Lycka är att INTE ha borrelia

IMG_1634

Tänk så lätt man glömmer bort hur det känns att vara lycklig. Att vara lätt i kroppen och tycka att det är helt okej att gå upp på morgonen. Att det inte känns som någon bedrift att vara social, gå på middagar, gå ut, leka med syskonbarn, jobba, leva.

Jag har inbillat mig länge att jag nog är lycklig ändå. Vi har alla våra dalar och ångestfyllda stunder (men mina varade ibland i veckor och månader), men det hör väl till det där livet? Man kan inte vara lycklig hela tiden.

Eller?

Såklart inte. Men den senaste veckan har jag upptäckt att det finns en grundlycka. Därefter läggs mindre roliga saker ovanpå lite då och då, men de kan man hantera så länge basen är bra och stabil. Man behöver inte trilla ner i den djupaste ångesten med panikattacker och insomnia bara för att man har gjort ett litet misstag.

Med facit i hand vet jag inte hur länge sedan det var jag hade en grundlycka. Jag vet att de senaste två åren har jag haft svårare och svårare att svara på frågor. Vilka frågor som helst. Enkla personliga frågor eller svåra yrkesmässiga frågor. Om man exkluderar det senaste halvåret så har det inte varit själva informationen som har varit särskilt svår att tillgå, snarare mekanismen att öppna munnen och faktiskt bara svara. Ett fenomen som är svårt att förklara och, trots att jag har levt med det länge, förstår jag mig inte riktigt på hur det kunde bli så. Hur kunde det bli ett problem att prata?

Fortsätt läsa ”Lycka är att INTE ha borrelia”

Annonser

ingen mer ”Dr.”

Jag tänkte länge på om jag verkligen skulle vara veterinär. De senaste två åren gav jag den funderingen en ångestfylld tanke minst en gång var femte minut. Det kändes tungt att jag hade pluggat så länge, stått ut med så mycket stress och prestationsångest under utbildningen och åkt därifrån med nästan 1 miljon i studieskulder, bara för att lämna allt och ”ge upp”.

Så medan jag envist fortsatte att gå till det där jobbet varje dag, medan illamåendet steg i halsen, ångesten sköt adrenalinet i taket och övertiden tog över mitt privatliv, kunde jag bara tomt och apatiskt se på medan mitt liv trillade i sönder. Hur jag blev räddare och räddare för att sticka, undersöka och behandla. Hur jag slutade sova på nätterna och när jag väl lyckades somna drömde jag mardrömmar om att mina beslut avslutade liv.

Det var först när jag började somna på jobbet och kände för att gråta ca var tredje minut, som jag gav upp – av ren utmattning. Jag orkade inte kämpa för något jag inte ville längre. Jag fixade inte att tvinga mig själv varje dag. Det blev medicin, terapi och sjukskrivning innan jag började inse att jag inte skulle känna skuld för att jag kanske inte ville vara veterinär. Att jag inte var en dålig människa för att jag inte kunde jobba med det som jag hade utbildat mig till. Bara för att ”duktiga Josephin” inte ”pallade trycket” var hon inte en värdelös och inkompetent människa.

Beslutet kom till mig i maj. När jag satt i bilen på väg hem från halvårsavstämningsmötet med Försäkringskassan, min läkare och min arbetsgivare. Jag skulle sluta. Jag skulle försöka arbeta mig ur min sjukskrivning, men processen fick max ta ett år. Därefter skulle jag säga upp mig, flytta tillbaka till Skåne och min saknade familj, och börja om ”på nytt”. 

Nu är det 2015, januari, och jag ligger i min säng i mitt nya rum i ett hyrhus som jag delar med min kusin. Jag har haft ett långt jullov – det längsta någonsin – och kommer att börja jobba den 22/1. Då på ett ”ex-jobb” där jag trivdes fruktansvärt bra, där det inte fanns någon ångest eller omänsklig stress. Samtidigt kommer jag att starta upp mitt eget företag medan jag tar ströjobb här och där (”hoppar in”). Från att ha blivit diagnoserad med svår depression och svår ångest i november 2014, måste mitt liv nu börja handla mer om mig själv. Jag ska återfinna mina hobbies, kanske dejta (är kanske dax…) och börja älska mig själv igen.

