Årsfilm 2016

Endast en vecka har gått på det nya året, men jag har redan lyckats sätta ihop årsfilmen för 2016 (hurra för mig!).

Merely a week into the new year and I’ve already managed to complete the 2016 year compilation video (yay for me!).

Den brinnande hjärnan

9463fe5de9d466604ee46cdc6a94dc92-e1468268823932

Utbrändhet är framför allt kopplad till stress i arbetslivet, och till arbetsnarkomani. Eftersom kronisk stress är patogent (bl.a. till följd av förhöjda nivåer kortisol), är tecken på utbrändhet ett observandum. Tecken på utbrändhet är cynism, utmattning och ineffektivitet.

Det där med utbrändhet.

Min gärna började brinna långt innan jag fick diagnosen. Utmattningsyndrom hette det då. För att låta lite mer positivt än utbrändhet.

Egentligen är det strunt samma vad man kallar det. Även fastän total utmattning beskriver sjukdomstillståndet hyfsat väl, kändes det ändå mest som att det endast fanns aska kvar i min hjärna. Askan efter en våldsam brand.

Fortsätt läsa ”Den brinnande hjärnan”

Årsfilm 2015

Det tog mig alldeles för lång tid. 2016 är nästan slut. Men äntligen har jag haft tid att sätta ihop en kort representation av vad jag gjorde år 2015 (året jag flyttade tillbaka till Skåne).

And there he was. My knight on his broken horse.

file-2016-10-04-09-05-39

För er som känner mig, och för er som har läst min blogg till och från (när den var aktiv), vet att jag alltid har haft många bollar i luften.

Om jag inte har pluggat så har jag jobbat, och ibland båda sakerna samtidigt. Kanske är det det som har satt bromsklossar i mina möjligheter att träffa en kille. Att träffa den stora kärleken. Men samtidigt så känns det inte som att det fanns så mycket mer jag hade velat/kunnat göra för att snabba på processen.

Jag tycker inte om att gå ut på barer eller klubbar. Jag tycker inte om att dejta på internet (försökte detta en gång, vilket resulterade i många falska ”kram” i slutet på meddelande och alltid frågorna ”Är du villig att flytta?” och ”Tränar du?”). Jag jobbar inom yrken med övervägande kvinnliga anställda. Till och från har jag jobbat så mycket att jag knappt har hunnit med mig själv, därför är möjligheten för mig att träffa någon på gymmet, genom hobby, på resor, osv. hyfsat orimlig.

I november 2015 blev jag bjuden på en resa till Tyskland med far, Manuela och lillasyster Nicole. Det blev en själslig resa. Ett sätt för mig att komma ifrån vardagen i Sverige där jag fortfarande försökte att återhämta mig från utbrändhet. Kvällen innan vi skulle köra söderut inträffade terrordådet i Paris, där män gick in och sköt på ett konserthus, på närliggande restauranger och gator. Detta färgade vår resa. Det förde den där kvävande ångesten och bultande rädslan upp till den stormiga ytan. Det markerade även hur rädd jag hade blivit för allt. Hur rädslan stängde in mig. Hur den fick mig att sluta leva.

I Tyskland genomgick jag en undersökning som avslöjade min innersta natur. Hur stark jag egentligen är. Hur harmonisk och välbalanserad jag egentligen är. Något som jag har hållit tillbaka och tryckt ner med hjälp av rädsla. Att prata med kvinnan som utförde proceduren öppnade min värld. Jag insåg att för att kunna bli glad igen var jag tvungen att börja släppa på mina rädslor och låta mig själv komma fram.

Kanske var detta början till den stora vändningen i mitt liv. Kanske gjorde detta mig öppen för att gå vidare.

I början av 2015 fick vi en ny medarbetare på ett av mina jobb. Jag tyckte om honom direkt. Men satte honom omedelbart i ”kollega”-kategorin, när jag fick reda på att han hade son och sambo. Vi pratade mycket dock. Jag var inte där varje dag, men vi verkade ty oss till varandra under luncher och lunchpromenader.

