My 2014

Efter att ett år har avslutats och ett annat har inletts, brukar jag göra en årsvideo av det föregående året. I det här fallet; 2014. 

Om ni har umgåtts med mig under året, kommer ni antagligen att figurera i denna film.

in the name of sickness and love

Ligger hemma med feber, yrsel och illamående och tittar på familjefilm. Det slår mig (än en gång) efter att ha tittat på mina två bröders bröllop, med tårar i ögonen, hur fantastiskt underbar familj och släkt jag har. Hur mycket jag älskar dom allihopa och hur mycket jag saknar dom.

Resan till Sälen 2009 tillsammans med 25 släktingar förblir en av mina favoritresor och jag tycker det är helt underbart att vi alla trivs så bra ihop. Och de glädjetårar, kramar och glad buggdans i filmen från Eric och Maddes bröllop får mig alltid att gråta (in a good way).

Me…as Carey Mulligan..?

Sedan jag införskaffade Photoshop för typ 15 år sedan, har jag photoshoppat på frisyrer på mitt eget ansikte om jag funderade på att ändra frisyr. Det var ju ett alldeles perfekt sätt att se om jag skulle passa i en sådan frisyr – redan innan man hade gjort första ”klippet”.

Så igår kväll såg jag en film med Carey Mulligan. En nyare skådespelare som jag tycker är väldigt söt på ett väldigt enkelt sätt. I filmen hade hon kort hår, en frisyr som var väldigt pigg och glad. Och jag tänkte för mig själv, om jag skulle vilja ha kort hår skulle det nog vara något liknande.

Så varför inte. Det blev en bild på mig med Casey Mulligans hår;

Inte helt illa. Eller? Får se om jag någonsin blir trött på att sätta upp håret…

Senast jag hade så kort hår var 2001. Men då var det inte ens så kort och var inte direkt uppklippt. En kille i parallellklassen på gymnasiet brukade sjunga ”Jag vill bo i en svamp annars får jag kramp…” när jag gick förbi i korridoren. Det var rätt så roligt faktiskt. För jag antar att med mitt tjocka hår (som det var på den tiden) så såg det ut lite mer som en svamp…

 

happy new year?

Det har börjat ticka in på de sista timmarna av 2013 och jag kan inte vara annat än lättad över att detta förskräcklig år börjar närma sig sitt slut. Inte för att upplevelser i verkligheten avskiljs av månader eller år, men jag vill ändå tänka mig att det kanske kan börja om nu (igen).

Och nu när man står på kanten till ett nytt år (och jag sitter ensam i en lägenhet 340 km från min familj för att nyårsafton inte känns som något att fira i år och för att jag tycker det är jobbigt att vara social) är det kanske läge att se tillbaka.

Så jag vänder blicken mot en film, filmad av min storebror nyårsafton 2007-2008. Då var jag fast i Australien (då 14000 km från min familj) för att jag var tvungen att göra praktik på veterinärskolan under min ”julledighet”. Jag kan fortfarande erinna känslorna av hemlängtan och de många tårar som rann nerför mina kinder när denna korta film damp ner i min email-inbox den 1/1 2008 (Australien ligger ju några timmar före Sverige). 2007 var något år innan släkten bröts upp av firande med respektive under nyårsafton. Då var vi oftast hos min far och det var väldigt mycket folk (samma folk som var där på julafton och de flesta kalas året runt). 

Anledningen till att jag kom att tänka på denna filmen var för att min svägerska Madde precis skickade mig en film från källaren hos min far där hon satt med fyra av mina syskon och tittade på när de i finaste kläder (storebror iklädd fluga och vit skjorta) spelar ”Mario Bros”. Då gör det så där lite hemskt ont i hjärtfiberna igen att jag är så långt borta från min familj (även fastän Madde antagligen tyckte det var mindre roligt att göra just det på nyårsafton… 😉 ).

to have and to hold from this day forward

Fifth day. Saturday. And the main reason why I was propelled to go to Singapore. I had been invited to the wedding between classmates Alex and Ru Hui. I was very intrigued with the idea of experiencing an Asian wedding, since I had a feeling it might be ”slightly” different from a ”Western” wedding. 

Usually, the proceedings leading up to the wedding are kept in the family (what is called ”the crashing” amongst the Asian population), but I and some Australian friends of the couple were invited to take part of the morning activities. Something I’m so grateful of. 

It starts in the morning. The couple’s boss, plus his family, my classmates Emily and Marion, and I, were told to arrive at Four Season Hotel at 8 a.m. There, after some happy (and quick) accounts of what Emily and Marion have been up to since we last met, we were loaded onto a minibus.

The bus drove us to Ru Hui’s family home (after having gotten us lost at one point). There we were greeted by Ru Hui’s parents and were lead into the house.

Here are the ”sisters” a.k.a. bridesmaids. They are waiting for the groom and his best men on the inside of the house, in a way guarding the bride who is hidden away upstairs in her room.

The sisters have all the power. They can decide if the groom is allowed inside, and when. They decide if the bribes he’s about to offer are enough.

Here’s the happy groom, Alex.

The groom and his best men have to go through a couple of, sometimes almost punitive, tasks to judge how much the groom is willing to go through to get his bride.

We were offered safe soda.

The groom and his men had to confer with each other at several points on how much money they were willing to pay to get inside. Their offers were repeatedly denied.

Here’s money being offered in a small yellow envelope.

Eventually, the groom and his men were invited inside. They had to do a dance (the Harlem shake) and after passing that they were allowed upstairs.

Before being allowed to walk through the closed door and meet his bride, the groom had to agree to fulfil the promises Ru Hui had comprised on a piece of paper, pushed underneath the door.

When Alex got inside, they had tea, took photos and then Alex lead Ru Hui down the stairs.

