Happy Birthday, Amadeo!

Amadeo befann sig fortfarande i Sverige på sin 2-årsfödelsedag. När han fyller tre är han antagligen i Kanada.

Nästan en månad efter hans födelsedag (idag, för att vara exakt) flyger Amadeo och familj till Vancouver. Amadeo kommer att bli en riktig kanadensare, tror jag.

Men dessförinnan, i en hyreslägenhet på Raus (Hbg), firades Amadeo med korv med bröd och glasstårta, medan syster Olivia och kusinerna Juni och Loke klädde ut sig till älvor och hade skrämseldisko på toaletten.

IMG_1798edit

Sedan önskade mor ett foto på samtliga fyra barnbarn. Det var lättare sagt än gjort att koordinera barnen…

IMG_1793edit

Och sen sjöng vi för Amadeo, både på svenska och engelska. Även brandvarnaren hängde på.

En väldigt fin dag, med vädret på vår sida.

Hoppas du får ett spännande andra år, Amadeo! ❤

Ett torp med röda väggar och vita knutar

IMG_1663edit

Igår var Marcus och jag på besök hos min bror med familj. De har ett torp utanför Röstånga där de spenderar mycket av sin lediga tid under årets samtliga årstider.

IMG_1665edit

Men nu på försommaren – när allt har slagit ut, äppelträden blomstrar och insekterna än inte har blivit för många – är torpet som mest idylliskt.

Vi hade knappt varit på torpet i några minuter innan min brorsdotter Juni kom med en padda. Hon älskar att plocka upp grodor, paddor, larver… djur av alla dess slag egentligen.

IMG_1670edit

Efter lite rundtur – en titt i det frodiga grönsakslandet, ett besök i trädkojan – lite studs på studsmattan och lite fotboll, blev det fruktsallad i trädgården.

Loke var förkyld och Juni somnade på den hemmagjorda bänken.

Loke är en riktig liten pajas. Men trots deras ålderskillnad, är Marcus lika mycket pajas. I alla fall inför kameran.

Efter fika vandrade vi ner till Rönne å, där det blev försök till fiske med både metspö och håv.

IMG_1708eddit

IMG_1752edit

Vädret höll sig soligt och varmt. En väldigt mysig dag.

Sedan var det dags att åka hem och leta fästingar…

Lycka är att INTE ha borrelia

IMG_1634

Tänk så lätt man glömmer bort hur det känns att vara lycklig. Att vara lätt i kroppen och tycka att det är helt okej att gå upp på morgonen. Att det inte känns som någon bedrift att vara social, gå på middagar, gå ut, leka med syskonbarn, jobba, leva.

Jag har inbillat mig länge att jag nog är lycklig ändå. Vi har alla våra dalar och ångestfyllda stunder (men mina varade ibland i veckor och månader), men det hör väl till det där livet? Man kan inte vara lycklig hela tiden.

Eller?

Såklart inte. Men den senaste veckan har jag upptäckt att det finns en grundlycka. Därefter läggs mindre roliga saker ovanpå lite då och då, men de kan man hantera så länge basen är bra och stabil. Man behöver inte trilla ner i den djupaste ångesten med panikattacker och insomnia bara för att man har gjort ett litet misstag.

Med facit i hand vet jag inte hur länge sedan det var jag hade en grundlycka. Jag vet att de senaste två åren har jag haft svårare och svårare att svara på frågor. Vilka frågor som helst. Enkla personliga frågor eller svåra yrkesmässiga frågor. Om man exkluderar det senaste halvåret så har det inte varit själva informationen som har varit särskilt svår att tillgå, snarare mekanismen att öppna munnen och faktiskt bara svara. Ett fenomen som är svårt att förklara och, trots att jag har levt med det länge, förstår jag mig inte riktigt på hur det kunde bli så. Hur kunde det bli ett problem att prata?

Continue reading ”Lycka är att INTE ha borrelia”

Årsfilm 2016

Endast en vecka har gått på det nya året, men jag har redan lyckats sätta ihop årsfilmen för 2016 (hurra för mig!).

Merely a week into the new year and I’ve already managed to complete the 2016 year compilation video (yay for me!).

Den brinnande hjärnan

9463fe5de9d466604ee46cdc6a94dc92-e1468268823932

Utbrändhet är framför allt kopplad till stress i arbetslivet, och till arbetsnarkomani. Eftersom kronisk stress är patogent (bl.a. till följd av förhöjda nivåer kortisol), är tecken på utbrändhet ett observandum. Tecken på utbrändhet är cynism, utmattning och ineffektivitet.

Det där med utbrändhet.

Min gärna började brinna långt innan jag fick diagnosen. Utmattningsyndrom hette det då. För att låta lite mer positivt än utbrändhet.