När jag började klippa gräs för min far i april så försvann jag i princip från den arbetsplatsen. Jag jobbade där på söndagar och kom ibland förbi på någon vardag för att ”ordna upp” något. Han var alltid lika glad att se mig. Jag förundrades över detta. Tänkte att; ”Han måste ha det väldigt tråkigt på jobbet och jag är det enda som gör hans vardag på jobbet lite mer intressant.”

Men redan då var det antagligen något mer där, som ingen av oss hade än reflekterat över.

Han var orolig för min arbetsbelastning. Orolig för att jag såg trött ut. Orolig för att jag jäktade från en arbetsplats till en annan. Trots att han knappt kände mig. Jag vet att jag blev väldigt rörd av detta och delade med mig om dessa omtänksamma incidenter till nära och kära.

I början av februari (2016) add:ade jag honom på Facebook. Då började vi prata. På riktigt. Genom Messenger. Det var under långa samtal om allt mellan himmel och jord som jag började misstänka att det fanns kanske något mer än bara vänskap från hans sida. Jag, å andra sidan, hade ju fortfarande honom i ”kollega”-facket.

Genom våra privata samtal kom det fram att jag visste väldigt lite om hans privatliv. Han var i en relation han inte mådde bra av. Han hade länge planerat att separera, men hade stannat för sin sons skull.

Det hela gick mycket snabbt. Vi pratade på Messenger i några dagar. Jag började fråga hur han egentligen kände. Det hela lutade mot att vi hade känslor för varandra. Jag sa att jag inte var ”Den andra kvinnan” utan att han var tvungen att separera innan vi kunde inleda något, om han var säker på att detta var något han ville satsa på. Några dagar senare var han separerad.

Jag var rädd att han sökte en utväg. Att jag bara var en ursäkt, en anledning, att komma ur en svår livssituation. Jag t.o.m. sa till honom att jag var beredd på att han kanske skulle inse att hans känslor för mig inte stämde när han väl kom ur sin relation, men att jag var beredd att ta den smällen bara han gjorde allt för att må bra.

Han separerade.

Och efter att ha följt den gröna exit-skylten, ville han fortfarande vara med mig.

Det finns många anledningar till att jag ville göra detta inlägget. Den senaste tiden har varit omtumlande för mig. Känslor har gått högt och lågt. Jag har varit överlycklig men samtidigt trillat ner i ångest och ånger.

img_0103Efter att ha levt så många år ensam, efter att endast ha varit kär i en person tidigare, så visste jag när det kändes rätt. Jag är med andra ord inte lättflirtad. Vår relation må ha gott fort, men vi hade redan känt varandra ett år innan vår relation blev icke-platonisk.

Jag blir ledsen av människor som tycker om att informera att ”detta är bara förälskelsen, verkligheten kommer sen” och att man inte ska ”skynda så snabbt”. För ja, jag förstår att det alltid är en förälskelse när känslorna är lite skarpare, men att säga så är också att dumförklara. Som om jag inte är en tänkande varelse som kan fatta beslut längre i detta ”tillstånd”.

Jag är en väldigt tänkande människa. Jag tänker noggrant igenom mina beslut (särskilt större) innan jag gör dom. Så att säga att jag inte får ta några beslut just nu bara för att jag har drabbats av Förälskelsen, är absurt.

Varför?

För att detta inte har varit din vanliga förälskelse på rosa moln. Samtidigt som vi har startat en relation, har han i princip förlorat kontakten med sin son. Hans plan från början var att stanna kvar i huset han delade med sambo och son, tills han hade fått tillgång till eget boende (vilket normalt handlar om 3 månader) för att vänja sonen vid separationen. Så att de hade haft möjlighet att prata om förändringen.

Istället blir han utkastad. På misstanken att han har varit otrogen.

