Att bygga bo

Som veterinär kommer man tämligen ofta i kontakt med dräktiga (och skendräktiga) tikar som bäddar inför sina kommande valpar. Man hör om hur de hämtar gosedjur och filtar och bygger bo. Hur de gör det så mysigt, skyddande och tryggt som möjligt för sina framtida bebisar.

08694192b1b8b7cefe63b489c7ed75d3

Människor gör också detta. Det är faktiskt väldigt vanligt hos kvinnor i den senare delen av graviditeten.

You might wake up one morning feeling energetic and wanting to clean and organize your entire house. This urge to clean and organize is known as nesting.

Nesting during pregnancy is the overwhelming desire to get your home ready for your new baby.

Jag har nog haft detta den större delen av graviditeten, får jag erkänna, men det blir mer och mer påtagligt för varje vecka som går.

If your baby is arriving late spring or into summer, you desire for nesting may be intensified.

I mobilen har jag långa listor på allt som behöver göras, från allmänna projekt (som jag har haft på vänt i flera år men nu helt plötsligt känner mig manad att avsluta) till vad jag ska packa i förlossningsväskan, till allt som behöver fixas innan bebis kommer som har direkt anknytning till bebis, till en ren och skär budget för allt bebisrelaterat.

Och som resultat: jag är helt slut. Alla listor ligger och bollar i mitt huvud och det spritter i mig med allt som ska organiseras och planeras och ordnas. Jag har en väldigt stark känsla av att jag bara vill att allt ska vara klart, SEN kan jag bara sätta mig ner i soffan och slappna av.

Om jag ändå bara kunde göra allt på en gång. Men många av sakerna handlar om att invänta rätt tidpunkt (som att ansöka om föräldrapenning och packa det sista till förlossningsväskan), att invänta nästa lön (så att man har råd att köpa ytterligare en vara på sin lista) och att vissa saker tar så lång tid att göra/avsluta (fotoböcker och filmer).

Hade jag bara varit hemma så hade bo-byggandet antagligen varit mycket smidigare. Men istället ska man jobba och gå igenom allt extra runt omkring. Som att försöka hitta tid till att göra yoga och gå på en promenad. Som att renovera hallen hemma. Som att behöva typ flyttstäda hela bostadsrätten för att Riksbyggen har bestämt sig för att göra en statuskontroll av boendet när jag är i 8e månaden. Som att försöka få ihop lite mer pengar genom att jobba extra. Som att gå på alla barnmorskebesöken. Som att boka in föräldrakurser och visning på sjukhuset. Som att planera för ett bröllop samtidigt.

Det är som jag sa till min lillasyster; det känns som att jag måste stressa en massa nu för att kunna slappna av sen. 

Jag vill inte behöva känna en stress när bebisen väl har anlänt att jag har missat att göra något så att jag kommer att sitta och störa mig på det när jag sitter och ammar eller nåt. Då vill jag bara kunna – i lugn och ro – sitta och stirra på det där lilla livet i mina armar och inte bry mig om något runtomkring.

Men egentligen är det ett litet märkligt beteende; att allt ska vara klart innan. Precis som att man inte kommer att ha minsta chans att göra det efter man har blivit mamma. Men instinkten är stark och överväldigande…

8c5dbb4bbad3235f8c8891b6f4adea99

Annonser

Igår drog Lee och jag till skogs för att se om det fortfarande fanns någon svamp kvar. Lovis hängde också med, men hon verkade främst söka efter pinnar och bark.

Det fanns några enstaka svampar här och där, men de flesta tillhörde inte kantarellsorterna.

Träden har dessutom nästan tappat alla sina löv, som arbetade hårt för att dölja potentiella svampkolonier.

Lovis käkade bark…

… och bark.

Mina nya FiveFingers för kallare och blötare klimat fick åka med ut för första gången.

Ibland såg man dessa skyltar medan det hördes knall från avlossade skott i närheten. Med andra ord; vi befann oss i närheten av Skövdes militäranläggning.

Efter mindre framgångsrik svampplockning Lövsjötorpsskogen, styrde vi (på Lees inrådan) mot ett område vid namn Hallan på Billingen där vi ute i tämligen obevandrad skog hittade ca 2 liter kantareller. I 2.5 timmar vandrade vi runt med krökta ryggar och ögonen spända i jorden så att man nästan blev yr, medan Lovis sprang runt oss i varv i extas över att få vara ute i skogen.

