Den brinnande hjärnan

9463fe5de9d466604ee46cdc6a94dc92-e1468268823932

Utbrändhet är framför allt kopplad till stress i arbetslivet, och till arbetsnarkomani. Eftersom kronisk stress är patogent (bl.a. till följd av förhöjda nivåer kortisol), är tecken på utbrändhet ett observandum. Tecken på utbrändhet är cynism, utmattning och ineffektivitet.

Det där med utbrändhet.

Min gärna började brinna långt innan jag fick diagnosen. Utmattningsyndrom hette det då. För att låta lite mer positivt än utbrändhet.

Egentligen är det strunt samma vad man kallar det. Även fastän total utmattning beskriver sjukdomstillståndet hyfsat väl, kändes det ändå mest som att det endast fanns aska kvar i min hjärna. Askan efter en våldsam brand.

Fortsätt läsa ”Den brinnande hjärnan”

”The beauty of a woman is not in the clothes she wears, the figure that she carries or the way she combs her hair.”

I mitten av december avslutade jag min tjänst på Skövde Djurklinik och även min tjänst inom veterinäryrket. Jag står nu på osäker mark och ska börja lita på att jag kan klara mig helt själv, utan fast och trygg anställning, och bara följa mina drömmar.

Som start på mitt ”nya liv” var det dags för ny frisyr. Den skapades av min favorithårfrisörska (som jag kanske måste åka upp till Västra Götaland för att klippas hos igen).

Såhär ser jag alltså ut nu…

sista inlägget som veterinär

När jag var liten ville jag bli konstnär. Jag ville sitta på en målad pall vars färg hade börjat flagna, i högt gräs på en äng med naturens alla kulörter inte endast på en träpalett men även i brokigt mönster över huden på mina händer, medan jag skulle låta penseln svaja fram och tillbaka över duken av linné. Självklart ville jag också låta blyerts och kol skugga fram dragen hos en kompis eller framhäva rynkorna hos en äldre släkting. Kanske skulle mitt hår, alltid lite för rakt för mitt tycke, bli naturligt lockigt enbart för att jag kreativt avbildade omgivningen och därmed bölja lätt i den varma vinden över en solkysst nacke. Staffli finns. Färger finns i stängda tuber, penslar i förseglade plastförpackningar, canvas intryckta i garderobens mörka innersta. Drömmen var mer än 25 år sedan; än har jag inte blivit konstnär.

Ett tag ville jag måla världen i ord snarare än i färg. Fantasivärldar, romantiska gester och övernaturliga krafter viskade sött och förtroligt till mitt inre. Ur gamla gömmor letade min mor fram en bok för skrivning på skrivmaskin, en metod med den engelska benämningen Touch Typing. Höger pekfinger placerades på ‘J’, vänster pekfinger på ‘F’ för att därefter rada upp fingrarna i en startposition som skulle göra det enkelt för mig att, med viss träning, låta fingrarna dansa över tangenterna utan att titta, utan att leta. Min favorit var Kitty Drew, som löste mysterier med sina kompisar; hennes äventyr blev inspiration till mina egna när pekfingerskrivandet förvandlades till dansande Touch och sida efter sida fyllde ordbehandlingsprogrammet i min första Personal Computer, vars skärm var större än min nutida mikrovågsugn. 

Jag drömde aldrig om att bli professionell dansare. Men de mjuka handrörelserna och utbredda gesterna upphöjt på någorlunda smärtsamma tåspetsskor höll mitt intresse i många år, tills skolans böcker blev tjockare och tyngre och fritidens timmar blev kortare och tunnare. Mitt huvud sjönk under vattenytan i ett hav av siffror, ekvationer, världskrig och religioner. Kanske lyckades jag aldrig simma upp för att ta ett andetag, kanske var ansvaren och hungern efter kunskap för tunga och förseglade mig som ett ankar till bottnen. 

De blev nog lite förvånade över beskedet. Den något blyga flickan som älskade sitt hem, sin familj och inte brydde sig särskilt mycket om att resa, skulle lämna allt (om än temporärt) för att bo i Australien. Den enorma öns avslappnade livsstil dämpade ångesten och stressen veterinärskolan medförde och kanske var det då jag lyckades komma lite ovanför vattenytan. Kanske var det enstaka kippande andetag som kläckte skalet runt den reserverade delen av mig. Eller var det dödsångesten förlöst ur ett tillstånd av att ständigt trampa vatten som slog, kvävde och tryckte fram ett vassare jag? Med biljett i hand och visum i ryggsäcken trodde jag att jag kastade mig fri den veckan i februari 2004, veckan innan min veterinärutbildning inleddes, men då snarare en nyare version av mig smärtsamt skulle knådas fram. Som en optimistisk fågel som haverera i vatten, kvävdes den fullständiga upplevelsen. Det blev vänner för livet och oförglömliga stunder, men det är svårt för en fågel att flyga under vatten.

