ingen mer ”Dr.”

Jag tänkte länge på om jag verkligen skulle vara veterinär. De senaste två åren gav jag den funderingen en ångestfylld tanke minst en gång var femte minut. Det kändes tungt att jag hade pluggat så länge, stått ut med så mycket stress och prestationsångest under utbildningen och åkt därifrån med nästan 1 miljon i studieskulder, bara för att lämna allt och ”ge upp”.

Så medan jag envist fortsatte att gå till det där jobbet varje dag, medan illamåendet steg i halsen, ångesten sköt adrenalinet i taket och övertiden tog över mitt privatliv, kunde jag bara tomt och apatiskt se på medan mitt liv trillade i sönder. Hur jag blev räddare och räddare för att sticka, undersöka och behandla. Hur jag slutade sova på nätterna och när jag väl lyckades somna drömde jag mardrömmar om att mina beslut avslutade liv.

Det var först när jag började somna på jobbet och kände för att gråta ca var tredje minut, som jag gav upp – av ren utmattning. Jag orkade inte kämpa för något jag inte ville längre. Jag fixade inte att tvinga mig själv varje dag. Det blev medicin, terapi och sjukskrivning innan jag började inse att jag inte skulle känna skuld för att jag kanske inte ville vara veterinär. Att jag inte var en dålig människa för att jag inte kunde jobba med det som jag hade utbildat mig till. Bara för att ”duktiga Josephin” inte ”pallade trycket” var hon inte en värdelös och inkompetent människa.

Beslutet kom till mig i maj. När jag satt i bilen på väg hem från halvårsavstämningsmötet med Försäkringskassan, min läkare och min arbetsgivare. Jag skulle sluta. Jag skulle försöka arbeta mig ur min sjukskrivning, men processen fick max ta ett år. Därefter skulle jag säga upp mig, flytta tillbaka till Skåne och min saknade familj, och börja om ”på nytt”. 

Nu är det 2015, januari, och jag ligger i min säng i mitt nya rum i ett hyrhus som jag delar med min kusin. Jag har haft ett långt jullov – det längsta någonsin – och kommer att börja jobba den 22/1. Då på ett ”ex-jobb” där jag trivdes fruktansvärt bra, där det inte fanns någon ångest eller omänsklig stress. Samtidigt kommer jag att starta upp mitt eget företag medan jag tar ströjobb här och där (”hoppar in”). Från att ha blivit diagnoserad med svår depression och svår ångest i november 2014, måste mitt liv nu börja handla mer om mig själv. Jag ska återfinna mina hobbies, kanske dejta (är kanske dax…) och börja älska mig själv igen.

I slutskedet av min sista tid som veterinär, satte jag ihop en film med blandade filmsnuttar som man filmar (oftast med mobilen) på jobbet. Jag ville på något sätt visa hela resan från mitt första veterinärjobb till slutet och hoppas att man får samma känsla av filmen som jag känner – bitterljuvt. För trots mitt beslut hade jag väldigt roligt på jobbet och kommer att sakna människorna där, men samtidigt var den totala stressen inte min grej.

Jag hoppas på en gladare Josephin 2015.

about writing and norway

I slutet på oktober 2012 skrev jag det sista kapitlet på min 300+ A4-sidor roman ”Snapshot”. Det hade då gått några år sedan jag ”tappat” storyn och det var min sjukskrivning för hundbettet som gav mig ”tid” att skriva de där sista meningarna och äntligen avsluta en berättelse som jag hade påbörjat 2008. 

Sedan dess har jag inte skrivit något. Har inte haft någon inspiration. Men jag lovade mig själv att jag någon gång skulle avsluta samtliga av mina påbörjade berättelser, något jag även lovade mina läsare online. Alla mina berättelser är avslutade, förutom en. ”Lethal Whispers”. Jag skrev den samtidigt som två andra berättelser, med sin början i februari 2003. Det blev för mycket och jag tappade inspirationen. Storyn har för det mesta stått still sedan november 2004. 

Att läsa igenom ”Lethal Whispers” för att starta upp minnet av berättelsen var på min To-Do-List för sommaren. Igår satte jag mig ner och läste. Och faktiskt fick jag lite inspiration. Vilket innebär att jag kommer att skriva om de 48 kapitel jag redan har. Detta blir lättare än att försöka knyta an till en berättelse som har färgats av min bortvaro och där trådarna hänger lite löst (många av dom kommer jag inte längre ihåg vart de skulle knyta an).

