Att sova som en bebis

Uttrycket att sova som en bebis syftar på att bebisar sover djupt och igenom höga ljud. Att de sover gott och länge. Att de gör så för att de behöver sömnen.

Men inte Alva. Nästan direkt när hon kom upp på mitt bröst efter att ha kommit ut i den svala förlossningsrumsluften letade hon upp mat och låg och snuttade i ca 3 timmar. Redan samma natt – fyra timmar efter hennes födsel – hade hon ont i magen och spenderade den natten väldigt vaken. Kvinnan jag delade BB-rum med, som var inne på sitt andra dygn med sin bebis, hade en jämförelsevis lugn natt med en bebis som bara grymtade till lite när den ville ha mat och sen (efter levererad mat) återgick till att sova.

Alvas oförmåga att sova fortsatte. Hade man tur somnade hon vid bröstet, mätt och belåten, men man kunde inte avlägsna sig från henne därefter. Man kunde på sin höjd försiktigt försiktigt dra undan bröstet och lägga sig i mer bekväm ställning för att själv försöka sova lite, men lämnade man sängen så sov hon max 3 minuter själv.

Somnade hon inte vid bröstet så gällde det att aktivt få henne att sova. Vilket i hennes fall – då hon avskydde vagnen – innebar bärsjal. Och inte bara bärsjal, utan bärsjal i rörelse. Konstant rörelse. Stannade man så vaknade hon efter max 1 minut. Bärsjal var mysigt men under samtida värmebölja blev det extremt varmt och hennes sömn var antagligen inte den mest kvalitativa. All denna rörelse och att kämpa för att ge henne sömn innebar att jag gick ca 6 timmar varje dag.

Till och med barnmorskan och BVC-sköterskan konstaterade vid hembesöket på Alvas fjärde levnadsdag att Alva var otroligt vaken. Då satt hon och tittade på allt som hon har gjort sen början. Inte ett trött ögonlock i sikte.

Redan efter första levnadsveckan var hon övertrött och gick knappt att få att sova. Detta för att vi hade fortsatt som vanligt hemma och försökt vänja henne vid husliga ljud så att man inte skulle behöva tassa runt. Man har ju hört att bebisar är vana vid höga ljudnivåer från livmoderstiden och att det ger dom trygghet, så vi tvekade inte. Men antagligen stördes Alva av detta.

Detta resulterade i ett evigt tassande. Det började för att jag ville att hon skulle ta igen den sömn hon uppenbarligen hade förlorat, men det fortsatte för det gick inte att göra ljud igen. Hon hoppade högt av bestickljud, om någon harklade sig, om kranen rann. Och det gick inte att vänja henne. Samtidigt som jag tyckte att jag inte hade tid att vänja henne. Hon skulle bli övertrött under processen.

På nätterna låg hon i samma säng som oss och jag behövde bara öppna BH:n för att mata. Hon somnade om vid bröstet och låg sedan sidan om. Då jag sover lätt (kanske är ärftligt det där) så vaknade jag tidigt när hon ville ha mat så hon behövde aldrig bli riktigt ledsen. Så nätterna var hyfsat lugna medan dagarna fylldes av vakenhet och gång. Jag gick och gick och gick. Med en varm bebis tätt intill kroppen i en bärsjal i genomsnittlig 30-graders värmebölja (vilket var temperaturen vi hade inomhus hela tiden). Jag kunde inte lära henne sova i vagn för det gick inte att vistas ute. Jag mådde dåligt av att amma uppe i sovrummet för att jag svettades så och var tvungen att ligga stilla medan jag bara ville röra mig så att jag kunde svalkas.

Sen tipsade min kompis Mia om att skapa sovrutiner för Alva. Att hon skulle sova specifika tider under dagen med viss vakentid mellan tupplurerna. Det var en lättnad att börja använda ett schema för jag tyckte det var jättesvårt att bedöma på Alva när hon var trött. Oftast var hennes tecken så subtila att jag missade att hon var trött och blev inte informerad förrän hon var övertrött (en övergång som tog några få minuter).

Jag hade vid detta laget lyckats få henne att sova i vagnen. Först gick jag med henne under hela hennes tupplurer för det gick inte att stanna vagnen utan att hon vaknade. Sedan fick jag tips om att stanna vagnen så fort hon hade somnat, vilket funkade, men hon fortsatte dock att vakna exakt 30 minuter efter att hon hade somnat och fortsatte att vakna mellan 30 min fram till ca 1 timme och 10 minuter. Så jag stod i princip ovanför vagnen (vilken jag hade inomhus för det var för varmt att vara utomhus) och var beredd att rulla den direkt om hon vaknade till.