Idag är jag varken konstnär eller balletdansös. Jag är något av en författare, men inte i livnärd anda. I totalt ettusensexhundraåttiofyra dagar var jag klinikveterinär. Igår (fredag) var min 1685:e dag. Idag står jag på kanten till mitt gamla liv med ångesten, ansvaret, plikten, stressen och rädslan mig flåsande i nacken, med armarna utbredda och blicken framåt. 

Och nu. Hoppar jag.

tröstätning

tröstäta
verb 

  1. äta för att trösta sig när man mår psykiskt dåligt

Kanske egentligen inget sånt där koncept som jag vanligtvis ser mig falla för, då jag egentligen inte är mycket för att trycka i mig mat när jag inte mår bra psykiskt. Men däremot godis. Det är min tröst och min belöning när jag mår dåligt respektive när jag har gjort något bra. 

Detta blir en särskild kontrast mot känslor en helg som denna. Då jag är nere i Skåne och mår väldigt bra. Mitt sötsug är då i princip obefintligt. Normalt ligger mitt sötsug på runt 30 på en skala från 1-10 på en ”vanlig” dag. När jag är hemma med familjen och släpper stressen, blir jag nöjd på vanlig mat och känner inte minsta sug efter sånt jag inte borde äta.

Så om jag bara kan må bra hela tiden skulle mitt liv vara så mycket bättre. På så många olika nivåer.

Som tillägg har jag i helgen sett ”Mockingjay Part 1” med kusin Anna, syster Fanny, svägerska Madde, bror Emil och mor. Den var precis så bra som jag förväntade mig. 

En del av filmen hänger särskilt kvar, vilket har resulterat i flera ”omspelningar” på hög volym i bilen på väg upp mot Skara. Musik av James Newton Howard och stämma av Jennifer Lawrence (som spelar huvudrollen i Hungerspel-filmerna).

Imorgon är det jobb igen och kampen mot sötsuget startar (antagligen) upp på nytt.

100% heltid.

Efter att ha varit deltidssjukskriven i varierande grad under nästan ett års tid, gick jag för 3 veckor sedan upp i heltid. Detta medförde att jag fick öka min medicin för att ens kunna ta mig till jobbet på morgonen och kunna sova på nätterna. Varje morgon vaknar jag med ångest och illamående inför ytterligare en arbetsdag. Varje kväll går jag till sängs utmattad, adrenalintömd och med stress på topp. 

I och med att jag har behövt öka medicinen har biverkningarna ökat. Den mest påtagliga biverkningen är den där ökade aptiten. En aptit som gör att jag vill äta allt jag ser och lurar mig till att blint tro att all tröst ligger i en godispåse. För nästan varenda dag efter jobbet köper jag godis. Trycker de processerade färgämnesstinna gelatinklumparna desperat i munnen, stressat och rastlöst, under bilfärden hem från det där jobbet i hopp om att de ska göra saken bättre. Jag bevittnar hur mitt ansikte bli rundare och rundare i spegeln, blir illamående när magen väller ut ovanför midjan på byxorna och längtar till en tid då jag kan leva utan den kemikaliska hjälp som förvirrar min kropp.

Återigen har jag svårt att släppa jobbet. För att ta ett exempel om hur min hjärna fortsätter att hålla fast i en händelse; i förra veckan hjälpte jag en kund att köpa foder. Det var ett njurfoder som det visade sig att vi inte hade hemma. Djurägaren blev besviken då han hade en stående beställning och maten var helt slut hemma hos husse. Jag grunnade inte medvetet på detta efter att jag har skickat hem kunden med ett alternativt njurfoder, men den natten drömmer jag att jag meddelar blodsvar till kunden med förhöjda njurvärden och hur jag ger dåliga besked om och om igen. Och detta gällde endast ett foderköp. Jag orkar inte ens förklara hur patienter snurrar i mitt huvud varenda natt.

Inte ens på helgen kan jag sakta ner farten. T.ex. har jag idag – söndag – städat, tvättat bilen, dammsugat bilen, handlat, lagat mat till 20 luncher, färgat håret (henna, som vanligt), redigerat Halloweenfoton och jag satte precis in deg till hembakat bröd i ugnen. Jag borde egentligen ha legat kvar i sängen idag då jag har någon infektion i kroppen, som antagligen har tagit fäste på grund av min överdrivna godiskonsumption. Men istället för att spendera dagen med serier nerkrupen under en filt i soffan känns det som om jag precis har sprungit ett maraton. Är helt slut, febrig och den förväntade söndagsångesten börjar komma smygandes.