Så idag har jag skrivit. Och skrivit. Har skrivit ca 3 kapitel och det hade varit underbart om inspirationen finns kvar så att jag kan skriva klart denna berättelse på min semester…

Jag planerar även att beställa hem canvasduk och akrylfärger och börja måla med färg igen. 

Men det får vänta några dagar nu. För tidigt tiiidigt på tisdag morgon sätter jag mig på en buss för att åka-till-Skövde-för-att-ta-tåget-därifrån-som-tar-mig-till-Oslo-för-att-byta-till-flyg-som-ska-ta-mig-till-Alta. Jag kommer att vara på resande fot mellan ca 6 på morgonen till 19 på kvällen. Och jag som ääälskar att resa *lägg in sarkastisk ton här*

Det är målet som räknas. Målet som innebär en återträff med min chef i Norge och min djursjukvårdare Aina. De var del av min första arbetsupplevelse som veterinär 2010. Det har hänt mycket sedan dess.

Hej, jag heter Josephin och jag är en duktig flicka

Hej. Mitt namn är Josephin och jag är en duktig flicka.

Jag föddes som andra barnet i ordningen i vad som skulle bli en familj på 7 barn. Jag var äldst flicka och skulle vara den enda flickan tills min lillasyster kom 10 år senare. Däremellan var det traktorer, Ninja Turtles och att bygga fort i halmen som gällde. Oftast dock med rosa overall och en docka instoppad innanför overallen. För att bibehålla lite av min flickhet kanske.

Kanske var det då det började. Kanske det var som enda flicka i syskonskaran som instiftade ett ansvar i mig att se efter mina bröder.

Kanske var det inte förrän jag började skolan. Där jag alltid ville göra mitt bästa.

Arbeten gjordes alltid längre än vad som efterfrågades – inte för att överdriva, mer för att jag visste att jag kunde göra mer och därför borde göra mer. Jag hade svårt att hitta den där “stopp”-knappen. Hade man gjort ett arbete skulle jag alltid måla en framsida. Det var nog mest den artistiska sidan av mig. Jag ville göra allting fint.

I mellanstadiet applåderade min lärare mig (och min dåvarande bästa kompis) för att vi var så duktiga på att skriva berättelser i “Ordkunskap”. Det är en av de gånger som jag starkt minns offentlig förödmjukelse. För ingrott i mig är en stark aversion mot att skiljas från andra och verka “bättre än andra”.

Jag har inte ens en gnutta tävlingsinstinkt i mig. Hatar att tävla. Har aldrig konkurrerat med någon i skolan eller privat. Jämför mig sällan med andra. Men tävlar konstant med mig själv. Att bli bättre och bättre. På vad? Det finns inga gränser.

”När min psykolog berättade att jag var svårt insjuknad i DuktigFlickaSyndromet så vägrade jag tro på det. ”
– Underbara Clara 

I början på högstadiet slutade jag äta. Åt som mest ett äpple om dagen. Tyckte inte om min tonårskropp och ville snabbt gå ner i vikt. Och det fungerade bra. Bara man inte åt så kände man snart inte av hunger längre. Disciplin är jag bra på. Och att vara hård mot mig själv är jag expert på. 

I grundskolan läste jag till extra ämnen för att…jag vet inte, plugga mer? Medan andra valde någon sport eller att måla, började jag läsa ett extra språk. I slutbetyget i nian hade jag MVG i alla ämnen förutom gymnastik. Där fick jag VG. 

För att “utmana” mig själv och alltid göra mitt bästa, ansökte jag till det svåraste gymnasieprogrammet i Sverige (International Baccalaureate – IB), där jag stressade så mycket under slutproven (slutproven innefattade allt vi hade läst under 3 år) att jag tappade en stor del av mitt hår. I slutbetyg från gymnasiet låg jag några poäng över vad man som högst kan räkna om till högskolepoängen. I IB läste vi in på universitetsnivå, därav fick jag “mer än” svenska maxbetyg när betygen skulle översättas till det svenska betygssystemet. 

