Tradition är en ursäkt att göra saker utan att tänka efter

I år blev det en annorlunda påsk. För att undvika att lägga till ytterligare stress till min vardag bestämde jag mig för att inte åka söderut för det traditionella påskfirandet som brukar innebära sedevanlig påskmat, tysk äggrullning och (konstigt nog) fint väder.

Istället bestämde sig bror Eric med familj att komma upp till mig istället. Så det blev inte så mycket påsk, men jag saknade inte den det minsta. Ibland känns det som den största delen av påsk är att kränga godis. Eftersom jag inte äter godis blir det istället en plågosam helg där jag försöker hålla mina beroendedemoner i schack.

Eric, Olivia och Madde kom fram på torsdag eftermiddag. Olivia var exalterade över katterna, katterna vinklade bak öronen för att skydda hörseln från de höga glädjetjuten och en katt höll så framme fast på avstånd, den andra gömde sig. Som det brukar vara vid besök med andra ord.

Vi satte oss först för att göra inköpslista för dessa dagar. Jag vet redan sedan kusin Annas åtskilliga besök att mitt kylskåp är för litet för antingen en med stor aptit eller fler än två personer, och det var inte annorlunda denna gång. Vi handlade istället i omgångar. Det blev wok, grillat, sötpotatisgratäng, chokladkaka, chokladtryffel (då lider man inte speciellt mycket av att man kan äta obegränsad mängd av smör, grädde och mörk choklad) och te. Massor, massor med te. En kväll satt vi i oss så mycket te att både Eric och Madde sprang och kissade hela natten (jag själv sov väldigt gott med medicinsk hjälp, men hade en väldigt ömmande blåsa på morgonen).

Och det blev att utforska lekplatser, eftersom ett 19-månaders barn blir efter ett tag lite uttråkat på 59 kvadratmeter. Det var positivt att det fanns så bra, många och fina lekplatser i Skara. T.o.m. Eric verkade tycka det var rätt så spännande med lekplatserna. Bra att de blev godkända av både barn och vuxna.

Tur att han inte ser ut såhär när han lagar min dator. Då hade jag blivit rädd…

Madde klättrade också lite.

Lämnar man småbarnsföräldrarna för sig själva…

Lika som bär dom där. På fler sätt än ett.

En natt bestämde sig osmidiga Skorpan för att försöka hoppa runt de fördragna gardinerna i TV-rummet där mina gäster sov, snubblade (såklart), välte ner en kruka, blev skiträdd, hängde sig i gardinen och fick gardinen att lossna från sin hållare (gipsväggar, ingen höjdare). Så Eric fick inte bara laga min appleTV denna helg utan även borra i mina väggar kl halv nio morgonen efter gardinstångsincidenten. Man får väl se det positivt; nu sitter i alla fall gardinstången riktigt ordentligt.

Någon påskmat blev det inte tal om (inte mig emot…). Istället kom far, Manuela och Patrik och på besök på påskdagen. De kom på förmiddagen, vi drack lite te först (för det gör vi alltid när någon anländer, jag tror att vi börjar bli brittiska) och sedan styrde vi bilen mot Skövde och en thai-restaurang.

Man kan alltid lita på att thailändarna har öppet på en storhelg.

Patrik tränade på att äta med pinnar. Det gick faktiskt över förväntan.

Olivia var väldigt duktig att ha med på restaurang. Hon imponerade far (och vi andra också, men far var den som uttryckte detta mest) med hur snäll och lugn hon var. För det glutenfria barnet blev det mest majs (trots en beställd barnrätt med stekt ris, ägg och kyckling), vilket resulterade i en ont-i-magen-natt.

Det blev te för mig avslutningsvis.

Patrik avslutade med friterad banan och glass.

När det var dags för efterätter var Eric och Olivia redan på utsidan av restaurangen och Eric fick Olivia att visa upp allt han lär henne.

Som att sticka ut tunga på kommando. Undra vilka konster han skulle lära en hund om han hade haft en…

Det var ett underbart väder på påskdagen. Termometern låg runt 20-21 grader och det var helt vindstilla. Så vi drog oss till parken på högskoleområdet. Till min förtjusning fanns där körsbärsträd som blommade vackert rosa.

De flesta träd har börjat få sina vårknoppar.

Våren innebär olika grader av avklädnad. Eric körde T-shirt, Madde mittemellan och Patrik keps och dunjacka.

Olivia rockade svarta solbrillor.

Det är så väldigt fint att se hur Eric och Madde uppfostrar Olivia. De är så duktiga föräldrar, och ännu duktigare för att det är deras första barn. Det är en lugn, förstående och tålmodig röst hela tiden och Madde har läst så fruktansvärt mycket om barnuppfostran att om jag någonsin skaffar barn själv kommer jag att fråga Madde om tips och råd. 

Blommor plockades av små fingrar och placerades på en pinne.

Picnicfilten togs ur bilen och sedan var det bara att mysa i vårsolen. Förutom de enstaka ljuden från förbifarande motorcyklister, var det väldigt lugnt och tyst i denna ”park”. 

Busloppan.

Far satt och kittlade sovande folk under fötterna med kvistar.