De två sista timmarna av mitt vakna dygn (vilket innebär sängdags senast kl. 21) ska jag försöka slappna av med en film. Imorgon börjar det om igen. 100% heltid.

dubbeljobb

Majoriteten av denna vecka har jag haft en ”dagpatient” som har behandlats hos oss på dagarna och varit hemma på nätterna. Att ha en sjuk patient på stationärvård tar mycket tid under dagen, särskilt när man har ont om sköterskor. Då det även är mycket förberedelse inför denna patient med att blanda smärtstillande dropp och dra upp diverse mediciner försökte jag idag köra igång 10 minuter innan jag började imorse, så att allt var klart för min stackars patient när hon skulle komma klockan 8. Det var först när jag väl hade börjat spruta in tre olika typer av smärtstillande i koksaltlösningen som jag slängde ett öga på tidsbokningen och kände det där trycket över bröstet.

Under den första halvtimmen av min arbetsdag hade jag 5 patienter. Vilket teoretiskt sätt innebär att en konsultation får ta max 6 minuter. Vilket inte är möjligt för att erbjuda adekvat vård när dessa patienter är; intag, status och uppdatering på en stationärvårdspatient med smärtstillande dropp, en hund med klåda i ett öra där öronprov ska tas, färgas, vifttorkas och tittas på under mikroskopet samt ge instruktioner till behandling till djurägaren, en hund som knappt kan andas på grund av vätska i lungorna, som måste läggas på syre, dra upp vätskedrivande till, konsultera oroliga djurägare, ta jobbiga beslut och samtidigt inte verka stressad inför djurägaren samtidigt som man känner att trycket över bröstet nu är stickningar ut i armarna och man håller på att falla i sönder. Och klockan är inte ens 8.10. Samtidigt återbesök av en påkörd katt från gårdagen. Och mitt i allt – en valpbesiktning. Men den tog min snälla kollega.

Jag klarade det hyfsat bra resten av förmiddagen, någon vaccination här och där, försökte sätta ihop en behandlingsplan för inneliggande, återbesök för medicinkollar och recept, ultraljud av den påkörde katten, körde labbprover, och blev dubbelbokad (igen) precis innan lunch. Kom iväg på min lunch ca 10 minuter för sent. Kröp ihop i hörnet av matbordet för jag ville inte prata med någon, ville inte lyssna. Risken fanns ju att dammen skulle gå isönder. Det gick inte. Jag hade fortfarande 2 timmar och 45 minuter kvar av dagen. 

Patient efter lunch; blodig diarré med infektionsmisstanke. Fanns inga lediga rum, kunde ej sätta hunden med mina inneliggande på grund av infektionsrisk, stod och höll hunden i korridoren medan jag försökte skriva en journal och skriva ett recept och väntade på att ett rum skulle bli ledigt. Fick jobbigt samtal på telefonen. Gick inte längre och började gråta. Kollegan Jennie lika stressad bredvid; fanns ingen tid att diskutera eller trösta. Jag hade inte tid att torka tårarna utan lät de rinna medan sköterskor frågade råd bakom min vridna rygg och jag försökte koncentrera mig på att dra upp rätt dos anti-illamående medicin till inneliggande. Går för att diskutera röntgenbild med diarréhundens djurägare med röda ögon. Undrar om hon märker, om hon ser där i det mörka röntgenrummet. Gör en kostnadsberäkning och skickar hem ägaren. Isolerar hunden, räknar ut droppmängd och antibiotika, skriver recept, plockar in nästa patient, plockar in för vård och dropp (räknar dropp igen), tar blodprov på inneliggande, kör blodprover, skriver specialskrivna hemgångsråd, ringer djurägare vars djur jag inte kommer att lämna hem personligen, skriver plan för mina patienter för morgondagen då jag ej jobbar.

Två timmar efter att jag enligt försäkringskassan ska sluta går jag ifrån jobbet med stressen sittandes som en elefant på bröstet. Jag hade bokat tvättid klockan 16. Trodde dumt nog att jag skulle hinna till det när jag slutade 14.45. Det blev ingen tvättning.

Men det var först när Lee skrev ett omtänksamhet meddelande på facebook som jag bröt ihop. Sådär som vissa djurägare kan bryta ihop när deras lille familjemedlem har somnat in. Högljutt och ihåligt, som om det inte går att kontrollera sorgen. Jag gråter inte på det sättet särskilt ofta och det är väl tur det. För jag tror att grannarna hörde mig och ju mer jag försökte stoppa det desto mer underligt explosionsartat blev det. Så pass att tårarna till sist fick det att kännas som att jag inte fick luft. 

Men nu, med illröda ögon, har jag suttit ihopdragen på golvet i duschkabinen med varmvatten rinnande över mig och det känns lite bättre. Det gäller att inte tänka för mycket på nästa vecka, för då är det meningen att jag ska börja jobba 100% igen. Jag får ångest och ögonen tåras bara jag skriver den raden. Är väldigt skeptisk till om jag kommer att klara det.