Och ni som känner mig vet att vara någons älskarinnan finns inte på min moraliska karta. Jag skulle aldrig vilja vara del av något sådant eller såra någon på grund av detta. Så den anklagelsen var helt osann.

Så han står utan boende. Och flyttar in hos mig och min kusin samtidigt som han börjar leta boende. Han hittar boende ett stenkast från där hans son bor, så att det ska vara enkelt för sonen att ta sig till sin pappa när han vill. Bostadsrätten är dyr, men det är det värt, tycker vi.

I början skulle jag inte bo där. I början skulle sonen vänja sig och bo själv med pappa en tid. Men sonen ville inte. Han ville inte träffa pappa.

Så vi stod och stampade. Skulle jag flytta? Bo några dagar hos honom? Hur skulle jag då göra med katterna? När skulle jag kunna flytta dom? Skulle han kunna ta hand om katterna de dagar jag inte var där?

I brist på kontakt med sonen, flyttar jag in i bostadsrätten. Jag har ångest och mår dåligt för att jag ”kanske inte ska vara i huset när sonen kommer på besök”. Så när sonen kanske kommer på besök spenderar jag tid hos mor. Gömmer mig på jobbet fram till tio på kvällen.

Jag känner mig skyldig. Som om jag straffas. För något jag inte ens har gjort. Förvisad från mitt eget hem.

Samtidigt mår han dåligt. För att jag har hamnat i kläm i denna situationen.

I slutändan gjorde det ingen skillnad. Kontakten är bristande mellan son och far. Han gråter. Jag gråter. Han saknar sin son. Jag är ledsen för att han mår dåligt.

Så att säga att vi lever i en drömvärld just nu är skrattretande. Vi har det jättebra tillsammans, men hårda beslut måste tas varenda dag. Och ingen vet vad som är rätt eller fel väg att gå i den här situationen, för ibland känns det som att det blir fel hur vi än gör. Det finns ingen handbok att tillgå. Ingen ”Separation för Dummies”. Inte när människor är inblandade.

file-2016-10-04-09-06-15

Äntligen hittade jag honom. Mitt livs kärlek. Min själsfrände. Huvudpersonen i alla kärleksromaner jag någonsin har läst. Min bästa vän. Den mest omtänksamma och varma människa. Som lider för att han dras mellan mig och hans son.

Och ja. Han friade till mig. På stranden. Och vi ska gifta oss. Vi ska skaffa familj. Men det känns fortfarande som att vi måste be om tillåtelse för att få leva våra liv. För att det har ”gått för fort”, för att det finns ”barn med i bilden”, för att ”förälskelsen lägger sig sen”.

 

Jag avslutar med ett citat från min favoritserie när jag var yngre; ”Roswell”:

Liz: How is it possible I could be the happiest I’ve ever been in my entire life and now the saddest, all at one time?

Max: I think that’s what being in love is.

My 2014

Efter att ett år har avslutats och ett annat har inletts, brukar jag göra en årsvideo av det föregående året. I det här fallet; 2014. 

Om ni har umgåtts med mig under året, kommer ni antagligen att figurera i denna film.

all I want for Christmas

Julafton 2014 firades tre gånger. Enligt tradition var det först julbord med farmor (hemma hos min far detta år) runt lunch på julafton, följt av Kalle Anka klockan 15.

img_4230edit2

img_4236edit2

img_4243edit2

Bilden blev tyvärr suddig då min blixt inte riktigt var med på noterna. Men jag tyckte det var en så härlig bild av värdarna att jag inte kunde låta bli att lägga upp den.

Kusin Jonas och Elins lilla Alice.

img_4273web

Julaftonskvällen spenderades hos mor. Det var den lugnaste julen jag någonsin har haft. Vi var bara 5 personer och åt allt annat än julmat.

Annandag jul var det dags för julfirande hos Emil och Linda, plus deras barn. Det var mor, Sven-Arne, Fanny, Linda, Emil, Juni, Loke och jag som åt gott och öppnade julklappar.

img_4274editweb

img_4292editweb

img_4285editweb

img_4324editweb

Kvällen avslutades med ett varmt bad i deras utomhusjacuzzi.

