag tappa hoppet om att kunna skaffa familj med denna man. Att när han väl trillade in i mitt liv skulle jag vara för gammal.

IMGP4474

Men när han väl kom in i mitt liv var det helt plötsligt inte försent. Fler och fler kvinnor skaffar sitt första barn i trettioårsåldern så jag var inte ensam. Besvikelsen var dock överhängande när vi hade problem att bli gravida, främst (vad jag tror) pga en underliggande borrelia-infektion och ett tidigare utmattningssyndrom vars båda tillstånd hade tryckt ner mitt allmäntillstånd och mina hormonnivåer. Jag började undra om jag ändå inte skulle kunna få barn, trots att jag nu faktiskt hade hittat den perfekta mannen att skaffa familj med.

Borreliainfektionen fick jag bukt med och snart därefter blev jag gravid. Men det höll inte. Missfallet var fruktansvärt. Man hade precis börjat förstå att man faktiskt var gravid och då började man blöda. Två dramatiska dygn som slutade på gynakuten under semestern förra året. Men mitt i allt elände intalade jag mig själv att jag faktiskt hade blivit gravid och att det var ett steg närmare vår dröm.

Efter missfallet attackerade jag eventuellt obalanserade/låga hormonnivåer med kosttillskott (maca) och redan nästa cykel efter missfallet var jag gravid igen. Och denna gången fungerade det. Denna gången höll sig bebis kvar. Denna gång såg allt bra ut på ultraljudsbesöken, mina blodvärden var bra, fostret och livmodern mätte som det skulle under samtliga barnmorskebesök, bebis hjärta lät bra och fosterrörelserna var normala.

IMGP4387bw

Och där stod vi sen. En solig, men aningen kylig, vårdag i slutet på april. Under ca 1 timme blev vi – och vårt barn – fotograferade av Marcus pappa.

Idag är det beräknat förlossningsdatum. Bebis verkar inte ha bråttom och hänger nog kvar i livmodern ett tag till, känns det som.

IMGP4425_1edit

Det finns en överhängande risk att detta lilla barn kommer att bli superälskat. Ett barn som jag har längtat efter hela mitt vuxna liv. Ett barn som är skapat av kärleken mellan den efterlängtade mannen i mitt liv och mig.

IMGP4430edit

Nu är man bra nyfiken på vem som gömmer sig därinne. Vem som sparkar och sträcker på sig. Vem som har hicka minst två gånger per dag. Till sist kommer den lille ut, på ett eller annat sätt, men det är svårt att vänta.

IMGP4391edit

Efter flera års längtan handlar det nu bara om ett par dagar…

Annonser

Maca; Min räddning?

maca

Det är inte ofta jag verkligen rekommenderar något för att jag innerligt känner att fler människor borde veta om det. Men Maca känns som en sån sak som fler borde veta om. Så därför blir det ett inlägg om det.

I kölvattnet av borrelian misstänker jag att mina hormoner har fått stryk. I alla fall måste mina hormoner vara helt ur balans. Detta är mest baserat på mina åtskilliga symtom, men även på ett hormonprov som jag skickade in 2013. Hormonprovet visade att mitt östrogen och mitt progesteron var i botten. Då började jag med naturlig progesteronkräm, då det (enligt mina efterforskningar) återställer hormonbalansen genom att både öka en för låg nivå progesteron, men också återställa östrogenet.

Jag tog aldrig något uppföljningsprov. När min mens hoppade över en månad ansåg jag att jag hade fått tillräckligt med progesteron och att nivåerna var nu så pass höga att kroppen trodde att jag var gravid, vilket ledde till att jag slutade med progesteronet. Detta var som sagt ca 4 år sedan.

Continue reading ”Maca; Min räddning?”

Lycka är att INTE ha borrelia

IMG_1634

Tänk så lätt man glömmer bort hur det känns att vara lycklig. Att vara lätt i kroppen och tycka att det är helt okej att gå upp på morgonen. Att det inte känns som någon bedrift att vara social, gå på middagar, gå ut, leka med syskonbarn, jobba, leva.

Jag har inbillat mig länge att jag nog är lycklig ändå. Vi har alla våra dalar och ångestfyllda stunder (men mina varade ibland i veckor och månader), men det hör väl till det där livet? Man kan inte vara lycklig hela tiden.

Eller?

Såklart inte. Men den senaste veckan har jag upptäckt att det finns en grundlycka. Därefter läggs mindre roliga saker ovanpå lite då och då, men de kan man hantera så länge basen är bra och stabil. Man behöver inte trilla ner i den djupaste ångesten med panikattacker och insomnia bara för att man har gjort ett litet misstag.

Med facit i hand vet jag inte hur länge sedan det var jag hade en grundlycka. Jag vet att de senaste två åren har jag haft svårare och svårare att svara på frågor. Vilka frågor som helst. Enkla personliga frågor eller svåra yrkesmässiga frågor. Om man exkluderar det senaste halvåret så har det inte varit själva informationen som har varit särskilt svår att tillgå, snarare mekanismen att öppna munnen och faktiskt bara svara. Ett fenomen som är svårt att förklara och, trots att jag har levt med det länge, förstår jag mig inte riktigt på hur det kunde bli så. Hur kunde det bli ett problem att prata?

Continue reading ”Lycka är att INTE ha borrelia”

Den brinnande hjärnan

9463fe5de9d466604ee46cdc6a94dc92-e1468268823932

Utbrändhet är framför allt kopplad till stress i arbetslivet, och till arbetsnarkomani. Eftersom kronisk stress är patogent (bl.a. till följd av förhöjda nivåer kortisol), är tecken på utbrändhet ett observandum. Tecken på utbrändhet är cynism, utmattning och ineffektivitet.

Det där med utbrändhet.

Min gärna började brinna långt innan jag fick diagnosen. Utmattningsyndrom hette det då. För att låta lite mer positivt än utbrändhet.

Egentligen är det strunt samma vad man kallar det. Även fastän total utmattning beskriver sjukdomstillståndet hyfsat väl, kändes det ändå mest som att det endast fanns aska kvar i min hjärna. Askan efter en våldsam brand.

Continue reading ”Den brinnande hjärnan”