Far, Manuela och Patrik åkte hem framåt kvällen medan Eric, Madde och Olivia stannade en natt till. Till kvällsmat blev det Death by Chocolate och tryffel, för vi var egentligen inte direkt hungriga för att äta mat efter thairestaurangen, men man ville ju ändå ha något. Och så te. Massor av te.

Måndag morgon, annandag påsk, kände jag mig väldigt nere och vemodig. Jag trodde att det var för att det till sist hade blivit för mycket för mig. Jag ville bara dra mig undan och inte prata med någon mer. Det var inte förrän jag hade vinkat av den lilla familjen och gått upp till min tomma lägenhet (där en hoppfull Kalas försiktigt kikade ut i hallen) som jag insåg att jag var ledsen för att bli lämnad ensam igen. Det är svårt det där. För det är skönt när allt går tillbaka till vanliga rutiner (enligt psykiatrisköterskan har jag lite OCD/tvångstankar, så rutiner gillar jag ju), men samtidigt är det också mysigt med sällskap.

Det var i alla fall en annorlunda helg; en helg som jag var så tacksam för, för att så många kom och hälsade på mig, för att underlätta för mig, så att jag slapp resa. Det är jättefint tycker jag. 

Och så en film…

impulses of love

Det är såna här saker som får mitt hjärta att nästan spricka av kärlek.

När man hittar ett impulsbrev i brevlådan; en kram skickad med post. Bara för att berätta att man är saknad.

Min kusin Anna är bara en av de finaste människorna som finns med sina brev, sina telefonsamtal, sina hälsningar och sin underbara personlighet och närvaro. Så länge Anna finns kommer jag aldrig att känna mig ensam.

marry me

Idag var jag ledig.

Då bestämde jag mig för att hitta på alla möjliga saker. Allt som ligger på vänt och som jag annars inte har tid för. Som att tvätta och redigera foton.
Jag satte även ihop en kort bröllopsfilm från min huskamrat Rebeccas bröllop. Jag ska försöka få ihop en riktig bröllopsfilm inom den närmaste framtiden… Jag borde verkligen lära mig att inte skaffa mig så många projekt.

that 50s girl with bangs

Jag älskar Zooey Deschanel.

There. I said it.

Hon är bara så söt. Och så har hon så söta kläder. Och så älskar jag hennes sångröst. Och allt det där gammeldags som kryper in under skinnet på mig. Så att jag bara vill hoppa in i ett 50-tals kök och dansa.

That was all.

out with the old, in with the new

Jag har blivit väldigt dålig på att uppdatera. Livet har känts alldeles för upp-och-ner för att ens uttrycka det i ord ibland. Men oftast har jag bara varit för trött för att ens sätta på datorn efter jobbet. 
Förra veckan var extremt jobbig. Donerade blod på måndagen. Jobbade kväll på onsdagen. Åkte på kvällskurs i Göteborg på torsdagen (hemma 23.30, i säng 0.00, upp igen 5.40). Handlade present på fredag efter jobbet. Trillade i säng och gick upp 6.40 på lördagsmorgonen. Jobbade. Åkte på heldagsfestande för att fira Maja och Erika (veckans höjdpunkt). Söndagen sov jag länge, planterade tomater på balkongen, handlade och städade skafferiet fritt från vetemjöl, ströbröd, socker och pasta. Sen satt jag och grät över allt. Denna gråtepisod var rätt så bra, för idag kände jag mig som en ny människa; lätt och glad.
Och idag hämtade jag lite kläder från H&M.

Sommaren får gärna komma nu!

love actually is all around

Öppningsscenen

Whenever I get gloomy with the state of the world, I think about the arrivals gate at Heathrow Airport. General opinion’s starting to make out that we live in a world of hatred and greed, but I don’t see that. It seems to me that love is everywhere. Often it’s not particularly dignified or newsworthy, but it’s always there – fathers and sons, mothers and daughters, husbands and wives, boyfriends, girlfriends, old friends. When the planes hit the Twin Towers, as far as I know none of the phone calls from the people on board were messages of hate or revenge – they were all messages of love. If you look for it, I’ve got a sneaky feeling you’ll find that love actually is all around.


Love Actually var en av min huskompis Shin Mins favoritfilmer när vi bodde tillsammans. Men jag klarade aldrig av att se slutet (alla återseenden på flygplatsen) utan att gråta av hemlängtan. Denna känslan håller fortfarande i sig.

Men min favoritscen i filmen är ändå;

finaste Anna

Jag vill ägna ett inlägg till min kusin Anna.
Min kusin Anna som bodde med mig fyra veckor innan jul medan hon praktiserade på djurkliniken.
Min kusin Anna som pratar för sig själv, lägger in miljontals påminnelser i telefonen om allt från att handla mat till att inte missa ”Vampire Diaries” på tv och alltid undrar när det är dags att äta.
Anna som sitter och sjunger högt med mig i bilen på väg hem från jobbet
Anna som höll mig uppe när allt trillade ihop runt mig och fick mig att fortsätta framåt
Anna som såg till att jag åt, även då illamåendet härjade i kroppen
Anna som blev så exalterad över vinterns första snö att hon hämta snö 6 trappor ner för att bygga en snölykta på min balkong
Anna som alltid vill alla väl och har ett hjärta av renaste guld
Tack, Anna, för att du finns