Den 30/12 åkte sällskapet som hade varit hos Emil och Linda på annandagen till min moster, hennes man Ingvar och deras två hundar.

img_4347editweb

img_4350editweb

Där fick vi god mat innan det blev ett besök ute i stallet hos mosters hästar, för att avsluta kvällen med julklappsspelet.

img_4367editweb

img_4355editweb

Dagen därpå, på nyårsafton (den första nyårsafton jag har haft hemma på 5 år) var det firande hemma hos mor. Det blev grön ärtsoppa till förrätt, renkött till huvudrätt och glassbomber (MUMS!) till efterrätt.

Och här kommer en liten film om julfirandet i familjen Ripa.

ingen mer ”Dr.”

Jag tänkte länge på om jag verkligen skulle vara veterinär. De senaste två åren gav jag den funderingen en ångestfylld tanke minst en gång var femte minut. Det kändes tungt att jag hade pluggat så länge, stått ut med så mycket stress och prestationsångest under utbildningen och åkt därifrån med nästan 1 miljon i studieskulder, bara för att lämna allt och ”ge upp”.

Så medan jag envist fortsatte att gå till det där jobbet varje dag, medan illamåendet steg i halsen, ångesten sköt adrenalinet i taket och övertiden tog över mitt privatliv, kunde jag bara tomt och apatiskt se på medan mitt liv trillade i sönder. Hur jag blev räddare och räddare för att sticka, undersöka och behandla. Hur jag slutade sova på nätterna och när jag väl lyckades somna drömde jag mardrömmar om att mina beslut avslutade liv.

Det var först när jag började somna på jobbet och kände för att gråta ca var tredje minut, som jag gav upp – av ren utmattning. Jag orkade inte kämpa för något jag inte ville längre. Jag fixade inte att tvinga mig själv varje dag. Det blev medicin, terapi och sjukskrivning innan jag började inse att jag inte skulle känna skuld för att jag kanske inte ville vara veterinär. Att jag inte var en dålig människa för att jag inte kunde jobba med det som jag hade utbildat mig till. Bara för att ”duktiga Josephin” inte ”pallade trycket” var hon inte en värdelös och inkompetent människa.

Beslutet kom till mig i maj. När jag satt i bilen på väg hem från halvårsavstämningsmötet med Försäkringskassan, min läkare och min arbetsgivare. Jag skulle sluta. Jag skulle försöka arbeta mig ur min sjukskrivning, men processen fick max ta ett år. Därefter skulle jag säga upp mig, flytta tillbaka till Skåne och min saknade familj, och börja om ”på nytt”. 

Nu är det 2015, januari, och jag ligger i min säng i mitt nya rum i ett hyrhus som jag delar med min kusin. Jag har haft ett långt jullov – det längsta någonsin – och kommer att börja jobba den 22/1. Då på ett ”ex-jobb” där jag trivdes fruktansvärt bra, där det inte fanns någon ångest eller omänsklig stress. Samtidigt kommer jag att starta upp mitt eget företag medan jag tar ströjobb här och där (”hoppar in”). Från att ha blivit diagnoserad med svår depression och svår ångest i november 2014, måste mitt liv nu börja handla mer om mig själv. Jag ska återfinna mina hobbies, kanske dejta (är kanske dax…) och börja älska mig själv igen.

I slutskedet av min sista tid som veterinär, satte jag ihop en film med blandade filmsnuttar som man filmar (oftast med mobilen) på jobbet. Jag ville på något sätt visa hela resan från mitt första veterinärjobb till slutet och hoppas att man får samma känsla av filmen som jag känner – bitterljuvt. För trots mitt beslut hade jag väldigt roligt på jobbet och kommer att sakna människorna där, men samtidigt var den totala stressen inte min grej.

Jag hoppas på en gladare Josephin 2015.