Maca; Min räddning?

maca

Det är inte ofta jag verkligen rekommenderar något för att jag innerligt känner att fler människor borde veta om det. Men Maca känns som en sån sak som fler borde veta om. Så därför blir det ett inlägg om det.

I kölvattnet av borrelian misstänker jag att mina hormoner har fått stryk. I alla fall måste mina hormoner vara helt ur balans. Detta är mest baserat på mina åtskilliga symtom, men även på ett hormonprov som jag skickade in 2013. Hormonprovet visade att mitt östrogen och mitt progesteron var i botten. Då började jag med naturlig progesteronkräm, då det (enligt mina efterforskningar) återställer hormonbalansen genom att både öka en för låg nivå progesteron, men också återställa östrogenet.

Jag tog aldrig något uppföljningsprov. När min mens hoppade över en månad ansåg jag att jag hade fått tillräckligt med progesteron och att nivåerna var nu så pass höga att kroppen trodde att jag var gravid, vilket ledde till att jag slutade med progesteronet. Detta var som sagt ca 4 år sedan.

Continue reading ”Maca; Min räddning?”

Annonser

about writing and norway

I slutet på oktober 2012 skrev jag det sista kapitlet på min 300+ A4-sidor roman ”Snapshot”. Det hade då gått några år sedan jag ”tappat” storyn och det var min sjukskrivning för hundbettet som gav mig ”tid” att skriva de där sista meningarna och äntligen avsluta en berättelse som jag hade påbörjat 2008. 

Sedan dess har jag inte skrivit något. Har inte haft någon inspiration. Men jag lovade mig själv att jag någon gång skulle avsluta samtliga av mina påbörjade berättelser, något jag även lovade mina läsare online. Alla mina berättelser är avslutade, förutom en. ”Lethal Whispers”. Jag skrev den samtidigt som två andra berättelser, med sin början i februari 2003. Det blev för mycket och jag tappade inspirationen. Storyn har för det mesta stått still sedan november 2004. 

Att läsa igenom ”Lethal Whispers” för att starta upp minnet av berättelsen var på min To-Do-List för sommaren. Igår satte jag mig ner och läste. Och faktiskt fick jag lite inspiration. Vilket innebär att jag kommer att skriva om de 48 kapitel jag redan har. Detta blir lättare än att försöka knyta an till en berättelse som har färgats av min bortvaro och där trådarna hänger lite löst (många av dom kommer jag inte längre ihåg vart de skulle knyta an).

Så idag har jag skrivit. Och skrivit. Har skrivit ca 3 kapitel och det hade varit underbart om inspirationen finns kvar så att jag kan skriva klart denna berättelse på min semester…

Jag planerar även att beställa hem canvasduk och akrylfärger och börja måla med färg igen. 

Men det får vänta några dagar nu. För tidigt tiiidigt på tisdag morgon sätter jag mig på en buss för att åka-till-Skövde-för-att-ta-tåget-därifrån-som-tar-mig-till-Oslo-för-att-byta-till-flyg-som-ska-ta-mig-till-Alta. Jag kommer att vara på resande fot mellan ca 6 på morgonen till 19 på kvällen. Och jag som ääälskar att resa *lägg in sarkastisk ton här*

Det är målet som räknas. Målet som innebär en återträff med min chef i Norge och min djursjukvårdare Aina. De var del av min första arbetsupplevelse som veterinär 2010. Det har hänt mycket sedan dess.