Hej, jag heter Josephin och jag är en duktig flicka

Hej. Mitt namn är Josephin och jag är en duktig flicka.

Jag föddes som andra barnet i ordningen i vad som skulle bli en familj på 7 barn. Jag var äldst flicka och skulle vara den enda flickan tills min lillasyster kom 10 år senare. Däremellan var det traktorer, Ninja Turtles och att bygga fort i halmen som gällde. Oftast dock med rosa overall och en docka instoppad innanför overallen. För att bibehålla lite av min flickhet kanske.

Kanske var det då det började. Kanske det var som enda flicka i syskonskaran som instiftade ett ansvar i mig att se efter mina bröder.

Kanske var det inte förrän jag började skolan. Där jag alltid ville göra mitt bästa.

Arbeten gjordes alltid längre än vad som efterfrågades – inte för att överdriva, mer för att jag visste att jag kunde göra mer och därför borde göra mer. Jag hade svårt att hitta den där “stopp”-knappen. Hade man gjort ett arbete skulle jag alltid måla en framsida. Det var nog mest den artistiska sidan av mig. Jag ville göra allting fint.

I mellanstadiet applåderade min lärare mig (och min dåvarande bästa kompis) för att vi var så duktiga på att skriva berättelser i “Ordkunskap”. Det är en av de gånger som jag starkt minns offentlig förödmjukelse. För ingrott i mig är en stark aversion mot att skiljas från andra och verka “bättre än andra”.

Jag har inte ens en gnutta tävlingsinstinkt i mig. Hatar att tävla. Har aldrig konkurrerat med någon i skolan eller privat. Jämför mig sällan med andra. Men tävlar konstant med mig själv. Att bli bättre och bättre. På vad? Det finns inga gränser.

”När min psykolog berättade att jag var svårt insjuknad i DuktigFlickaSyndromet så vägrade jag tro på det. ”
– Underbara Clara 

I början på högstadiet slutade jag äta. Åt som mest ett äpple om dagen. Tyckte inte om min tonårskropp och ville snabbt gå ner i vikt. Och det fungerade bra. Bara man inte åt så kände man snart inte av hunger längre. Disciplin är jag bra på. Och att vara hård mot mig själv är jag expert på. 

I grundskolan läste jag till extra ämnen för att…jag vet inte, plugga mer? Medan andra valde någon sport eller att måla, började jag läsa ett extra språk. I slutbetyget i nian hade jag MVG i alla ämnen förutom gymnastik. Där fick jag VG. 

För att “utmana” mig själv och alltid göra mitt bästa, ansökte jag till det svåraste gymnasieprogrammet i Sverige (International Baccalaureate – IB), där jag stressade så mycket under slutproven (slutproven innefattade allt vi hade läst under 3 år) att jag tappade en stor del av mitt hår. I slutbetyg från gymnasiet låg jag några poäng över vad man som högst kan räkna om till högskolepoängen. I IB läste vi in på universitetsnivå, därav fick jag “mer än” svenska maxbetyg när betygen skulle översättas till det svenska betygssystemet. 

”En kvinna som jobbar mycket beskrivs istället oftare som den ”duktiga flickan”, ett tryck som beskrivs komma inifrån henne själv. Upplevelsen av otillräcklighet står i fokus – hon mår psykiskt dåligt av både egna och andras förväntningar på hennes arbetsprestationer. Att vara en ”duktig flicka” betraktas närmast som en slags ”sjukdom” som kan leda till ”utbrändhet”. Individpsykologiska termer används flitigt för att beskriva dessa hårt arbetande kvinnor, vilket sällan är fallet för de arbetsknarkande männen.”
Lukaspsykologen 

När jag tog studenten visste jag inte vad jag ville göra. Fick panik för att jag för första gången i mitt liv inte hade en plan. Så jag bestämde mig snabbt för att bli veterinär. Jag älskar ju djur, älskar medicin och vill hjälpa.

Så då sökte jag till en av de utbildningar som utbildar dig till ett yrke som har en av världens högsta antal självmord. En utbildning som fick mig att må väldigt dåligt och jag var nära att hoppa av flera gånger. Men även där fick jag mycket höga betyg i det mesta. Trots att betygen från universitet inte ens räknas ute i verkliga livet därefter. Så länge du får godkänt så får du din legitimation. Men varför nöja sig med ett godkänt när man kunde få mycketmycket godkänt…?

Så vart ledde den här karusellen mig?

Om ca 1 månad fyller jag 31 år.

För att jag alltid har pluggat så hårt är jag fortfarande singel, medan syskon har skaffat både respektive och barn.

Jag har med året lagt till mig en nästan tvångsmässig renlighet där allt måste vara på sin plats hemma annars mår jag väldigt dåligt.

Jag har förlorat de flesta av mina hobbies. Jag brukade måla, dansa balett, dansa salsa, löpträna…

Jag har fått uttunnat hår uppe på hjässan och tappat åtminstone hälften av min totala hårmängd.

Jag har svårt att somna.

När jag väl har somnat har jag svårt att fortsätta sova.

