Calm down, Mr. Lymph Node

29 augusti. Det var en torsdag. Då började min högra tonsill svullna. Den ömmade vid tryck utifrån, men jag kände inget i halsen.

Sedan gick det fort. På fredagen var hela högra sidan av halsen svullen, en lång lymfkörtelkedja som sitter bak på halsen hade nämligen också svullnat. Jag kunde knappt nudda vid huden för att hela området ömmade. Jag kunde knappt vrida på huvudet och gick omkring som om jag hade nackspärr.

På måndagen därefter fick jag tid hos läkaren. I halvt panik över mitt tillstånd beställde hon akutblodprover och jag såg henne springa mot blodprovsrummet. Jag satt lugnt och tänkte; ”Så farligt kan det väl inte vara”. För i mitt stilla sinne visste jag att det hade reagerat alldeles för snabbt för att vara cancer. Och så länge det inte var cancer var jag lugn.

Då jag en vecka tidigare hade varit i kontakt med en kanin med kaninpest (och därför ej kunde utesluta zoonosen harpest) tog läkaren speciella prov för antikroppar. De visade sig senare vara negativa. Vilket var lite förväntat – av både läkaren och mig. Men det var ju bäst att kolla. Jag fick (i väntan på resultat) äta extra höga doser antibiotika i 14 dagar. Detta gjorde mig fruktansvärt trött och jag sjukskrev mig någon dag för att kunna hämta energi att fungera igen.

Svullnaden i lymfkedjan gick sakta ner. Men tonsillens förstorade tillstånd hängde kvar. Den blev under några veckors tid istället hårdare och mer konkret. Men gick inte tillbaka till normalt. 

Nu är det snart 3 månader sedan. Så här ser tonsillen ut idag (har satt en pil utifall ni av någon anledning missar knölen på högra sidan av min hals).

Tonsillens reaktion är fortfarande ett mysterium. Alla prover är negativa. Men igår ringde jag vårdcentralen för att få remiss vidare. Man vill ju gärna veta att det ändå inte är något läskigt som pågår. Fick tid på infektionsmottagningen på sjukhuset redan idag. Den unga läkaren jag fick träffa konstaterade (ungefär som jag själv försöker intala mig om och om igen) att det antagligen inte var något farligt då det kom snabbt och det mesta hade redan försvunnit. Men han tyckte ändå att det var lite konstigt att tonsillens reaktion kvarstod.

Det blev omprov av alla blodprover. Sedan skickades jag ner i källaren, till punkturavdelningen. Där placerades jag horizontellt på en brits medan en läkare satte fast nål och spruta i ett metalliskt verktyg och körde in nålen i min hals – i min lymfkörtel såklart. Det första provet togs med liten nål och kändes bara lite obehagligt. Prov nummer två togs med större nål då det skulle skickas på odling. Det kändes lite mer. Prov nummer två gav inte så mycket mängd så de var tvungna att sticka igen. Prov nummer tre kändes verkligen när nålen tuggade sig in och ut i en – numera – irriterad vävnad. Sedan kom de fram till att ytterligare prov behövdes och nålen stacks in igen, nu med en mer brännande känsla.

Stackars läkare (det var två läkare och en sköterska) tyckte det var obehagligt att behöva sticka så många gånger, men tyckte att jag var en väldigt duktig patient då jag sa till dom att de fick sticka precis så många gånger de ville, bara de fick allt material de behövde.

Nu väntar jag därför på svar. Antagligen är det ingenting. Antagligen är det bara att min lymfkörtel tar lång tid på sig att lugna ner sig. På sin höjd är det kanske en kvarvarande infektion.

To be continued… 

Annonser

En reaktion på ”Calm down, Mr. Lymph Node

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s