Egentligen är det strunt samma vad man kallar det. Även fastän total utmattning beskriver sjukdomstillståndet hyfsat väl, kändes det ändå mest som att det endast fanns aska kvar i min hjärna. Askan efter en våldsam brand.

Continue reading ”Den brinnande hjärnan”

Årsfilm 2015

Det tog mig alldeles för lång tid. 2016 är nästan slut. Men äntligen har jag haft tid att sätta ihop en kort representation av vad jag gjorde år 2015 (året jag flyttade tillbaka till Skåne).

And there he was. My knight on his broken horse.

file-2016-10-04-09-05-39

För er som känner mig, och för er som har läst min blogg till och från (när den var aktiv), vet att jag alltid har haft många bollar i luften.

Om jag inte har pluggat så har jag jobbat, och ibland båda sakerna samtidigt. Kanske är det det som har satt bromsklossar i mina möjligheter att träffa en kille. Att träffa den stora kärleken. Men samtidigt så känns det inte som att det fanns så mycket mer jag hade velat/kunnat göra för att snabba på processen.

Jag tycker inte om att gå ut på barer eller klubbar. Jag tycker inte om att dejta på internet (försökte detta en gång, vilket resulterade i många falska ”kram” i slutet på meddelande och alltid frågorna ”Är du villig att flytta?” och ”Tränar du?”). Jag jobbar inom yrken med övervägande kvinnliga anställda. Till och från har jag jobbat så mycket att jag knappt har hunnit med mig själv, därför är möjligheten för mig att träffa någon på gymmet, genom hobby, på resor, osv. hyfsat orimlig.

I november 2015 blev jag bjuden på en resa till Tyskland med far, Manuela och lillasyster Nicole. Det blev en själslig resa. Ett sätt för mig att komma ifrån vardagen i Sverige där jag fortfarande försökte att återhämta mig från utbrändhet. Kvällen innan vi skulle köra söderut inträffade terrordådet i Paris, där män gick in och sköt på ett konserthus, på närliggande restauranger och gator. Detta färgade vår resa. Det förde den där kvävande ångesten och bultande rädslan upp till den stormiga ytan. Det markerade även hur rädd jag hade blivit för allt. Hur rädslan stängde in mig. Hur den fick mig att sluta leva.

I Tyskland genomgick jag en undersökning som avslöjade min innersta natur. Hur stark jag egentligen är. Hur harmonisk och välbalanserad jag egentligen är. Något som jag har hållit tillbaka och tryckt ner med hjälp av rädsla. Att prata med kvinnan som utförde proceduren öppnade min värld. Jag insåg att för att kunna bli glad igen var jag tvungen att börja släppa på mina rädslor och låta mig själv komma fram.

Kanske var detta början till den stora vändningen i mitt liv. Kanske gjorde detta mig öppen för att gå vidare.

I början av 2015 fick vi en ny medarbetare på ett av mina jobb. Jag tyckte om honom direkt. Men satte honom omedelbart i ”kollega”-kategorin, när jag fick reda på att han hade son och sambo. Vi pratade mycket dock. Jag var inte där varje dag, men vi verkade ty oss till varandra under luncher och lunchpromenader.

När jag började klippa gräs för min far i april så försvann jag i princip från den arbetsplatsen. Jag jobbade där på söndagar och kom ibland förbi på någon vardag för att ”ordna upp” något. Han var alltid lika glad att se mig. Jag förundrades över detta. Tänkte att; ”Han måste ha det väldigt tråkigt på jobbet och jag är det enda som gör hans vardag på jobbet lite mer intressant.”

Men redan då var det antagligen något mer där, som ingen av oss hade än reflekterat över.

Han var orolig för min arbetsbelastning. Orolig för att jag såg trött ut. Orolig för att jag jäktade från en arbetsplats till en annan. Trots att han knappt kände mig. Jag vet att jag blev väldigt rörd av detta och delade med mig om dessa omtänksamma incidenter till nära och kära.

I början av februari (2016) add:ade jag honom på Facebook. Då började vi prata. På riktigt. Genom Messenger. Det var under långa samtal om allt mellan himmel och jord som jag började misstänka att det fanns kanske något mer än bara vänskap från hans sida. Jag, å andra sidan, hade ju fortfarande honom i ”kollega”-facket.

Genom våra privata samtal kom det fram att jag visste väldigt lite om hans privatliv. Han var i en relation han inte mådde bra av. Han hade länge planerat att separera, men hade stannat för sin sons skull.

Det hela gick mycket snabbt. Vi pratade på Messenger i några dagar. Jag började fråga hur han egentligen kände. Det hela lutade mot att vi hade känslor för varandra. Jag sa att jag inte var ”Den andra kvinnan” utan att han var tvungen att separera innan vi kunde inleda något, om han var säker på att detta var något han ville satsa på. Några dagar senare var han separerad.