”En kvinna som jobbar mycket beskrivs istället oftare som den ”duktiga flickan”, ett tryck som beskrivs komma inifrån henne själv. Upplevelsen av otillräcklighet står i fokus – hon mår psykiskt dåligt av både egna och andras förväntningar på hennes arbetsprestationer. Att vara en ”duktig flicka” betraktas närmast som en slags ”sjukdom” som kan leda till ”utbrändhet”. Individpsykologiska termer används flitigt för att beskriva dessa hårt arbetande kvinnor, vilket sällan är fallet för de arbetsknarkande männen.”
Lukaspsykologen 

När jag tog studenten visste jag inte vad jag ville göra. Fick panik för att jag för första gången i mitt liv inte hade en plan. Så jag bestämde mig snabbt för att bli veterinär. Jag älskar ju djur, älskar medicin och vill hjälpa.

Så då sökte jag till en av de utbildningar som utbildar dig till ett yrke som har en av världens högsta antal självmord. En utbildning som fick mig att må väldigt dåligt och jag var nära att hoppa av flera gånger. Men även där fick jag mycket höga betyg i det mesta. Trots att betygen från universitet inte ens räknas ute i verkliga livet därefter. Så länge du får godkänt så får du din legitimation. Men varför nöja sig med ett godkänt när man kunde få mycketmycket godkänt…?

Så vart ledde den här karusellen mig?

Om ca 1 månad fyller jag 31 år.

För att jag alltid har pluggat så hårt är jag fortfarande singel, medan syskon har skaffat både respektive och barn.

Jag har med året lagt till mig en nästan tvångsmässig renlighet där allt måste vara på sin plats hemma annars mår jag väldigt dåligt.

Jag har förlorat de flesta av mina hobbies. Jag brukade måla, dansa balett, dansa salsa, löpträna…

Jag har fått uttunnat hår uppe på hjässan och tappat åtminstone hälften av min totala hårmängd.

Jag har svårt att somna.

När jag väl har somnat har jag svårt att fortsätta sova.

Jag får ångestattacker när jag tänker på jobbet.

Jag är yr, illamående och har ett tryck över bröstet när jag är på jobbet.

Jag har inget tålamod och har blivit fruktansvärt cynisk.

Jag som tidigare kunde multitaska utan problem, måste nu anstränga mig 130% för att bara fokusera på en sak. 

Jag känner mig utanför trots att jag står i ett rum fullt av människor, för att jag inte orkar koncentrera mig på ett samtal om det inte är riktat direkt till mig.

Jag måste ta sömntabletter för att kunna somna när jag ska till jobbet dagen därpå, trots att jag är så trött att jag är vinglig.

Från att ha varit väldigt energisk och optimistisk vill jag nu inte längre möta världen. 

Jag vill bli lämnad ifred.

Jag vill inte längre träffa vänner.

Jag vill inte jobba.

Jag har gett upp på hoppet att hitta någon att spendera mitt liv med.

Jag kan inte tänka mig att någonsin skaffa barn. En tanke som gör mig ledsen.

Jag gråter för minsta lilla.

Det känns som om jag går omkring med konstant jetlag; där minsta tanke kräver en enorm ansträngning och ögonlocken känns otroligt tunga varje sekund av dagen.

Jag saknar min familj, men tycker det är jobbigt att umgås med dom. Det tar energi och jag blir ledsen för att jag inte bor i Skåne, för att de verkar må bättre än jag, för att jag inte vet vem jag är i förhållande till mina familjemedlemmar längre…


Några veckor innan jul blev jag diagnoserad med utmattningssyndrom. Det är det “positiva” begreppet för utbrändhet.

  • Minnesstörningar
  • Svåra koncentrationsproblem
  • Oförmåga att tänka klart
  • Låg stresstolerans
  • Överkänslighet för ljud, ljus, lukter
  • ”Tunnelseende”
  • Trötthet /uttmatning
  • Sömnsvårigheter
  • Ökad infektionskänslighet
  • Ökad smärtkänslighet
  • Muskelproblem
  • Mag-tarm problem
  • Känslolabilitet
  • Nedstämndhet

Stressmottagningen

 

Efter 31 år av att 

vilja mer
jobba hårdare
göra sitt bästa
vara alla till lags
inte göra någon besviken
inte göra någon ledsen
inte besvära någon
vara smal
alltid vara glad
alltid hjälpa till
alltid vara förstående
hinna med så mycket som möjligt på kort tid och vara effektiv 

har jag nu i hög fart sprungit rakt in i väggen.