I slutskedet av min sista tid som veterinär, satte jag ihop en film med blandade filmsnuttar som man filmar (oftast med mobilen) på jobbet. Jag ville på något sätt visa hela resan från mitt första veterinärjobb till slutet och hoppas att man får samma känsla av filmen som jag känner – bitterljuvt. För trots mitt beslut hade jag väldigt roligt på jobbet och kommer att sakna människorna där, men samtidigt var den totala stressen inte min grej.

Jag hoppas på en gladare Josephin 2015.

100% heltid.

Efter att ha varit deltidssjukskriven i varierande grad under nästan ett års tid, gick jag för 3 veckor sedan upp i heltid. Detta medförde att jag fick öka min medicin för att ens kunna ta mig till jobbet på morgonen och kunna sova på nätterna. Varje morgon vaknar jag med ångest och illamående inför ytterligare en arbetsdag. Varje kväll går jag till sängs utmattad, adrenalintömd och med stress på topp. 

I och med att jag har behövt öka medicinen har biverkningarna ökat. Den mest påtagliga biverkningen är den där ökade aptiten. En aptit som gör att jag vill äta allt jag ser och lurar mig till att blint tro att all tröst ligger i en godispåse. För nästan varenda dag efter jobbet köper jag godis. Trycker de processerade färgämnesstinna gelatinklumparna desperat i munnen, stressat och rastlöst, under bilfärden hem från det där jobbet i hopp om att de ska göra saken bättre. Jag bevittnar hur mitt ansikte bli rundare och rundare i spegeln, blir illamående när magen väller ut ovanför midjan på byxorna och längtar till en tid då jag kan leva utan den kemikaliska hjälp som förvirrar min kropp.

Återigen har jag svårt att släppa jobbet. För att ta ett exempel om hur min hjärna fortsätter att hålla fast i en händelse; i förra veckan hjälpte jag en kund att köpa foder. Det var ett njurfoder som det visade sig att vi inte hade hemma. Djurägaren blev besviken då han hade en stående beställning och maten var helt slut hemma hos husse. Jag grunnade inte medvetet på detta efter att jag har skickat hem kunden med ett alternativt njurfoder, men den natten drömmer jag att jag meddelar blodsvar till kunden med förhöjda njurvärden och hur jag ger dåliga besked om och om igen. Och detta gällde endast ett foderköp. Jag orkar inte ens förklara hur patienter snurrar i mitt huvud varenda natt.

Inte ens på helgen kan jag sakta ner farten. T.ex. har jag idag – söndag – städat, tvättat bilen, dammsugat bilen, handlat, lagat mat till 20 luncher, färgat håret (henna, som vanligt), redigerat Halloweenfoton och jag satte precis in deg till hembakat bröd i ugnen. Jag borde egentligen ha legat kvar i sängen idag då jag har någon infektion i kroppen, som antagligen har tagit fäste på grund av min överdrivna godiskonsumption. Men istället för att spendera dagen med serier nerkrupen under en filt i soffan känns det som om jag precis har sprungit ett maraton. Är helt slut, febrig och den förväntade söndagsångesten börjar komma smygandes.

De två sista timmarna av mitt vakna dygn (vilket innebär sängdags senast kl. 21) ska jag försöka slappna av med en film. Imorgon börjar det om igen. 100% heltid.

dubbeljobb

Majoriteten av denna vecka har jag haft en ”dagpatient” som har behandlats hos oss på dagarna och varit hemma på nätterna. Att ha en sjuk patient på stationärvård tar mycket tid under dagen, särskilt när man har ont om sköterskor. Då det även är mycket förberedelse inför denna patient med att blanda smärtstillande dropp och dra upp diverse mediciner försökte jag idag köra igång 10 minuter innan jag började imorse, så att allt var klart för min stackars patient när hon skulle komma klockan 8. Det var först när jag väl hade börjat spruta in tre olika typer av smärtstillande i koksaltlösningen som jag slängde ett öga på tidsbokningen och kände det där trycket över bröstet.