Väl hemma igen blev det att laga en krämig kantarellsoppa vilket avnjöts framför ett avsnitt av ”Cityakuten”.

”So many books, so little time.”

Sista helgen i september reste Josephin från Skara och Madeleine från Glumslöv för att mötas på Göteborgs Centralstation. Det var nämligen dags för Bokmässan 2014. Göteborgstrafiken var lika förvirrande som vanligt och efter ett ”extra varv” kom Josephin fram till centralstationens parkering för att hämta sin svägerska. De hade senast träffats vid dans runt midsommarstång i kylig svensk sommartid. Madde kom som en budbärare från Skåne med flera ”Ge henne en kram från mig”-häslningar, vilket resulterade i att Josephin fick ca 5 kramar på raken nere på centralstationens bottenplan utanför dåligt rengjorda allmänna toaletter. 

Därefter var det att bege sig ut i Göteborgs lördagstrafik. Mindre roligt, tyckte Josephin, men det var bara att bita ihop. De anlände hyfsat smidigt vid en parkeringsplats inte så långt ifrån mässhallen. Då biljetterna var förbeställda och redan betalda kunde tjejerna lugnt gå förbi hela kön och direkt in i mässhallen.

Tjejernas gemensamma torgskräck sattes på prov när de började sin vandring längs med stånden. Människor med kassar, människor som stod stilla i ”korsningar” och diskuterade vart de skulle, föräldrar med barnvagnar… Josephin och Madde var inte direkt ensamma på denna mässa. Bilden ovan är tagen över en ”mindre populär” del av mässan och är därmed inte direkt representativ för mängden människor denna helg.

Josephin har aldrig varit på en bokmässa. Trots att hon älskar böcker och älskar att läsa, var hon tveksam till om det skulle finnas något för henne på en ”svensk” bokmässa, då hon oftast slukar böcker av internationell härkomst. Men till hennes glädje fanns det lite ansikten hon kände igen; för det mesta bloggare som har skrivit böcker. T.ex. Sandra Beijer, ägare av bloggen Nio till Fem.

Josephin hade redan sedan tidigare tänkt köpa Sandras bok, men inte kommit till skott. Det visade sig vara ett perfekt tillfälle att göra slag i saken och inhandla boken då man samtidigt kunde få en signatur av författaren. Madde gjorde detsamma.

Även bloggerskan Elsa Billgren (även känd från tv-programmet ”Äntligen hemma”) var på bokmässan och blev intervjuad. Hon skulle egentligen intervjuas tämligen sent på söndagen, men precis när tjejerna kämpade sig genom folkmassorna utanför Bonniers Förlag hade det blivit en ändring i schemat och Elsa Billgren dök upp ca 1 minut senare. Timingen var förträfflig. Elsas bok var den enda som Josephin hade med sig i väskan; den hon skulle utmana sin social fobi med och se om hon vågade be om en signatur. Efter att ha ”tränat” på Sandra Beijer, var det ju bara att räcka fram boken och få en liten signatur.

Tjejerna var rätt så nöjda (särskilt mentalt) med allt sorl och trängsel hyfsat tidigt på lördagen och bestämde sig för att ”ta resten på söndagen”. De lämnade mässhallarna och begav sig ut på Göteborgs gator, sökandes efter något att äta. Efter ett tips om bra kaffeställen i Göteborg genom en kompis kompis på Facebook, hamnade de in i en liten gränd där det mellan husen fanns små gemytliga caféer. Där blev det en utsökt god sallad med hem- och stenbakat bröd och även en bit Raw-chokladkaka till efterrätt.

Resan till hotellet var spännande. GPS:en var lika förvirrad som dess användare och det tog tre varv förbi hotellet innan bilen kunde parkeras och tjejerna kunde checkas in. 

I brist på närliggande restauranger bestämde sig tjejerna, något motvilligt, för att äta på hotellet. Fördomsfullt hade de fått för sig att hotellmat inte är så bra, vilket visade sig vara helt fel. Till förrätt beställdes grillad getost med honung, pinjenötter och ruccola. Fruktansvärt gott!

Madde var väldigt nöjd med maten.

Huvudrätten var kyckling med potatisgratäng. Helt exemplariskt. 

Maten fick toppbetyg. Mätta och belåtna somnade tjejerna nedkrypna i varsin hotellsäng framför filmen ”Jurassic Park”.