Jag var rädd att han sökte en utväg. Att jag bara var en ursäkt, en anledning, att komma ur en svår livssituation. Jag t.o.m. sa till honom att jag var beredd på att han kanske skulle inse att hans känslor för mig inte stämde när han väl kom ur sin relation, men att jag var beredd att ta den smällen bara han gjorde allt för att må bra.

Han separerade.

Och efter att ha följt den gröna exit-skylten, ville han fortfarande vara med mig.

Det finns många anledningar till att jag ville göra detta inlägget. Den senaste tiden har varit omtumlande för mig. Känslor har gått högt och lågt. Jag har varit överlycklig men samtidigt trillat ner i ångest och ånger.

img_0103Efter att ha levt så många år ensam, efter att endast ha varit kär i en person tidigare, så visste jag när det kändes rätt. Jag är med andra ord inte lättflirtad. Vår relation må ha gott fort, men vi hade redan känt varandra ett år innan vår relation blev icke-platonisk.

Jag blir ledsen av människor som tycker om att informera att ”detta är bara förälskelsen, verkligheten kommer sen” och att man inte ska ”skynda så snabbt”. För ja, jag förstår att det alltid är en förälskelse när känslorna är lite skarpare, men att säga så är också att dumförklara. Som om jag inte är en tänkande varelse som kan fatta beslut längre i detta ”tillstånd”.

Jag är en väldigt tänkande människa. Jag tänker noggrant igenom mina beslut (särskilt större) innan jag gör dom. Så att säga att jag inte får ta några beslut just nu bara för att jag har drabbats av Förälskelsen, är absurt.

Varför?

För att detta inte har varit din vanliga förälskelse på rosa moln. Samtidigt som vi har startat en relation, har han i princip förlorat kontakten med sin son. Hans plan från början var att stanna kvar i huset han delade med sambo och son, tills han hade fått tillgång till eget boende (vilket normalt handlar om 3 månader) för att vänja sonen vid separationen. Så att de hade haft möjlighet att prata om förändringen.

Istället blir han utkastad. På misstanken att han har varit otrogen.

Och ni som känner mig vet att vara någons älskarinnan finns inte på min moraliska karta. Jag skulle aldrig vilja vara del av något sådant eller såra någon på grund av detta. Så den anklagelsen var helt osann.

Så han står utan boende. Och flyttar in hos mig och min kusin samtidigt som han börjar leta boende. Han hittar boende ett stenkast från där hans son bor, så att det ska vara enkelt för sonen att ta sig till sin pappa när han vill. Bostadsrätten är dyr, men det är det värt, tycker vi.

I början skulle jag inte bo där. I början skulle sonen vänja sig och bo själv med pappa en tid. Men sonen ville inte. Han ville inte träffa pappa.

Så vi stod och stampade. Skulle jag flytta? Bo några dagar hos honom? Hur skulle jag då göra med katterna? När skulle jag kunna flytta dom? Skulle han kunna ta hand om katterna de dagar jag inte var där?

I brist på kontakt med sonen, flyttar jag in i bostadsrätten. Jag har ångest och mår dåligt för att jag ”kanske inte ska vara i huset när sonen kommer på besök”. Så när sonen kanske kommer på besök spenderar jag tid hos mor. Gömmer mig på jobbet fram till tio på kvällen.

Jag känner mig skyldig. Som om jag straffas. För något jag inte ens har gjort. Förvisad från mitt eget hem.

Samtidigt mår han dåligt. För att jag har hamnat i kläm i denna situationen.

I slutändan gjorde det ingen skillnad. Kontakten är bristande mellan son och far. Han gråter. Jag gråter. Han saknar sin son. Jag är ledsen för att han mår dåligt.

Så att säga att vi lever i en drömvärld just nu är skrattretande. Vi har det jättebra tillsammans, men hårda beslut måste tas varenda dag. Och ingen vet vad som är rätt eller fel väg att gå i den här situationen, för ibland känns det som att det blir fel hur vi än gör. Det finns ingen handbok att tillgå. Ingen ”Separation för Dummies”. Inte när människor är inblandade.

file-2016-10-04-09-06-15

Äntligen hittade jag honom. Mitt livs kärlek. Min själsfrände. Huvudpersonen i alla kärleksromaner jag någonsin har läst. Min bästa vän. Den mest omtänksamma och varma människa. Som lider för att han dras mellan mig och hans son.

Och ja. Han friade till mig. På stranden. Och vi ska gifta oss. Vi ska skaffa familj. Men det känns fortfarande som att vi måste be om tillåtelse för att få leva våra liv. För att det har ”gått för fort”, för att det finns ”barn med i bilden”, för att ”förälskelsen lägger sig sen”.

 

Jag avslutar med ett citat från min favoritserie när jag var yngre; ”Roswell”:

Liz: How is it possible I could be the happiest I’ve ever been in my entire life and now the saddest, all at one time?

Max: I think that’s what being in love is.