biggest gainer

the talk

Detta inlägget är lite personligare än vanligt. Men jag känner att jag behöver få ut det.

Jag spenderade största delen av mitt vuxna liv med att vara nervös och rädd för att ha sex. När det sedan hände var det inget speciellt. Det gjorde ont och var (i brist på annat ord) omständigt. Man kan säga att jag inte var speciellt imponerad. Och det blev inte direkt bättre vid upprepning. I takt med att en sjukdomsbild har börjat utveckla sig runt mina symptom har jag börjat förstå att mina problem (känslomässiga och fysiska) med sex kan vara ytterligare ett symptom. Det hade på ett sätt varit skönt om det visade sig vara det. Hade fått mig att känna mig mer normal.

Som det är nu så blir jag mest äcklad och illamående när vänner pratar (detaljerat) om sex. Det känns som att vara tillbaka i gymnasiet där jag mest satt och lyssnade när alla tonåringar runt mig diskuterade. Jag hade ju själv ingen erfarenhet och hade då inte ens blivit kysst. Detta stora prat som pågår runt mig, på TV och i film, om denna fantastiska akt…. Det känns som om jag helt har missat poängen. För så bra är det verkligen inte. I min värld.

Saken är den att jag har noll sexual drift. Noll. Då det tidigare gjorde mig nervös och stressad har det nu avdramatiserats till något jag känner mig väldigt blasé inför. Och jag funderar på om det är normalt. Eller om det också är ett tecken på att jag faktiskt är sjuk.

Det är visserligen rätt så bekvämt, då man är singel, att inte känna av det. Jag saknar inte något. Men det får mig att dra mig för att försöka hitta något, för man vet att sex kommer snabbt att komma upp i ett förhållande. Vilket i nuläget mest känns besvärande. 

Dock så har jag gott om ”kärleksdrift” och saknar att mysa med någon och ha någon nära. Vilket såklart i verkligheten skapar ett dilemma. Av någon anledning kan man inte ha det ena utan att ha det andra.

Och allt det här får mig att känna mig pryd och gammal. Som en trött 80-åring som bara vill sova och absolut inte ha något intimt förhållande med någon. Inte som en nybliven 30-åring, utan barn, som bör ha många år framför sig av intima relationer och absolut inte bli äcklad av tanken.

a little bit of this and that

Idag sorterar jag foton på datorn och bockar av flera punkter på min ”To Do”-lista, vilket är en skön känsla. 

Min dator har också fått en ny ”klädsel” (fick den typ i påskas, men jag är ju inte direkt snabb med att uppdatera ibland).

Ny låt för idag är:

life’s a bitch and then you die

a5d7420f9fdc41087377b4d58c5fe94b

Tänk dig att du får i uppgift att diska.
Men när du ställer dig framför vasken och plockar upp disksvampen står någon bakom dig och rynkar på näsan i missnöje. Med en känsla av förvirring byter du till diskborsten. En annan person skakar på huvudet. Du bestämmer dig för att byta tillbaka till disksvampen och förvirringen ökar.
Du börjar skärma av bakgrunden så att du kan börja med din uppgift. Du häller diskmedel på disksvampen. Missnöje över valet av diskmedel, mängden diskmedel, hur du la upp den på disksvampen.
Med sjunkande självförtroende inför uppgiften tar du tag i en smutsig tallrik och börjar röra disksvampen i cirkulär rörelser då ytterligare en person bakom dig påpekar att raka linjer är bättre. Du ändrar taktik och får höra att det inte är lika bra som cirkulära. Du börjar göra båda sakerna samtidigt, medan uppgiften växer i munnen och börjar bli överväldigande jobbig. Du sköljer av diskmedlet. Sköljde för lite. Satte det på fel håll i diskstället. Och tappade helt lusten för att fortsätta med att diska glaset som står på tur.

Så känner jag mig varje dag på jobbet. Där en sak kan göras på flera olika sätt med samma resultat. Där många har åsikter om hur man gör något och där man känner att man lätt kan trampa fel och hela botten trillar ut under en. Jag har nog redan nämnt hur jobbigt det är med ansvaret, men det är även att komma ihåg att säga allt till djurägaren, att inte missa något så att de sedan kan hänga ut en om det blir fel, och göra detta på så lite tid som möjligt så att man fortfarande har tid att ringa alla de där djurägarna och skriva de där journalerna.

Om det blir något fel så förvandlas arbetsmiljön till en domstol, där jag korsförhörs och mitt ord ställs mot djurägarens. Tyvärr blir det oftast den som skriker högst som får rätt. Ibland känns det som om man borde spela in varenda samtal man har med djurägarna. För samtidigt som man försöker säga allt viktigt till dom, så kan de statistiskt sätt endast erhålla ca 10% av samtalet. Så egentligen kvittar det vad man gör. Det blir fel ändå.