Söndagen inleddes med frukostbuffé på hotellet där även de paleo-ätande besökarna kunde äta sig mätta på äggröra och bacon, bl.a.

Efter lite strul att få igång en parkeringsapplikation på mobilen, fick tjejerna bilen parkerad och begav sig in i havet av besökare på Bokmässans andra dag (tredje dagen för folk inom branschen). Madde följer ”Underbara Clara”:s blogg och hon fick därför en signatur i en av Claras barnböcker. Lite efter lunch lyssnade Josephin och Madde på ett seminarium som leddes av Clara och hennes medförfattare om att låta barnen få pyssla och få göra saker på egen hand.

Tillbaka i folkvimlet ställde de sig för att lyssna på Annika Lantz. Komikern har skrivit en fiktion och enbart genom intervjun om denna bok var tjejerna tvungna att köpa den.

Det blev såklart att be om en signatur även här.

Tidig eftermiddag och tjejerna var belåtna med årets bokmässa. Lite småhungriga lämnade de mässan för att söka upp ännu ett matställe enligt Facebook-rekommendation. Först blev det dock en runda in om Nordstan då Madde hade missat denna affärsansamling.

Sedan hamnade de på ett ekologiskt och miljömedvetet café, där sittdynorna var sydda ut av begagnade jeans och gamla dörrar skapade bord. Det beställdes varm pumpasoppa som förtärdes från en glasburk som höll värmen alldeles för väl.

Inte nog med att helgen var väldigt lyckad bokmässigt (det inhandlades väldigt mycket mer böcker än vad som hade förutspåtts) och att den gav tjejerna en chans att prata om allt som hade hänt sedan de senast träffades, var det även en helg av exemplarisk kulinarisk konst där varje måltid var en upplevelse. En överraskande bonus på en fantastisk helg.

Det var med huvudet trött av människor och sorl, men magen mätt och väskan tung av böcker, som tjejerna skildes åt vid centralstationen.

Sommar 2014

Sommaren 2014 kom och har nu gått. Utanför fönstret är det 20-gradig sensommarvärme, men eftersom vi har gått in i september brukar man kalla detta höst (trots bara ben och soliga dagar). 

Därför blir det dags att summera sommaren 2014 med en film. Sommaren innebar för det mesta, för mig, återhämtning. Mycket sömn och lata dagar med att skriva på en roman. Men ibland tog jag mig utanför lägenheten för lite äventyr.

– I slutet av maj var det grillkväll i Hentorp
– I början av juni var det student för lillasyster Fanny och kusin Anders
– Sedan blev det ett besök i storebror plus familjs torp
– Under midsommarhelgen träffade jag min australienska kurskompis Emily
– Storebrors familj och mor hade hyrt en stuga i Vimmerby, så vi besökte Astrid Lindgren sevärdheter i några dagar
– Spenderade fem dagar på min ex-arbetsplats i norra Norge (Alta + Kautokeino)
– Spenderade fyra dagar på Gotland med kusin Anna

Filmbevis nedan:

bohemian rhapsody

Det där med att gräset är alltid grönare på andra sidan… Jag har alltid velat ha lockigt hår. Jag har ett väldigt självfall i mitt hår och det lockar och vågar sig lite på egen hand (så det är inte spikrakt), men det är ju inte sådär superlockigt.

I grundskolan gjorde jag en permanent. Små lockar i långt hår. Jag tyckte väldigt mycket om det. Men som permanent gör, så växte det till sist ut. Sedan gjorde jag permanent nummer två efter att ha bott i Australien i fem år. Mitt hår var tråkigt, torrt och glanslöst. Så jag ville göra något roligt med det. I efterhand inser jag att det sista mitt hår behövde just då var kemiska preparat som bryter hår för att sätta ihop det igen i lockigt mönster. Den permanenten höll inte. Jag gick hem, tvättade håret, och nästa dag var det endast vågigt. Frisören hade väl ett ansvar i det hela också. Hon skulle ha sagt till mig att mitt hår inte var av ”permanentkvalité” och hon skulle definitivt ha sagt till mig att inte tvätta håret på 24-48 timmar. Jag minns inte exakt hur jag gjorde vid tillfället, men eftersom jag känner mig (hatar kemiska lukter) så har jag säkert gått rakt hem och tvättat håret.