Under den första halvtimmen av min arbetsdag hade jag 5 patienter. Vilket teoretiskt sätt innebär att en konsultation får ta max 6 minuter. Vilket inte är möjligt för att erbjuda adekvat vård när dessa patienter är; intag, status och uppdatering på en stationärvårdspatient med smärtstillande dropp, en hund med klåda i ett öra där öronprov ska tas, färgas, vifttorkas och tittas på under mikroskopet samt ge instruktioner till behandling till djurägaren, en hund som knappt kan andas på grund av vätska i lungorna, som måste läggas på syre, dra upp vätskedrivande till, konsultera oroliga djurägare, ta jobbiga beslut och samtidigt inte verka stressad inför djurägaren samtidigt som man känner att trycket över bröstet nu är stickningar ut i armarna och man håller på att falla i sönder. Och klockan är inte ens 8.10. Samtidigt återbesök av en påkörd katt från gårdagen. Och mitt i allt – en valpbesiktning. Men den tog min snälla kollega.

Jag klarade det hyfsat bra resten av förmiddagen, någon vaccination här och där, försökte sätta ihop en behandlingsplan för inneliggande, återbesök för medicinkollar och recept, ultraljud av den påkörde katten, körde labbprover, och blev dubbelbokad (igen) precis innan lunch. Kom iväg på min lunch ca 10 minuter för sent. Kröp ihop i hörnet av matbordet för jag ville inte prata med någon, ville inte lyssna. Risken fanns ju att dammen skulle gå isönder. Det gick inte. Jag hade fortfarande 2 timmar och 45 minuter kvar av dagen. 

Patient efter lunch; blodig diarré med infektionsmisstanke. Fanns inga lediga rum, kunde ej sätta hunden med mina inneliggande på grund av infektionsrisk, stod och höll hunden i korridoren medan jag försökte skriva en journal och skriva ett recept och väntade på att ett rum skulle bli ledigt. Fick jobbigt samtal på telefonen. Gick inte längre och började gråta. Kollegan Jennie lika stressad bredvid; fanns ingen tid att diskutera eller trösta. Jag hade inte tid att torka tårarna utan lät de rinna medan sköterskor frågade råd bakom min vridna rygg och jag försökte koncentrera mig på att dra upp rätt dos anti-illamående medicin till inneliggande. Går för att diskutera röntgenbild med diarréhundens djurägare med röda ögon. Undrar om hon märker, om hon ser där i det mörka röntgenrummet. Gör en kostnadsberäkning och skickar hem ägaren. Isolerar hunden, räknar ut droppmängd och antibiotika, skriver recept, plockar in nästa patient, plockar in för vård och dropp (räknar dropp igen), tar blodprov på inneliggande, kör blodprover, skriver specialskrivna hemgångsråd, ringer djurägare vars djur jag inte kommer att lämna hem personligen, skriver plan för mina patienter för morgondagen då jag ej jobbar.

Två timmar efter att jag enligt försäkringskassan ska sluta går jag ifrån jobbet med stressen sittandes som en elefant på bröstet. Jag hade bokat tvättid klockan 16. Trodde dumt nog att jag skulle hinna till det när jag slutade 14.45. Det blev ingen tvättning.

Men det var först när Lee skrev ett omtänksamhet meddelande på facebook som jag bröt ihop. Sådär som vissa djurägare kan bryta ihop när deras lille familjemedlem har somnat in. Högljutt och ihåligt, som om det inte går att kontrollera sorgen. Jag gråter inte på det sättet särskilt ofta och det är väl tur det. För jag tror att grannarna hörde mig och ju mer jag försökte stoppa det desto mer underligt explosionsartat blev det. Så pass att tårarna till sist fick det att kännas som att jag inte fick luft. 