Jag känner varken igen världen eller mig själv längre. Min läkare har sjukskrivit mig på deltid då jag helst bara vill dö när jag kommer till jobbet. För dödsfall är ju en alldeles utmärkt anledning att inte jobba.

Det ansvar som alltid har varit jobbigt med mitt yrke har nu blivit överväldigande. Avlivningar är värst. Alla dessa känslor som jag inte längre har någon barriär emot. Det känns som om jag avlivar mitt eget djur om och om och om igen.

”Utmattningsdepression är som regel en effekt av långvarig arbetsstress. I ett tidigt stadium av utmattning brukar symtomen vara situationsbundna, de uppträder t ex på arbetet men försvinner under ledighet. Vid egentlig depression uppstår symtomen som regel i alla situationer i tillvaron.”
Netdoktor.se 

Det känns som om jag står helt ensam i ett rum och bara skriker. Men det är ingen som förstår vad jag “säger”. Innan jag började jobba som veterinär jobbade jag med en kvinna som hade gått in i väggen flera år tidigare och sedan dess bara kunde jobba deltid. Jag vet att jag tänkte att jag aldrig ville bli som hon. Hon var så långsam, kunde inte multitaska och om hon inte fick följa exakta rutiner så brast hennes värld. Jag hade mycket förståelse för henne och kunde tänka mig in i att det måste vara jättejobbigt för henne.
Trodde jag. Men nu när jag står här själv så inser jag att man inte kan föreställa sig hur det är om man inte har upplevt det själv (som med så mycket annat).

Vilket adderar till min ångest då det känns som om jag går omkring med en låtsassjukdom, vilket lämnar mig sårbar, ledsen och ensam.

”Yttre omständigheter som ökar risken för utmattningsdepression är stor arbetsbörda, tidspress, för lite eget inflytande på sitt arbete, rollkonflikter och otydligheter i arbetet, ett utpräglat kund- och klientorienterat arbete (dåligt kund- och klientorienterat arbetsklimat), brist på återkoppling på utfört arbete och bristande socialt stöd.”
Netdoktor.se 

Detta är något som har pågått länge. Vad jag kan tänka ut själv är att det har varit på gång under minst två år. Men det har tagit mig (och vården) en lång tid att se mönstret. Alla fysiska undersökningar har gjorts, men enligt blodprov var allting inom normala referenser. Det hade varit så mycket enklare att bara ta en medicin istället för att reda ut något mentalt problem som kommer att ta tid. Det var inte förrän min väninna sa till mig att jag lät deprimerad, som bitarna föll på plats. Då var jag så långt inne i det att jag inte kunde hitta ut igen. Vid en tidpunkt hade jag problem att hålla mig vaken på jobbet (trots att ha sovit 12-14 timmar natten innan) och kunde inte hålla i ett djur utan att mina muskler började skaka av ansträngning.

 

Så jag ska gå till psykolog för att försöka stänga av mitt sätt att tänka.
För att försöka att inte ta allting på mina egna axlar,
inte tänka på mina patienter när jag är hemma
sluta klandra mig själv för att jag inte har kunnat hjälpa någon
sluta göra sköterskauppgifter på jobbet för att jag tycker att alla ska hjälpas åt
Börja släppa på det kontrollbehov som fängslar mig.

Nu vill jag tillbaka till livet
jag vill tillbaka till mig själv, för jag saknar faktiskt den jag brukade vara
Jag saknar den som hela tiden skrattade i bakgrunden
som ibland skrattade så ofta och mycket att andra undrade vad jag skrattade åt (oftast då något i mitt huvud)
som gärna gav energi till andra
som ville vara där för andra och stötta
som älskade barn
som älskade djur
som kunde sova
som inte började gråta vid minsta tillrättavisning
och inte gick omkring som en zombie med huvudet fyllt av bomull

Så förlåt alla,
om jag inte svarar på emails eller sms i tid
om jag inte dyker upp på den där festen
eller verkar lite nedstämd om jag faktiskt bestämmer mig för att komma

Det viktigaste för mig är att jag kan släppa känslan av att alla tycker jag är svag och fånig som inte kan hantera livet. Det kommer att vara den svåraste uppgiften. Resten hoppas jag faller på plats till sist. För kan jag inte hitta tillbaka till mig själv igen vet jag inte riktigt vad det är för mening med livet.