Så den senaste tiden har jag blivit mer och mer sugen på permanent. Suget har väl aldrig försvunnit, men jag har inte tagit steget. Dessutom har jag det senaste 1.5 året kämpat för att göra det så naturligt för mitt hår som möjligt genom att plocka bort hårprodukter och endast färga med naturlig henna. Det känns ju kanske lite märkligt att jag skulle vilja ”skada” mitt hår på det sättet. Men… lite roligt får man ha.

Frisören tyckte inte att jag skulle ha så roligt. Hon nästan vägrade att göra permanent på mitt hår efter att jag hade berättat att jag använder henna. Hon var rädd att håret skulle bli så kraftigt skadat att det, i värsta fall, skulle trilla av. Jag trodde inte det utan var säker på att håret skulle hålla, men snarare att permanenten inte skulle ta. Henna är ju känt för att skapa en skyddande hinna runt håret och stärka det. Därmed bör håret vara väldigt motståndskraftigt mot permanent.

Det var inte lätt att övertyga min stackars frisör, men vi bestämde att hon skulle göra en provpermanent på en liten del av mitt hår i nacken. Hon valde permanent för behandlat/färgat hår och körde. Det hände ingenting. Ingen skada på håret men heller ingen lockeffekt. Vi diskuterade detta ingående då frisören inte riktigt visste hur hon skulle ställa sig till mitt hennabehandlade hår. Jag erbjöd att skriva på ett papper om att det hela var på mitt ansvar och så blev det. Vi bokade en ny tid och bestämde att vi skulle använda permanent för vanligt hår (alltså starkare än den hon hade provat med) då hennan antagligen skyddar håret ”för bra”.

I onsdags var det dags. Efter att ha diskuterat det med sin chef, ville min frisör att jag skulle skriva på ett papper ändå. Jag gjorde så med ett skratt. Skulle aldrig få för mig att hålla någon ansvarig för något sådant. Jag hade valt en spiralpermanent. Rullarna sattes in och den starka stickande kemikalievätskan hälldes på det upprullade håret. Max 20 minuter fick det sitta (men med tanke på den bra kvalitén på mitt hår hade det kanske behövts lite längre. Men då hade jag nog fått skriva på ett papper till) och sedan sköljdes det ut.

Resultatet blev detta:

Frisören var lite besviken, hon tyckte att det skulle vara mer lockigt efter att ha använt den typen av permanent och låtit det verka den tiden. Men hon var lättad över att mitt hår inte alls var slitet av det. 

Jag ville såklart ha mer distinkta lockar, men eftersom frisören ett tag trodde att jag inte skulle få några lockar alls så var jag glad för detta. Och ju mer jag tittar på det, desto nöjdare blir jag, för det ser mer naturligt ut. Och som frisören sa när jag gick in för att visa håret idag (hon ville se hur det såg ut efter tvätt med lera och äppelcidervinäger) så såg det väldigt bohemiskt ut. Vilket, med tanke på min livsstil, passar väldigt bra.

about writing and norway

I slutet på oktober 2012 skrev jag det sista kapitlet på min 300+ A4-sidor roman ”Snapshot”. Det hade då gått några år sedan jag ”tappat” storyn och det var min sjukskrivning för hundbettet som gav mig ”tid” att skriva de där sista meningarna och äntligen avsluta en berättelse som jag hade påbörjat 2008. 

Sedan dess har jag inte skrivit något. Har inte haft någon inspiration. Men jag lovade mig själv att jag någon gång skulle avsluta samtliga av mina påbörjade berättelser, något jag även lovade mina läsare online. Alla mina berättelser är avslutade, förutom en. ”Lethal Whispers”. Jag skrev den samtidigt som två andra berättelser, med sin början i februari 2003. Det blev för mycket och jag tappade inspirationen. Storyn har för det mesta stått still sedan november 2004. 

Att läsa igenom ”Lethal Whispers” för att starta upp minnet av berättelsen var på min To-Do-List för sommaren. Igår satte jag mig ner och läste. Och faktiskt fick jag lite inspiration. Vilket innebär att jag kommer att skriva om de 48 kapitel jag redan har. Detta blir lättare än att försöka knyta an till en berättelse som har färgats av min bortvaro och där trådarna hänger lite löst (många av dom kommer jag inte längre ihåg vart de skulle knyta an).