Jag får ångestattacker när jag tänker på jobbet.

Jag är yr, illamående och har ett tryck över bröstet när jag är på jobbet.

Jag har inget tålamod och har blivit fruktansvärt cynisk.

Jag som tidigare kunde multitaska utan problem, måste nu anstränga mig 130% för att bara fokusera på en sak. 

Jag känner mig utanför trots att jag står i ett rum fullt av människor, för att jag inte orkar koncentrera mig på ett samtal om det inte är riktat direkt till mig.

Jag måste ta sömntabletter för att kunna somna när jag ska till jobbet dagen därpå, trots att jag är så trött att jag är vinglig.

Från att ha varit väldigt energisk och optimistisk vill jag nu inte längre möta världen. 

Jag vill bli lämnad ifred.

Jag vill inte längre träffa vänner.

Jag vill inte jobba.

Jag har gett upp på hoppet att hitta någon att spendera mitt liv med.

Jag kan inte tänka mig att någonsin skaffa barn. En tanke som gör mig ledsen.

Jag gråter för minsta lilla.

Det känns som om jag går omkring med konstant jetlag; där minsta tanke kräver en enorm ansträngning och ögonlocken känns otroligt tunga varje sekund av dagen.

Jag saknar min familj, men tycker det är jobbigt att umgås med dom. Det tar energi och jag blir ledsen för att jag inte bor i Skåne, för att de verkar må bättre än jag, för att jag inte vet vem jag är i förhållande till mina familjemedlemmar längre…


Några veckor innan jul blev jag diagnoserad med utmattningssyndrom. Det är det “positiva” begreppet för utbrändhet.

  • Minnesstörningar
  • Svåra koncentrationsproblem
  • Oförmåga att tänka klart
  • Låg stresstolerans
  • Överkänslighet för ljud, ljus, lukter
  • ”Tunnelseende”
  • Trötthet /uttmatning
  • Sömnsvårigheter
  • Ökad infektionskänslighet
  • Ökad smärtkänslighet
  • Muskelproblem
  • Mag-tarm problem
  • Känslolabilitet
  • Nedstämndhet

Stressmottagningen

 

Efter 31 år av att 

vilja mer
jobba hårdare
göra sitt bästa
vara alla till lags
inte göra någon besviken
inte göra någon ledsen
inte besvära någon
vara smal
alltid vara glad
alltid hjälpa till
alltid vara förstående
hinna med så mycket som möjligt på kort tid och vara effektiv 

har jag nu i hög fart sprungit rakt in i väggen.

Jag känner varken igen världen eller mig själv längre. Min läkare har sjukskrivit mig på deltid då jag helst bara vill dö när jag kommer till jobbet. För dödsfall är ju en alldeles utmärkt anledning att inte jobba.

Det ansvar som alltid har varit jobbigt med mitt yrke har nu blivit överväldigande. Avlivningar är värst. Alla dessa känslor som jag inte längre har någon barriär emot. Det känns som om jag avlivar mitt eget djur om och om och om igen.

”Utmattningsdepression är som regel en effekt av långvarig arbetsstress. I ett tidigt stadium av utmattning brukar symtomen vara situationsbundna, de uppträder t ex på arbetet men försvinner under ledighet. Vid egentlig depression uppstår symtomen som regel i alla situationer i tillvaron.”
Netdoktor.se 

Det känns som om jag står helt ensam i ett rum och bara skriker. Men det är ingen som förstår vad jag “säger”. Innan jag började jobba som veterinär jobbade jag med en kvinna som hade gått in i väggen flera år tidigare och sedan dess bara kunde jobba deltid. Jag vet att jag tänkte att jag aldrig ville bli som hon. Hon var så långsam, kunde inte multitaska och om hon inte fick följa exakta rutiner så brast hennes värld. Jag hade mycket förståelse för henne och kunde tänka mig in i att det måste vara jättejobbigt för henne.
Trodde jag. Men nu när jag står här själv så inser jag att man inte kan föreställa sig hur det är om man inte har upplevt det själv (som med så mycket annat).

Vilket adderar till min ångest då det känns som om jag går omkring med en låtsassjukdom, vilket lämnar mig sårbar, ledsen och ensam.

”Yttre omständigheter som ökar risken för utmattningsdepression är stor arbetsbörda, tidspress, för lite eget inflytande på sitt arbete, rollkonflikter och otydligheter i arbetet, ett utpräglat kund- och klientorienterat arbete (dåligt kund- och klientorienterat arbetsklimat), brist på återkoppling på utfört arbete och bristande socialt stöd.”
Netdoktor.se 

Detta är något som har pågått länge. Vad jag kan tänka ut själv är att det har varit på gång under minst två år. Men det har tagit mig (och vården) en lång tid att se mönstret. Alla fysiska undersökningar har gjorts, men enligt blodprov var allting inom normala referenser. Det hade varit så mycket enklare att bara ta en medicin istället för att reda ut något mentalt problem som kommer att ta tid. Det var inte förrän min väninna sa till mig att jag lät deprimerad, som bitarna föll på plats. Då var jag så långt inne i det att jag inte kunde hitta ut igen. Vid en tidpunkt hade jag problem att hålla mig vaken på jobbet (trots att ha sovit 12-14 timmar natten innan) och kunde inte hålla i ett djur utan att mina muskler började skaka av ansträngning.