Sen försökte jag få henne att sova i egen säng för hon hade börjat veva runt med armarna på morgonen och jag upplevde att hon var för varm i vår säng. Vi lyfte upp vagnen till övervåningen och hon sov i den i början för att jag skulle kunna natta om henne utan att amma henne. För nu skulle hon vänja sig vid att inte ammas till sömns och inte använda mig som en stor napp (hon vägrar även napp). Det gick över förväntan. Hon verkade väldigt nöjd med att sova själv i vagnen. Men det var många uppvak under natten som jag fick köra vagnen igenom för att få henne att somna om. Det gick både bra och dåligt. Framgång och bakslag. Sen flyttade jag över henne till spjälsängen och nattade henne genom att buffa henne i rumpan. Jag hade nu hållit på att försöka få henne att sova ordentligt (både dag och natt) i ca 1 månad. Jag var trött och halvt uppgiven.

Till sist fick jag leta upp litteratur om hur man kan få bebisar att lära sig somna om själva för det var helt hopplöst att hon fortsatte vakna så ofta. Människor runt mig sa ”Hon är nog bara en sån bebis som inte behöver så mycket sömn”, vilket gjorde mig frustrerad för jag kunde se skillnaden på Alva när hon fick all sömn som är rekommenderad för hennes ålder och när hon inte fick den.

Vi tog oss igenom 4-månadersregressionen (då bebisar får fler sömncyklar och börjar vakna oftare) och hon började äntligen sova bättre på natten, med endast 1 nattmål. Men varenda gång en utvecklingsfas inleds så är det kört. Då tar vi några steg tillbaka. Det är helt otroligt mystiskt hur hon kan sova så bra och sammanhängande under natten men inte klara att sova en daglur på 2 timmar. Jag förstår det inte och håller på att avlida på grund av det.

Vi kämpar fortfarande. Nu är hon inne i en utvecklingsfas som ger henne mardrömmar, gör henne mer hungrig (så hon vaknar oftare på natten igen) och verkar göra att hon sover extremt ytligt (igen). Jag försöker acceptera att hon är en lättväckt bebis, att hon inte är duktig på att sova, att hon kanske alltid kommer att vara så, men det är svårt. Jag känner väldigt ofta att folk bedömer mig för att jag ”krånglar till det”. För att jag har ett schema för när Alva ska äta och sova. För att jag är nitisk med att hålla tider (på minuten) för detta schema. Att jag är en sämre mamma för att jag inte kan få mitt barn att sova. Och det gör mig ledsen och nedslagen. Jag hade jättegärna bara velat lämna det till Alva och låtit henne sova när hon är trött. Men barnet somnar inte själv. Så är det bara. Inte ens om hon är jättetrött. Hade jag inte hjälpt henne och haft total kontroll över hennes dag (och natt) så hade hon varit en skrikig övertrött bebis på kvällen (och antagligen även natten).

Jag klarar sömnbrist rätt så bra, så det i sig stör mig inte. Det som stör mig är att lilla Alva inte får lugn och ro. Att hon inte kan sova. Att hon inte får komma ner i djupsömn under dagen för att kunna återhämta sig. Att hon måste vakna hela tiden och kämpa för att somna om.

Kanske blir hon en bra sovare en dag eller inte. Jag hoppas på att hon vid 6-månadersåldern – när hon börjar äta fast föda – börjar sova lite hårdare. Jag hoppas. För hennes skull. Tills dess kommer jag antagligen att gråta många tårar till och kommer att förbanna grannarna för att de väsnas när Alva ska sova under dagen. Tills dess kommer jag fortsätta vara stressad när vägarbetet i närheten skär gatustenar när hon ska sova och bli frustrerad när Riksbyggen ska ut och klippa gräset mitt i hennes lunchlur.

Med andra ord är jag vid det här laget expert på bebisar sömn och sömncyklar, men det hjälper tyvärr föga…

I värsta fall blir jag utbränd igen. I bästa fall börjar Alva sova djupt. Tills dess fortsätter jag ”tvinga” på henne sömn för att hålla henne så glad och nöjd som möjligt så att hon utvecklas på bästa sätt någonsin.