P.S. Det kan ju hända att detta inlägget är lite hoppigt och rörigt. Men har av ovannämnda orsaker svårt att koncentrera mig och tycker numera att det är svårt att konstruera meningar.

that mental bite

När jag idag tänker tillbaka på den där dagen, för 365 dagar sedan, minns jag den som en utomkroppslig upplevelse. Nästan direkt efter att det hade hänt distanserade sig min hjärna från händelsen; kanske var det för stort och läskigt för att kunna tro på. Det var ju sånt som hände på film. Eller hände någon annan.

När jag stod där med en ångestfylld hund och med lugnande röst försökte få den att lugna ner sig tillräckligt så att jag kunde läsa av chippet i nacken med min scanner, var jag fortfarande mig själv. En veterinär i ett undersökningsrum med en schäfer som skulle röntgas och en djurägare som ogillade munkorgar.

Sekunden efter satt hundens tänder i min högra överarm. Det var nog då hjärnan påbörjade sin verklighetsflykt då min första reaktion var en kraftig förvåning. Det kändes som en evighet innan jag registrerade att en stor hund argsint tuggade på min arm och att jag borde reagera. Att jag borde skrika. Automatiskt hade jag redan börjat dra mig bakåt, medan hunden reste sig på bakbenen och följde med, ovillig att släppa taget.

Minnet blir lite suddigt här. Emelies redogörelse av vad hon hörde utanför rummet den dagen blandas med mina egna upplevelser och minnet skrämmer mig. Som någon som lyssnar på en spökhistoria, hör jag Emelie berätta hur hon hörde hundens fruktansvärda arga tuggande ljud (något jag själv ej var medveten om) och mina skrik (något som jag uppfattade som väldigt milt upprepande ”Nej, nej, nej, nej”) och att hon upplevde det som ljuden av att någon höll på att dö.

Jag ser från utsidan hur förvånad, nästan skamsen, jag ser ut när Emelie öppnar dörren till undersökningsrummet (något som distraherar hunden), och sedan är det en suddig passage medan jag guidas till omklädningsrummet. Jag ser mig själv läggas på golvet, hur mitt försök att kravla ur min tröja avbryts av att Carola istället klipper upp tröjan, och kan inte riktigt ta in den skräckbild som målas upp när armen blir synlig. Då ramlar jag tillbaka i min kropp igen och ser delvis skadan från min sneda synvinkel. Det som fastnar är minnet är de små kvadratiska vita bitarna på några millimeters storlek, som är delar av fettvävnaden i min arm som ligger utslitna runt de sporadiskt utspridda upptuggade områdena av min överarm. Jag glömmer aldrig hur äcklad jag var av synen. Hur jag orationellt i det läget tänkte; ”Vad äckligt att jag har så mycket fett i min arm” trots att det egentligen var den där fettvävnaden som förhindrade skada på muskler, senor och nerver.

Och sedan ser jag allas ansikten när jag tittar upp från min horizontella position. Allas oroliga ansikten; som om jag ligger i en grav och tittar upp på sörjande människor.

Det gör inte ont. Erika ger mig alvedon och ipren och Carola drar fram en droppåse och börjar spola vävnaden fri från hundbakterier. Och jag håller mig lugn. Mest förvånad över att något som ser så groteskt ut, nu är en del av mig.

Tills Maja ställer sig i dörröppningen, ser min arm, utbrister en chockad svordom och sätter ord på det medlidande och den chock jag har sett i allas ansikten. Då ser jag mig själv på golvet, bryta ihop. För tänk om jag är förstörd för alltid?

Det var tungt att återgå till jobbet efter en månads sjukskrivning. Jag hade svårt för hundar och hade nerverna på helspänn. Jag ryckte till ofta; det räckte oftast bara med att hunden vände på huvudet för snabbt. Men jag hade en praktikant i början av min tid tillbaka på jobbet, som inte hade något problem med att ställa sig emellan mig och djurets huvud. Det hjälpte mig att komma över den värsta skräcken.

Jag kommer nog alltid att ha en viss rädsla för schäfrar. Jag litar inte alls på dom. En ångestladdad schäfer får mitt hjärta att slå dubbelslag av adrenalin och jag vill helst bara gömma mig och hoppas att jag inte behöver undersöka den där hunden.

Men jag känner att jag den senaste tiden har börjat slappna av lite runt hundar igen, så det finns hopp om en nästan fullständig återhämtning. Jag hoppas även att ärret, som först läkte till keloider som var röda och kliade, kommer att bli vitare och plattare med tiden.