Så idag har jag skrivit. Och skrivit. Har skrivit ca 3 kapitel och det hade varit underbart om inspirationen finns kvar så att jag kan skriva klart denna berättelse på min semester…

Jag planerar även att beställa hem canvasduk och akrylfärger och börja måla med färg igen. 

Men det får vänta några dagar nu. För tidigt tiiidigt på tisdag morgon sätter jag mig på en buss för att åka-till-Skövde-för-att-ta-tåget-därifrån-som-tar-mig-till-Oslo-för-att-byta-till-flyg-som-ska-ta-mig-till-Alta. Jag kommer att vara på resande fot mellan ca 6 på morgonen till 19 på kvällen. Och jag som ääälskar att resa *lägg in sarkastisk ton här*

Det är målet som räknas. Målet som innebär en återträff med min chef i Norge och min djursjukvårdare Aina. De var del av min första arbetsupplevelse som veterinär 2010. Det har hänt mycket sedan dess.

I slutet på förra veckan styrde jag bilen mot östra delarna av Sverige; nämligen Vimmerby. Lite utanför Vimmerby hade bror Emil och Linda hyrt hus tillsammans med min mor, Fanny och Sven-Arne.

När jag kom fram runt 10-tiden på torsdag morgon, skulle Juni direkt visa hur man klättrade i det stora trädet på tomten.

Nyfikne Loke var inte långt efter.

Någon timme senare var vi på väg till Bullerbyn. Eller i alla fall där de spelade in Astrid Lindgrens ”Bullerbyn”.

Husen där inspelningen skedde är privatägda och både norr- och sörgården var stängda för allmänheten. Men en gammal farbror, som bodde i mellangården, visade upp sin tomt.

Trots att trädgården var tämligen oskött och det hängde gamla, otvättade gardiner i fönstrena bredvid plastblommor, så var tomten idyllisk. Men det var samtidigt svårt att leta sig tillbaka i minnen till gårdarna man hade sett i film. Lite hade förändrats sedan inspelningen.

Här radade samtliga hus upp sig.

Detta var ladan.

Därefter åkte vi för att äta lunch. Det blev ungefär 1 timmes väntan innan vi fick mat; inte den snabbaste serveringen. Loke hade tur; för honom blev det uppvärmd medhavd barnmat, så han åt långt innan oss.

Sedan styrde vi bilen mot Katthult, Emil i Lönnebergas hemtrakter.

Även här bor det människor. Måste vara jobbigt att ha dessa turister på sin tomt, dag in och dag ut.

Juni, Sven-Arne och Loke intresserade sig för hönsen. Särskilt Loke.

Här bodde Emil med familj.

Juni i Snickarboden.

Loke tyckte det var fruktansvärt otrevligt att stå på en stubbe.

Hemma på kvällarna vid huset var det grillning varje kväll och en avslappnande tystnad. I alla fall när barnen hade gått och lagt sig. Emil blåste såpbubblor som Juni jagade.

Detta är huset vi bodde i.

På fredagskvällen tog jag kameran med mig för att fånga kvällssolen längs med stigen ner till en närliggande sjö.

Där fanns det en privat brygga som möjliggjorde dagligt bad i, aningen gulaktigt, varmt sjövatten.

Emil och Linda.

Båthuset. På fredagen provade Sven-Arne, Emil, Juni och jag att fiska. Jag fick ro och fick blåsor på insidan av tummarna. Men roligt var det.

Runt halv fem på lördagsmorgonen gick jag upp för att dokumentera soluppgången.

Gräset var tungt av väta och fåglarna hade knappt vaknat när jag långsamt tog mig ner mot sjön.

Vattenånga från sjön.

Sedan gick jag tillbaka och sov i ytterligare 2 timmar. Sov gjorde jag i tält på madrass under dessa dagar. Det var väldigt mysigt.

Lördag kom med fortsatt soligt väder och vi åkte till Västervik. Emil och jag körde i min bil, då planen var att jag skulle åka direkt hemåt efter besöket i Västervik.

Det var marknad denna lördag och stan brommade högljutt av motorcyklar då det var MC-dagarna i Västervik.

Juni och Emil.

Detta var storgatan.

Nere vid hamnen.

Efter en mycket god lunch på ett italienskt ställe (det blev god kycklingssallad för mig) begav jag mig hemåt, efter underbart avslappnande dagar i Vimmerby med solsken, sjöbad, grillning och tältning.