ingen mer ”Dr.”

Jag tänkte länge på om jag verkligen skulle vara veterinär. De senaste två åren gav jag den funderingen en ångestfylld tanke minst en gång var femte minut. Det kändes tungt att jag hade pluggat så länge, stått ut med så mycket stress och prestationsångest under utbildningen och åkt därifrån med nästan 1 miljon i studieskulder, bara för att lämna allt och ”ge upp”.

Så medan jag envist fortsatte att gå till det där jobbet varje dag, medan illamåendet steg i halsen, ångesten sköt adrenalinet i taket och övertiden tog över mitt privatliv, kunde jag bara tomt och apatiskt se på medan mitt liv trillade i sönder. Hur jag blev räddare och räddare för att sticka, undersöka och behandla. Hur jag slutade sova på nätterna och när jag väl lyckades somna drömde jag mardrömmar om att mina beslut avslutade liv.

Det var först när jag började somna på jobbet och kände för att gråta ca var tredje minut, som jag gav upp – av ren utmattning. Jag orkade inte kämpa för något jag inte ville längre. Jag fixade inte att tvinga mig själv varje dag. Det blev medicin, terapi och sjukskrivning innan jag började inse att jag inte skulle känna skuld för att jag kanske inte ville vara veterinär. Att jag inte var en dålig människa för att jag inte kunde jobba med det som jag hade utbildat mig till. Bara för att ”duktiga Josephin” inte ”pallade trycket” var hon inte en värdelös och inkompetent människa.

Beslutet kom till mig i maj. När jag satt i bilen på väg hem från halvårsavstämningsmötet med Försäkringskassan, min läkare och min arbetsgivare. Jag skulle sluta. Jag skulle försöka arbeta mig ur min sjukskrivning, men processen fick max ta ett år. Därefter skulle jag säga upp mig, flytta tillbaka till Skåne och min saknade familj, och börja om ”på nytt”. 

Nu är det 2015, januari, och jag ligger i min säng i mitt nya rum i ett hyrhus som jag delar med min kusin. Jag har haft ett långt jullov – det längsta någonsin – och kommer att börja jobba den 22/1. Då på ett ”ex-jobb” där jag trivdes fruktansvärt bra, där det inte fanns någon ångest eller omänsklig stress. Samtidigt kommer jag att starta upp mitt eget företag medan jag tar ströjobb här och där (”hoppar in”). Från att ha blivit diagnoserad med svår depression och svår ångest i november 2014, måste mitt liv nu börja handla mer om mig själv. Jag ska återfinna mina hobbies, kanske dejta (är kanske dax…) och börja älska mig själv igen.

I slutskedet av min sista tid som veterinär, satte jag ihop en film med blandade filmsnuttar som man filmar (oftast med mobilen) på jobbet. Jag ville på något sätt visa hela resan från mitt första veterinärjobb till slutet och hoppas att man får samma känsla av filmen som jag känner – bitterljuvt. För trots mitt beslut hade jag väldigt roligt på jobbet och kommer att sakna människorna där, men samtidigt var den totala stressen inte min grej.

Jag hoppas på en gladare Josephin 2015.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s