101 dagar kvar

Där – inuti livmodern – sparkar min lilla bebis för fullt. Det är en konstig känsla. Som gasbubblor man aldrig någonsin har känt tidigare. Som att bli lätt boxad inifrån. Som att någon knäpper med fingrarna mot insidan av din mage. Ibland (rätt så ofta nuförtiden, faktiskt) så hårt att magen hoppar till och man ser det tydligt på utsidan. Ibland så försiktigt att det snarare bubblar och kittlar till. Igår slog det till i höger och i vänster sida av livmodern – samtidigt, som om bebis låg utsträckt och studsade med huvudet mot ena sidan samtidigt som fötterna slog i andra sidan.

Trots magen som fortsätter växa, trots att det börjar bli jobbigt att hämta saker från golvet, trots att det krävs ett momentum för att komma ur både soffa och säng, så känns graviditeten fortfarande lite abstrakt. Eller inte graviditeten i sig, utan snarare konceptet att det finns en liten människa inuti min livmoder. Det är egentligen väldigt bisarrt. Att någon studsar omkring därinne i en vattenfylld ballong, medan jag fortsätter med mitt liv.

Jag älskar att känna bebis sparka och börjar noja mig om det går för lång tid utan att jag känner något, men ändå kan inte min hjärna fatta att det finns en liten människa därinne. En människa skapt av mig och Marcus. En människa som sen kommer att förenas med utsidan, växa och bli större, börja sitta, krypa, gå. Börja prata. Bli tonåring, bli vuxen, skaffa ett eget liv. Allt det där är så stort att jag kan bara likna det vid att tänka på universums oändlighet eller något annat som för mig är för stort för att greppa.

Jag älskar verkligen att vara gravid. Trots tröttheten, avsaknaden av aptit, sömnlösheten och den minskade smidigheten är denna period i mitt liv det mest spännande jag har varit med om (än så länge). För en gångs skull är det något jag inte själv kan kontrollera. Jag kan bara flyta med och försöka ordna med saker runt omkring så länge. Jag längtar tills att bebis kommer ut och att min hjärna kanske då kan fatta att det faktiskt var en bebis därinne de där nio månaderna, men samtidigt är jag absolut inte klar med graviditeten än. Jag älskar detta äventyr!

P.S. Och om man bara kunde sluta jobba – typ nu – och fokusera på att ta hand om sig själv och bebis 100% istället. Det hade varit pricken över i:et.