Min arm – ett år senare

Jag hoppas att detta var den enda och sista gången jag blev allvarligt biten av ett djur.

kick off 2013

I mitten på september hade vi lite kick off för kliniken. Det blev ostbricka i Majas nya lägenhet. 

Lee var där…

…och en massa hundar. Som vanligt.

Vi välkomnade två nya medarbetare. Veterinär Jennie och djursjukvårdare Sandra.

Då jag inte tycker om dessertost (och för den delen undviker mjölkprodukter) så fick jag specialmat. Hade gjort hemmagjord coleslaw och tjejerna hade köpt kyckling.

Detta var en ”osttallrik”.

Såhär kan de se ut när Agoston ska förklara något och vi inte riktigt tror på vad han säger. Vilket är ett vida ofta förekommande fenomen.

Här kan vi se bevis på vem som brukar ge Lovis mat vid bordet. Lovis har full koll på Agostons kex.

Efter att ha haft Lovis dreglandes på Agostons ben under största delen av måltiden lade Agoston frustrerat en servett över låret för att skydda byxorna mot väta.

Finaste Maja.

Lovis hos matte (som undvek att vara med på bild denna kväll).

Sandra, vår nyaste djursjukvårdare. Jag är lycklig (särskilt ur fotograf-synpunkt) då hon är något av en teatermänniska och är inte rädd för kameran.

En väldigt rolig fest. Saknade bara Erika som var på bröllop. Hennes hundar var dock med istället för henne.

animal clinic, chinese town and indian city

On Monday, I met up with Cheryl for lunch. 

Cheryl treated me to a tasty lunch and we talked about all the ups and downs of being a veterinarian.

Then I talked Cheryl into taking me to the clinic where she works. I was itching to see a Singaporian animal clinic.

Cheryl is the boss of the clinic, so she’s there most hours of the week.

Dentistry is done here. A bit different from our clinic.

Surgery room. I loved the green stool with dots to the left.

The examination room. I was grateful for the examination tables that we can lower and raise at our clinic.

Good sign.

They had their own crematorium. Afterwards, people put the ashes in this place outside of the clinic. The place was decorated with photographs and letters.

Cheryl was then to see after a friend’s animals. In the rich area of Singapore. This was a really really old Golden Retriever (if I remember correctly, he was 18 years old. Correct me if I’m wrong, Cheryl).

A huge pool in the backyard. Why not.

Having the rest of the afternoon to myself, while Cheryl had to get back to work, I decided to take the train to ChinaTown.

Fixing shoes.

After that I moved on to Little India. 

It was interesting how the quality of the buildings were so much worse in Little India compared to the rest of Singapore.

I was supposed to fly out on Tuesday, the day after this. But not until in the evening. So my last day in Singapore will be coming up in the next post.

Am I turning into rabbit, or is it just me?

Inte nog med att jag nästan precis har kommit över mitt kroniska trötthetssyndrom, nu bestämmer sig min kropp för att inleda hösten med kraftigt svullna/reaktiva lymfkörtlar. På bara två dagar har lymfkörtlarna på högra sidan av min nacke svullnat upp. Nu spänner det i huden för att det inte finns mer utrymme att svullna på, till den grad att det gör ont att prata och ont att vända på huvudet. 

Det underliga är att jag inte har ont inuti halsen och det syns inget inuti själva halsen. Kan inte riktigt förstå mig på vad som har hänt. Min läkare blev lite orolig att jag hade fått harpest (vilket är en zoonos – smittbart till människor) då jag avlivade en kanin med misstänkt kaninpest (inte samma som harpest dock) för exakt en vecka sedan. Man kan såklart inte var helt säker på att den kaninen bara hade kaninpest. Den kanske hade haft stenotur och fått harpest samtidigt. 

Men men. Läkaren ringde infektionscentralen som blev eld och lågor (arbetsskada?) över ett misstänkt fall av tularemi och antikroppar togs. Omprov ska tas om 2-3 veckor. 

Till saken hör att det är kaos på jobbet just nu då de lägger nytt golv. Kanske har det kommit fram någon smitta efter att de har rotat i mycket där, då flera på jobbet har lite konstiga hals-besvär. Vem vet vad som kan överleva i golven på en 30+ djurklinik?

Men… Nu när vi går in i hösten är det dags för en ”Vad gjorde du i sommar?”-film.