I helgen genomgick jag något av en minidepression. Jag brakade ihop i sista timmen av fredagen på jobbet. Tårar började rinna när jag ensam bytte om i omklädningsrummet, orkade inte säga hej då till de som var kvar på jobbet, kom på att jag skulle till Apoteket, grät hela vägen dit, torkade tårarna för att sedan bli igenkänd på mitt namn när jag hämtade ut recept (”Roligt att sätta ett ansikte till ett namn” – pga alla djurrecept jag skriver ut), lugnade mig lite på vägen hem, kände hjärtat sjunka när jag gick upp mot en människotom lägenhet och spenderade kvällen med att känna mig hopplös, tragisk, värdelös och ensam. Att sitta och gråta över att man har misslyckats med operationer, gett fel priser och vara så genomtrött att man knappt vet in eller ut är helt fruktansvärt eländigt.

Jobbigast är att det är svårt att beskriva för någon hur det känns. De som förstår det närmast är de jag jobbar med, men även de har andra uppgifter och precis som jag inte fullt ut kan förstå deras sida så kan de inte förstå vilken last det är vissa dagar. Hur jag inte kan sitta uppe till 23-24 på kvällarna för jag är helt hjärndöd ca 16.14 varje eftermiddag och vill bara lägga mig vid 20-tiden. Hur jag ibland bara inte vill ta några beslut alls. Det hade varit skönt.

Mest är jag bara less. Less på att hela tiden försvara mig. På att argumentera. På att behöva bevisa vem jag är och vad jag kan.

Men detta kommer i perioder. Sedan går det över. Sedan går det bra igen. Jag ser fram emot en bra period. Det är bara att fortsätta.

Det är skönt att ha kompisar som hotar med att våldgästa en när man mår dåligt, som erbjuder att hitta på saker bara så att man kan distrahera tankarna och en mor som hjälper en med billån när man känner att man inte har tid att ens andas under dagarna.

Men ibland vill man bara inte vara ensam längre. Ibland vill man bara jobba med ett hjärndött och ansvarslöst jobb där man inte behöver vakna upp från mardrömmar av att patienter dör.

sister love

I lördags hade jag födelsedagskalas i lägenheten i Skara. 
De flesta av mina gäster reste från omnejden, medan de två ovan reste lite längre. De skulle dessutom bo hos mig fram till måndag morgon.
Dessa underbara tjejer som mildrade saknaden och tomheten efter Chris avresa.
Det var så skönt att bara sitta och prata, skratta och äta en massa rester från festen. De lämnade mig med ett nytt typ av lugn som jag hoppas håller i sig.
Jag skjutsade Mina till tågstationen imorse så att hon kunde åka tillbaka till huvudstaden, medan jag hade kramat Anna hej då på parkeringsplatsen utanför lägenheten en halvtimme innan dess. Sedan dess har jag svalt tillbaka den där ensamheten.
Men än så länge känns det bra. Än så länge försöker jag inte att tänka på att det bara är jag och katterna igen efter att i en veckas tid ha varit omgiven av Chris och (sedan helgen) en massa människor.
Jag känner mig bara otroligt lyckligt lottad att stöttas av dessa fina fina tjejer. 

a day of nothing

Snigel på promenad på trappan utanför min dörr imorse.

Jag vaknade imorse med en megaförkylning.
Världen runt om mig var helt tyst, då med förkylning i huvudet och öronproppar i öronen var tystnaden total. Det var regndroppar på sovrumsfönstret och himlen skymtade grå. Då hade jag sovit som en död i 10 timmar. Länge för att vara jag.

Förkylningen kunde inte landa på en bättre dag, för idag var jag ledig. Hade jag behövt dra mig iväg till jobbet med den förstumningen av hjärncellerna hade jag nog varit pipig och eländig efter ca 1 timme.

Istället såg jag på ett avsnitt av ”Dexter” i sängen, med täcket uppdraget högt över huvudet.
Sen började dagen rulla på. Jag drog mig upp för frukost och tvättid klockan 11.30. Medan tvätten trillade runt i tvättmaskinen planterade jag rädisor i mitt lilla miniväxthus på balkongen, rymde upp och kände att förkylningen började lätta.

Dagen spenderades i ett förkylningstöcken framför datorn med avsnitt efter avsnitt av ”Dexter” och avslutades med att göra klart en översättning åt min far.

Nu väntar sängen och fortsatt bekämpning av denna förkylning.