Men nu, med illröda ögon, har jag suttit ihopdragen på golvet i duschkabinen med varmvatten rinnande över mig och det känns lite bättre. Det gäller att inte tänka för mycket på nästa vecka, för då är det meningen att jag ska börja jobba 100% igen. Jag får ångest och ögonen tåras bara jag skriver den raden. Är väldigt skeptisk till om jag kommer att klara det.

a brief update…

En snabb uppdatering…

Provade min första tablett noradrenergt och specifikt serotonergt antidepressivt läkemedel natten mellan måndag och tisdag. För insomningsproblem fungerade det fruktansvärt bra. Jag kände mig snurrig och sövande trött redan inom 10 minuter. Somnade snabbt och sov som en sten.

Problemet kom när väckarklockan ringde 5.30 på tisdagsmorgonen. Då hade jag illamående bak i halsen och rummet snurrade när jag öppnade ögonen. Jag drog mig upp ur sängen för att ge katterna frukost, men började få lite skräckkänslor när jag var tvungen att stötta mig mot väggarna för att kunna gå. Mina händer darrade fruktansvärt när jag skrev sms till Maja om att jag inte kunde komma till jobbet.

Yrseln satt i till ungefär klockan sju på kvällen och någon aptit hade jag inte förrän vid läggdags. Det var även ett väldigt obehag i bröstet, men kunde inte riktigt definiera känslan.

Det var min första erfarenhet av antidepressiva läkemedel.

Sedan dess – efter konsultation med människor i min närhet som har personlig erfarenhet av preparaten – inser jag att det är av normen att ”må dåligt” de första typ 2 veckorna av en behandling med antidepressiva. Kul, tänkte jag bittert. För någon som redan mår dåligt psykiskt är det inte speciellt roligt att höra att man även kommer att må väldigt dåligt fysiskt i två veckor innan man kan börja må bättre.

Nej. Så jag har lagt locket på det igen. Testar nu med 5-HTP, vilket är ett serotonintillskott. Det kanske inte hjälper (då det fungerar bäst vid mild depression – vet ej vart jag ligger på ”skalan”), men det är i alla fall värt ett försök.

För att ytterligare pigga upp min situation har jag den senaste veckan börjat tappa mer hår igen. Jippi…

”…can actually shrink brain gray matter in regions tied to emotion and physiological functions, which could potentially be a sign of future psychiatric problems.”

I förrgår vaknade jag i det svarta mörkret två timmar innan gryning i en säng som hade satt sig i taket. Akut adrenalin pumpade ut i min förvirrade sömniga kropp och jag klamrade vettskrämt fast mig i täcket, rädd för att trilla ur. Jag kunde inte hitta sovrumsdörren, kunde inte urskilja min omvärld. Adrenalinet örfilade mig ner i madrassen och sängen var rättvänd igen. 

Jag undrar om det är såhär den successiva nedbrytningen av hjärnan yttrar sig. Som en yrsel från en alkoholfylla. Upplevelsen var skrämmande då man vanligtvis direkt vet var man är när man vaknar, i alla fall vad som är upp och vad som är ner. 

Ett tag började det bli lite bättre; jag tyckte att jag började få grepp om situationen. Men för ca två veckor sedan började det gå baklänges igen. Sängdags flyttades från nio, till åtta, till sju på kvällen. Ångesten kröp sig in i varje osäkerhetsskrymsle av min verklighet och världen började mörkna. Jag kom på mig själv att sitta och gråta i min frukostgröt varje morgon innan jag skulle åka till jobbet. 

Jag vet inte vad som förvred min värld. Kanske intåg av vårljus (vårdepression?) eller uttåg av hopp. För jag hade först en plan. Sömn. Måla. Skriva. Läsa. Psykolog. Meditation. Men projekten stannade av och även det som borde göra mig glad har nu också blivit en börda.

Frestelsen att anamma martyrskap blir större för varje dag. Längtan att gömma mig under täcket och tycka fruktansvärt synd om mig själv växer.

Jag väntar och väntar. Medan dagarna rusar förbi. Medan jag har blivit tilldelad ett grymt straff att hänga upp och ner i taket när jag öppnar ögonen på morgonen.