 

Så jag ska gå till psykolog för att försöka stänga av mitt sätt att tänka.
För att försöka att inte ta allting på mina egna axlar,
inte tänka på mina patienter när jag är hemma
sluta klandra mig själv för att jag inte har kunnat hjälpa någon
sluta göra sköterskauppgifter på jobbet för att jag tycker att alla ska hjälpas åt
Börja släppa på det kontrollbehov som fängslar mig.

Nu vill jag tillbaka till livet
jag vill tillbaka till mig själv, för jag saknar faktiskt den jag brukade vara
Jag saknar den som hela tiden skrattade i bakgrunden
som ibland skrattade så ofta och mycket att andra undrade vad jag skrattade åt (oftast då något i mitt huvud)
som gärna gav energi till andra
som ville vara där för andra och stötta
som älskade barn
som älskade djur
som kunde sova
som inte började gråta vid minsta tillrättavisning
och inte gick omkring som en zombie med huvudet fyllt av bomull

Så förlåt alla,
om jag inte svarar på emails eller sms i tid
om jag inte dyker upp på den där festen
eller verkar lite nedstämd om jag faktiskt bestämmer mig för att komma

Det viktigaste för mig är att jag kan släppa känslan av att alla tycker jag är svag och fånig som inte kan hantera livet. Det kommer att vara den svåraste uppgiften. Resten hoppas jag faller på plats till sist. För kan jag inte hitta tillbaka till mig själv igen vet jag inte riktigt vad det är för mening med livet.

P.S. Det kan ju hända att detta inlägget är lite hoppigt och rörigt. Men har av ovannämnda orsaker svårt att koncentrera mig och tycker numera att det är svårt att konstruera meningar.

Annonser

6 reaktioner på ”Hej, jag heter Josephin och jag är en duktig flicka

  1. lskade Josephin! Du kommer att hitta tillbaka till dig sjlv. Det vet jag. Men det r okej att vara annorlunda s lnge. Tycker om dig massor nd! 😉 jag har ocks frsvunnit ett par gnger, av lite andra anledningar men nu r jag tillbaka… det gr.Styrkekram! /Lee

    Gilla

  2. h lskade vnnen! Allt du knner r OKEJ! Du fr lov att vara utmattad, du fr lov att inte vilja vara med vnner/familj, du fr lov att fokusera p dig sjlv. Det r den duktiga flickan som sger t dig att andra tycker du r fnig! Skit i allt annat och ta hand om Dig. Vad du n hittar p andra sidan av den hr episoden (och hur lng tid det n tar) lovar jag dig att vi finns kvar hr fr dig, allihop. Och n, ingen kan frst en depression som inte gtt igenom den sjlv. Jag kan inte frst din depression precis som Eric inte kan frst fr min. Var och en mste f ha sin upplevelse, och ga den. Det enda man som medmnniska kan gra r lyssna och finnas. Och du fr lov att be oss hlla oss p avstnd om du behver vara ifred. Det r helt ok!Om du vill r hr (i en superbra blogg) ett inlgg till om Duktig flicka-syndromet: http://hej.blekk.se/2013/06/12/overge-duktig-flicka-syndromet-nu/Hon har ven skrivit mnga andra kloka inlgg om kroppsideal (bal det hr: http://hej.blekk.se/2013/08/19/svalt-som-konsnorm/), och andra bidragande faktorer till varfr vi mr som vi gr. S om du vill ha nt att lsa (en smnls natt kanske 😉 kan jag starkt rekommendera att surfa runt dr. Kram p dig lskling, tveka inte att hra av dig om det r ngot, men tveka heller inte att SKITA I DET :*

    Gilla

  3. Tack s jttemycket, Lee, fr orden. Jag hoppas att det gr bra fr dig idag <3Madde, du fr mig alltid att grta (in a good way 😉 ). Jag vet att ni r dr och (det hr kommer att lta helt fel) det knns bra att du ocks har genomgtt/genomgr en depression d du har en viss frstelse fr hur det knns, ven om ingens depression r dess andra lik som du nmnde. Stor kram p dig! ❤

    Gilla

  4. Ngon gng ska var den frsta, jag vill dela med mig ett tankestt somkanske inte gr in nu direkt hos dig, men lt det fr smlta in. Josephin, vad r vrt att lgga energi p, vad kan du tnka p istllet?Om ngot r enkelt eller svrt handlar ofta om instllning.Ingenting kan gra dig arg, ledsen, eller nedslagen utan din tilltelse.Du kan lyckas med allt du verkligen bestmmer dig fr. Finns viljan hittar du ett stt (och jag tror du redan r p G)Jo, jag vet, vi alla har olika livsfilosofi men en man vid namn Nietzsche myntade att; "inget r vrt ngot utan svrigheter", motstnd r ditt brnsle.Principen av detta tankestt kan hjlpa.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s