She looked like an Asian princess. Utterly gorgeous.

The bridal couple went in the bridal car, while the rest of the guests got onto the minibus. We were taken to Alex’s parents.

She looked like a movie star, with all these people helping her move in the dress.

There was food being served at Alex’s parents.

They also had a white fluffy dog.

Marion and one of the sisters.

Then the tea ceremony started. The people older than the bridal couple sits down and the couple offer them tea. This is to symbolise the respect for the elders and I guess in a way to respectfully ask them for their support in the marriage. In return, they give a small token (often money) and give their blessings to their future married life.

Next, the bridal couple sits down, and everyone younger than the bridal couple offer them tea instead. In return the bridal couple gives a small token.

Alex’s dad in the middle.

All the ”Australians”, as they called us. The bridal couple’s boss to the left with this family and Marion, Jonathan, Emily and I to the right.

Re-applying make-up.

Then we moved on to Alex’s mom’s place (Alex’s parents are divorced so this was an extra trip). Ru Hui changed clothes (still absolutely beautiful).

And Ru Hui made sure that the wedding day was on schedule. The tea ceremony was repeated here, before we went back to Ru Hui’s family home. Where her relatives repeated the tea ceremony.

The gorgeous bride herself.

Ru Hui and I.

The clock was around 3 p.m. when the tea ceremonies were brought to an end. The guests (including the wedding guests that had not taken part of the ”crashing” in the morning) were invited to the Four Season Hotel at around 7 p.m. In between there, I went with Emily to her hotel where she needed to change. We had plenty of time to catch up. I’ve missed my classmates so much.

Then we arrived at the hotel. Here’s a dripping ice table with strawberries in the foyer.

The tables were made.

Marion. Who wanted to get her hair braided at a hair saloon before, but they wanted to charge her a ridiculous amount of money to do it. So she did it herself. It turned out great, I reckon.

Jonathan. Previos classmate of mine and now one of the groom’s best men.

The dinner started with the wedding ceremony. 

And then the dinner was on. Someone had already edited the video material from the crashing in the morning and that was displayed for all the guests who had not taken part of the morning activites, and there were blessings from all around the world having been recorded through Skype, etc. So heart-warming.

Vet people. Are. Weird.

Then Bernice and Cheryl arrived. Cheryl is one of my favourite persons in the whole world. I miss her so much. She used to tell me to ”Kill myself” in a threatening voice. So we have a very odd relationship.

Cheryl on the left. Bernice on the right.

And everyone is still keeping in touch with the world. Cell phones everywhere.

Suckling piglet. Yum!

The food was served in small dishes (8 of them if I remember correctly) and each table had their own servant that cut up and served the food. Classy.

Apparently, the groom is in a band. At least he plays the guitar. Didn’t know.

Another clothing change. 

The bridal ‘thank you’s’.

We were supposed to take a photo of Cheryl and I. Didn’t know that Alex snuck up behind us.

Cheryl drove me home that night. She was appalled when I told her that I was planning on taking a cab. Then we made up plans to catch up on the Monday since she was (for once) off work. Otherwise she apparently works 24/7.

The wedding was absolutely gorgeous. I enjoyed every second of it. I’m so happy and grateful to have been part of it. It was the experience of a lifetime.

Plus. It gave me a very good motivational kick to get my rear into action and book a ticket to Singapore to meet up with a lot of my friends that live there.

For in every adult there dwells the child that was, and in every child there lies the adult that will be

Idag, för exakt ett år sedan, klockan 2.21 på morgonen, ljöd sms-tonen i mitt sovrum. Det var ett mms med den första bilden på min andra brorsdotter, med tillhörande text ”Liten skrutt titta ut till slut”. Vid tio-tiden kvällen innan hade min brorsdotter Olivia blivit född. 

Kort taget av min bror, Olivias pappa.

Nu är hon redan ett år gammal. Hon är den gladaste unge jag har träffat och även fastän hon är så liten har jag en känsla av att hon har väldigt mycket humor, musikglädje och intelligens. Jag, som faster ”katt”, tittar nyfiket på från kulisserna och följer med glädje denna lilla figurs uppväxt.

Några av dessa steg har jag filmat. De finns samlade nedan.

Am I turning into rabbit, or is it just me?

Inte nog med att jag nästan precis har kommit över mitt kroniska trötthetssyndrom, nu bestämmer sig min kropp för att inleda hösten med kraftigt svullna/reaktiva lymfkörtlar. På bara två dagar har lymfkörtlarna på högra sidan av min nacke svullnat upp. Nu spänner det i huden för att det inte finns mer utrymme att svullna på, till den grad att det gör ont att prata och ont att vända på huvudet. 

Det underliga är att jag inte har ont inuti halsen och det syns inget inuti själva halsen. Kan inte riktigt förstå mig på vad som har hänt. Min läkare blev lite orolig att jag hade fått harpest (vilket är en zoonos – smittbart till människor) då jag avlivade en kanin med misstänkt kaninpest (inte samma som harpest dock) för exakt en vecka sedan. Man kan såklart inte var helt säker på att den kaninen bara hade kaninpest. Den kanske hade haft stenotur och fått harpest samtidigt. 

Men men. Läkaren ringde infektionscentralen som blev eld och lågor (arbetsskada?) över ett misstänkt fall av tularemi och antikroppar togs. Omprov ska tas om 2-3 veckor. 

Till saken hör att det är kaos på jobbet just nu då de lägger nytt golv. Kanske har det kommit fram någon smitta efter att de har rotat i mycket där, då flera på jobbet har lite konstiga hals-besvär. Vem vet vad som kan överleva i golven på en 30+ djurklinik?

Men… Nu när vi går in i hösten är det dags för en ”Vad gjorde du i sommar?”-film.