Bebis. Av alla möjliga smeknamn som finns där ute är Bebis rätt och slätt vad du har fått heta. Du, vår lilla efterlängtade bebis, som har hyrt in dig i min livmoder. För bara några månader sedan var du endast en längtan, en önskan, en förhoppning, en tanke som gick varm i bakhuvudet. Då var du endast ett av huvudämnena mellan din pappa och mig under kvällsmaten eller under sena samtal i ett mörkt sovrum. Trots att du inte ens fanns var du på något konstigt sätt redan älskad. Bara själva möjligheten om att du skulle kunna finnas var hoppfull och inbjudande.
Sen förvandlades du från en önskan till en linje på en sticka. För att vara ärlig blev det flera stickor som alla dokumenterades med mobilkamera. För kunde du verkligen vara här? Äntligen?
Sådär i början, trots att du bara var en samling av celler – en kärleksfull kombination av din pappa och mig – började du snabbt göra dig närvarande i både min kropp och mitt medvetande. Din närvaro körde igång illamående, trötthet och ömma bröst. Men jag var så glad för varje symtom, varje liten detalj som bekräftade att du var kvar, att du växte, att du fanns.
Du, vårt lilla mirakel, blev vår mest välbevarade hemlighet. Illamåendet doldes så gott det gick och tröttheten skylldes för allmänheten på orolig sömn, sena kvällar och ett aktivt schema. Om jag hade vetat med säkerhet att du skulle stanna kvar hade vi berättat för alla våra nära och kära direkt. Vi ville så gärna dela nyheten om dig med alla. Men rädslan över att du inte skulle hålla dig kvar gjorde att vi väntade med att berätta.
Du blev Bebis när vi såg dig på ultraljudet den där tisdagsmorgonen i november. Du var bara lite mer än 12 veckor gammal och studsade omkring så ihärdigt i din lilla boning att barnmorskan till sist fick hämta en kollega för att få de mått hon behövde. Vi förälskade oss direkt i din energi och din ovilja att göra vad barnmorskan önskade. Det tydde på liv och egensinnighet, trots att du knappt nyligen hade lämnat embryostadiet och blivit foster. Ditt hjärta slog som det skulle och allt såg bra ut. En orolig och tung sten föll från våra hjärtan. Du var tydligare i våra liv nu än någonsin.
Trots att jag inte riktigt kunde dra in magen längre redan i vecka 7 började din närvaro inte bli synlig på utsidan förrän runt vecka 17. Och även i skrivandets stund (vecka 19+6) är du fortfarande mest av en hemlighet för omvärlden.
Två dagar innan jul tog du kontakt (v. 17+5). Antagligen helt utan att själv vara medveten om det. Du gjorde antagligen bara kvällsgymnastik eller hade lite spring i benen. Dina rörelser mot din temporära ”husvägg” kändes som kraftiga och plötsliga bubblor för mig. Det kom fyra fem stycken på en gång för att sedan vara lugnt i flera timmar. Men nu, när du har vuxit till dig lite, har dina aktiviteter fått mer kraft. I början av vecka 19 såg vi vad du gjorde även på utsidan. Både pappa och jag kan nu tydligt även känna dina rörelser.
Lilla Bebis, idag är du lika lång som en banan (24 cm mellan huvud och fot) och väger ca 290 gram.
När vi kikade in i din lilla boning för 4 dagar sedan sov du, med en hand upp till huvudet. Vi vet inte än om du är en flicka eller pojke, eller vem du kommer att bli, men det kommer vi att veta i sinom tid. Fram tills dess vänjer jag mig vid att vara din mor, prata till dig både i tankar och röst, lägga handen på magen och känna dina sparkar, och veta att du växer för fullt därinne. Vi längtar tills du kommer ut, men var inte för snabb: stanna så länge du behöver. Att vara gravid har hitintills varit en väldigt spännande och fantastisk upplevelse, en upplevelse jag gärna tar del av ett tag till. Samtidigt är jag spänd på att se hur moderskapet kommer att bli, men riktigt redo är jag inte än, så det är tur att du har några månader till att växa till dig där i din lilla boning.
Kram,
Mor
Dance as if No Ones Watching 