life’s a bitch and then you die

a5d7420f9fdc41087377b4d58c5fe94b

Tänk dig att du får i uppgift att diska.
Men när du ställer dig framför vasken och plockar upp disksvampen står någon bakom dig och rynkar på näsan i missnöje. Med en känsla av förvirring byter du till diskborsten. En annan person skakar på huvudet. Du bestämmer dig för att byta tillbaka till disksvampen och förvirringen ökar.
Du börjar skärma av bakgrunden så att du kan börja med din uppgift. Du häller diskmedel på disksvampen. Missnöje över valet av diskmedel, mängden diskmedel, hur du la upp den på disksvampen.
Med sjunkande självförtroende inför uppgiften tar du tag i en smutsig tallrik och börjar röra disksvampen i cirkulär rörelser då ytterligare en person bakom dig påpekar att raka linjer är bättre. Du ändrar taktik och får höra att det inte är lika bra som cirkulära. Du börjar göra båda sakerna samtidigt, medan uppgiften växer i munnen och börjar bli överväldigande jobbig. Du sköljer av diskmedlet. Sköljde för lite. Satte det på fel håll i diskstället. Och tappade helt lusten för att fortsätta med att diska glaset som står på tur.

Så känner jag mig varje dag på jobbet. Där en sak kan göras på flera olika sätt med samma resultat. Där många har åsikter om hur man gör något och där man känner att man lätt kan trampa fel och hela botten trillar ut under en. Jag har nog redan nämnt hur jobbigt det är med ansvaret, men det är även att komma ihåg att säga allt till djurägaren, att inte missa något så att de sedan kan hänga ut en om det blir fel, och göra detta på så lite tid som möjligt så att man fortfarande har tid att ringa alla de där djurägarna och skriva de där journalerna.

Om det blir något fel så förvandlas arbetsmiljön till en domstol, där jag korsförhörs och mitt ord ställs mot djurägarens. Tyvärr blir det oftast den som skriker högst som får rätt. Ibland känns det som om man borde spela in varenda samtal man har med djurägarna. För samtidigt som man försöker säga allt viktigt till dom, så kan de statistiskt sätt endast erhålla ca 10% av samtalet. Så egentligen kvittar det vad man gör. Det blir fel ändå.

I helgen genomgick jag något av en minidepression. Jag brakade ihop i sista timmen av fredagen på jobbet. Tårar började rinna när jag ensam bytte om i omklädningsrummet, orkade inte säga hej då till de som var kvar på jobbet, kom på att jag skulle till Apoteket, grät hela vägen dit, torkade tårarna för att sedan bli igenkänd på mitt namn när jag hämtade ut recept (”Roligt att sätta ett ansikte till ett namn” – pga alla djurrecept jag skriver ut), lugnade mig lite på vägen hem, kände hjärtat sjunka när jag gick upp mot en människotom lägenhet och spenderade kvällen med att känna mig hopplös, tragisk, värdelös och ensam. Att sitta och gråta över att man har misslyckats med operationer, gett fel priser och vara så genomtrött att man knappt vet in eller ut är helt fruktansvärt eländigt.

Jobbigast är att det är svårt att beskriva för någon hur det känns. De som förstår det närmast är de jag jobbar med, men även de har andra uppgifter och precis som jag inte fullt ut kan förstå deras sida så kan de inte förstå vilken last det är vissa dagar. Hur jag inte kan sitta uppe till 23-24 på kvällarna för jag är helt hjärndöd ca 16.14 varje eftermiddag och vill bara lägga mig vid 20-tiden. Hur jag ibland bara inte vill ta några beslut alls. Det hade varit skönt.

Mest är jag bara less. Less på att hela tiden försvara mig. På att argumentera. På att behöva bevisa vem jag är och vad jag kan.

Men detta kommer i perioder. Sedan går det över. Sedan går det bra igen. Jag ser fram emot en bra period. Det är bara att fortsätta.

Det är skönt att ha kompisar som hotar med att våldgästa en när man mår dåligt, som erbjuder att hitta på saker bara så att man kan distrahera tankarna och en mor som hjälper en med billån när man känner att man inte har tid att ens andas under dagarna.

Men ibland vill man bara inte vara ensam längre. Ibland vill man bara jobba med ett hjärndött och ansvarslöst jobb där man inte behöver vakna upp från mardrömmar av att patienter dör.

Advertisements

En reaktion på ”life’s a bitch and then you die

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s